Kanske är det något fel. Kanske hade jag verkligen (vilket jag övervägde under hela förmiddagen) gått upp på tok för tidigt. Det påståendet kändes på något vis befogat när jag under hela lovsången inte kunde sluta fundera på om det skulle bli gurka eller paprika, på de obligatoriska ostsmörgåsarna efter mötet.

När de olika potentiella färgerna på en paprika dessutom, mycket genialiskt, anpassats efter färgerna på trafikljusen fann jag mig snart till rätta, skönt tillbakalutad på en inre färd, långt från kyrkans fakirkreatörer till träbänkar.  

När sista lovsången inleds slås jag av det otänkbara. Tänk om någon nytänkande liberal galning helt sonika bestämt sig för att byta ut paprikan och gurkan mot exempelvis tomat. Det skulle helt klart rasera stora delar av den världsbild vilken jag ägnat majoriteten av denna söndagsförmiddags koncentrationskrävande tankar åt att skapa.

Det är därför med en lättnadens suck jag efter mötet kommer in i församlingsvåningen, det finns nämligen både paprika och gurka att välja på. Förvisso ett mindre inkräktande på mitt filosoferande men ett acceptabelt sådant. Trots den positiva utgången befinner jag mig snart svårt förlorad i nästa "djupt teologiska" fundering. Frågan som vänds och vrids i mitt huvud känns för tillfället som det allra mest relevanta som någon, någonsin funderat över: blir det chokladkakor eller havrekakor efter smörgåsarna?        

"Kärlek är för dom, dom som har tur", sjunger Joakim Thåström på sin senaste skiva. I fredags hörde jag honom sjunga samma melankoliskt känsloladdade strof från Lisebergshallens scen och jag tänkte: "de som inte har tur då, hur går det för dem?"

Personligen anser jag mig inte ha ett ständigt, uppförstorat och överdimensionerat mått av tur. Därför är det skönt att veta att kärleken från Jesus inte är något jag behöver singla slant om. Istället finns den alltid där, helt villkorslös. Det blir som ett mynt med bara en sida. Hur mycket jag än singlar kan jag helt enkelt inte misslyckas.

Svar på kommentar: Min enda kommentator har frågat om varför jag slutat blogga. Vill bara meddela att så inte är fallet. Istället har jag, för att återigen citera Thåström, haft en kortare "mental istid" av det idéförintande slaget. Nu tänker jag förhoppningsvis bli mer aktiv.        

Jag känner en inre tillfredställelse varje gång jag hittar något att kritisera. Jag måste då också i sann kristen anda göra mig fulltständigt öppen för mothugg. Så eftersom jag är på väg att göra ännu ett påhopp på vår kära kyrka vill jag bara säga; varsågod kära läsare. Ge mig gärna kritik. Det är bara då vi får veta att vi gjort något galet som vi också kan jobba på att förändra det. Hursomhelst... till saken.

Jag tillbringade helgen i ett mindre stationssamhälle utmed ostkustbanan. Ortens kyrka hade helgen till ära ett ungdomsläger. Under helgen hade ungdomarna workshops. Helt klart en bra grej men jag kan tycka att ämnena var något tvivelaktiga. "Aktion: Provsmakning av rättvisemärkt" var ett tema, "Hur man förändrar världen genom musik" ett annat. Musik har jag självfallet inget emot, inte rättvisemärkt heller. Hellre propagerar jag för det. Problematiken jag såg var bara att ingen workshop egentligen behandlade ämnen som finns representerade i Bibeln. Jag menar små obetydliga saker som Jesus, tron, Gud och så vidare.  

Att dela ut rättvisemärka kolor på stan för provsmakning... jag vet inte?

I och för sig kanske några flitiga lägerledare öppnat varje kola innan utdelningen och skrivit något oerhört kristet på insidan av varje papper. Det kan jag inte svara på. Sanningen att säga fick jag faktiskt aldrig någon kola. Innerst inne kanske det är det som irriterar mig.      

I helgen dök jag rent spontant in mitt i ett pågående ungdomsmöte i en församling på min hemort.

Kvällens talare, vilkens namn är oviktigt för sammanhanget... och vilket jag heller faktiskt inte minns, talade om att "ge upp" sitt liv för Jesus. Han använde troligtvis inte just uttrycket "ge upp" men för min del kändes det lite så.

Det hela utvecklades till ett sorts lovordande av martyrer. Exempel gavs på människor som hade gett upp allt... för att kunna gå ut i mission och dylikt. Jag har absolut inget emot det, istället är det beundransvärt med personer som är så starka att de klarar av att ta de beslut som behöver fattas i en sådan situation.

Jag kände bara för att kort och helt oombedd fylla i lite.

Personligen tror jag inte Gud har lagt ner intressen i oss för att vi sedan ska försaka dem. Jag tror att Gud behöver människor som kan vara verksamma inom alla olika sorters områden.

Jag vill inte såga helgens predikan, det är positivt med pastorer som vågar utmana oss ungdomar. Men jag tycker heller inte att man ska ha dåligt samvete för att man inte väljer att helt sonika lämna sitt sammanhang och med bibeln under armen dra på sig sandalerna.

Du kanske är en av få, eller den enda kristna personen i den omgivning där du befinner dig. Då är det absolut ditt missionsfält. Trots att det kanske inte innefattar att du dagligen måste äventyra ditt liv... på grund av din övertygelse.

Med ett nytt projekt i Afghanistan kallat Skateistan så introduceras något så otippat som brädåkning för landets ungdomar och barn. Initiativtagaren bakom projektet heter Oliver Percovich och kommer från Australien. I vår ska han starta landets första skateskola.

Tjejer har länge nästan inte tillåtits att idrotta överhuvudtaget, men nu är alltså både tjejer och killar igång och repar sina brädor i huvudstaden. Detta samtidigt som de skapar djupa revor i det kvinnoförtryck som råder i landet.

Ett positivt exempel på hur en liten idé kan förändra oerhört mycket i människors liv. 

Läs mer: http://www.nytimes.com/2009/01/26/sports/othersports/26skate.html?pagewanted=1

En person frågade mig en gång om jag läst hela bibeln.

- Nej, men jag jobbar på det. Blev svaret. Följdfrågan var given men blev ändå som ett slag i magen.

- Men hur kan du tro på en bok du inte ens har läst?

Frågan fick mig att till stora delar känna mig som en total dåre. Här hade jag byggt mycket av mitt liv mestadels på resuméer från en bok som jag inte ens hade läst hälften av.

Tänk om alla kristna hade varit lika naiva som jag och bara trott allt som de fick berättat för sig. Vad jag försöker få fram, är inte att man inte ska tro på vad folk säger. Men däremot ska man vara ifrågasättande. Bibeln själv uppmanar ju oss att "pröva allt".  

Att ifrågasätta är inte så enkelt att göra utan fakta i ryggen. Missförstå inte. Jag försöker inte skrämselpropagera någon att plöja bibeln på en vecka. Istället är det ett litet tips om man inte vill bli lika ställd mot väggen som jag blev, i händelse av en liknande frågeställning.  

Jag vet inte vart någonstans jag läste det eller om det var någon som sa det. Det är mycket möjligt att det var Shane Claiborne. Men hur som helst, på något sätt kändes det klockrent.

"Om Jesus hade gått på jorden idag hade han troligtvis varit med i ett punkband"

Jag är, som ni kanske märker, ganska mycket för hårdragna jämförelser. Men jag menar, tänk dig själv. Jesus var på den tiden han gick på jorden en revolutionär och rebell som skakade styrelseskicket i grundvalarna med sitt kärleks- och ickevåldspropagerande. Guds egen Sid Vicious eller Henry Rollins...fast med sandaler då... 

Personligen har jag länge hyst en viss misstro mot "lagens långa arm". Nu när svenska polisen redan är i blåsväder fick jag nyligen ytterligare skäl till skepsis mot vår kära stat och dess fotfolk... 

Under ett besök på ett uteställe blev en av mina närmaste vänner gripen av polisen på oklara grunder... eller vänta, det var visst inga grunder alls. Han blev bara gripen och anklagad för att vara narkoman och kriminell sen flera år tillbaka. Tillika fick han löfte om att de "nog skulle sätta dit honom". Situation blev om än mer absurd när konstaplarna insåg att min väns straffregister var fullständigt tomt, rent och oskrivet.

"Vi får be om ursäkt ifall vi förstörde din kväll", en klen ursäkt för ogrundat gripande. 

Jag är inte den som i regel går och "längtar" till himlen. Men ibland känner man längtan efter en plats där rättvisan är rättvis, där alla är jämlika och det inte finns några poliser som slår med batonger. Där inga politiker fattar odemokratiska beslut. Å andra sidan får man se det som att så länge man ändå lever, så har man chansen att kritisera och förändra... den ska jag utnyttja till fullo. Jag kanske ska börja med att föreslå ett djupgående intelligensrelaterat test för konstaplarna i fråga.