Sovsäck, gymnastikmadrass, Ane Brun i hörlurarna, andra dosen för dagen med 900 mg febernedsättande piller i kroppen och massor med kärlek flödande i kroppen. Jag älskar nämligen Jesus. Jag älskar nämligen ungdomar. Jag älskar nämligen när de möts.

Andra dagen på Ny Generations inspirationshelg Tro, Hopp & Skola i Umeå och jag är knäsvak, inte bara av feber utan även av kärlek till dessa pratsamma, roliga, fantastiska tonåringar. Om jag ska vara ärlig så har jag inte alltid gillat ungdomar. Jag gillade själv inte att vara tonåring och gå i högstadiet. Jag har alltid kännt mig äldre än vad jag varit, en känsla som jag nu totalt förkastat, och tyckt att tonåringar bara är omogna och jobbiga. Men jag har ändrat mig. Totalt. För det finns nästan inget goare än att sitta i en frikyrkoring med ett gäng flamsiga fjortisar och lyssna på vad de tänker och säger. Det enda som slår det i gohet är att höra dem berätta om vad som händer i deras liv när de släpper in Jesus. Vad som händer på deras skolor när de delar ut biblar, bullar, uppmuntrande lappar. Vad som händer när de ber för sina kompisar, berättar frimodigt om sin tro på samlingar, avslutningar och i skolans högtalarsystem.

Jag är svag. Svag för Jesus. Svag för vad han gör i unga svenska hjärtan. Svag för vad som händer när Jesu blod får pulsera i ungas ådror. Svag för drömmar och visioner som går i uppfyllelse när skolungdomar tar initiativ som kommer att förändra reservationslistan till himlen.