Ayiesha Wood vad okej. Fick den stora Ladan med sig med sitt rockgung och talade mellan låtarna som en riktig väckelsepredikant. "I dag kan bli den dag då du får en personlig relation med Jesus", "Är det okej att jag lovsjunger Jesus ikväll?", "Hur många av er älskar Jesus".

Det var rakt. Och medryckande.

Samtidigt, på andra sidan Frizon, började folk att köa för kvällens andra begivenhet. Säkerligen en minst lika populär akt, men med så fullständigt andra förtecken. Den motvilligt älskade frikyrkoprofilen Emil Svanängen, mannen bakom Loney, dear smög omkring bakom den fullsmockade Hemlandssångerscenen tillsammans med Frizons general Tomas Lundkvist. Han var visst nervös, sade Mia Runesson, en av de ansvariga bakom Hemlandssångerscenen. "Man vet aldrig", hade han tydligen sagt, "det kommer säkert ingen".

Kanske var han rädd för att de kristna nu, en gång för alla, tröttnat på honom och kastat honom på moralens sophög efter att han så många gånger valt att inte förknippas med kristen tro. Kanske han till och med hoppades på det.

Men så fel han hade.

Var man inte där en halvtimme innan fick man ingen plats under det lilla tältet. När han satte igång med sin späda röst tystade publiken andäktigt och de som pratade i telefon utanför tältet blev tystade med upprepade hysh.

Det var vackert. Och kanske blev ryktet om konsertens förträfflighet ännu mer intensivt eftersom så få fick uppleva den. Loney, dear lockade ännu en gång frikyrkan. Kanske mot hans egen vilja. Men jag tror inte att han kan låta bli att komma hit.

Nästa år i Ladan, Loney, dear?

Rickard Alvarsson