Jahap. Då har det hänt igen. Jag har misslyckats igen. Varför känns det som om att varje gång jag försöker att prata om Gud med någon så misslyckas jag?

Jag vandrar längs Jönköpings bussstation. Kommer från Nyhem och ska till Andreas i Norrköping. Jag går förbi en tjej som sitter på en bänk. Hon gråter jättemycket så jag stannar till och säger:

Jag - Hej! Hur mår du?

Hon - Nej men det är ok.

Jag - Det är ok... (här tappar jag samtalsförmågan)

Hon - Det är en som är sjuk.

Jag - Det är en som är sjuk... (jag repetrar i brist på annat att säga. Sen kommer jag på en sak att säga:) Ok, men behöver du något?

Hon -Nej det är ok.

Jag -Ok, men ok. Ok, hej då.

Hon -Tack ändå.

Sen sätter jag mig på bussen och efter en stund kommer hon in också! Då gör jag något riktigt dumt! Jag tittar bort!! (Märker ni hur mycket utropstecken jag slänger mig med?) Jag hade ju värsta chansen! En chans som jag bett Gud om att få samma morgon och så bara sumpar jag det. Efter det ser jag henne två gånger till: när vi kliver av bussen på samma hållplats och när vi båda lämnar Norrököping tre dagar senare och jag tittar bort båda gångerna. Asså kom igen, jag fattar vinken Gud! Epic fail!