Kanske är det något fel. Kanske hade jag verkligen (vilket jag övervägde under hela förmiddagen) gått upp på tok för tidigt. Det påståendet kändes på något vis befogat när jag under hela lovsången inte kunde sluta fundera på om det skulle bli gurka eller paprika, på de obligatoriska ostsmörgåsarna efter mötet.

När de olika potentiella färgerna på en paprika dessutom, mycket genialiskt, anpassats efter färgerna på trafikljusen fann jag mig snart till rätta, skönt tillbakalutad på en inre färd, långt från kyrkans fakirkreatörer till träbänkar.  

När sista lovsången inleds slås jag av det otänkbara. Tänk om någon nytänkande liberal galning helt sonika bestämt sig för att byta ut paprikan och gurkan mot exempelvis tomat. Det skulle helt klart rasera stora delar av den världsbild vilken jag ägnat majoriteten av denna söndagsförmiddags koncentrationskrävande tankar åt att skapa.

Det är därför med en lättnadens suck jag efter mötet kommer in i församlingsvåningen, det finns nämligen både paprika och gurka att välja på. Förvisso ett mindre inkräktande på mitt filosoferande men ett acceptabelt sådant. Trots den positiva utgången befinner jag mig snart svårt förlorad i nästa "djupt teologiska" fundering. Frågan som vänds och vrids i mitt huvud känns för tillfället som det allra mest relevanta som någon, någonsin funderat över: blir det chokladkakor eller havrekakor efter smörgåsarna?        

"Kärlek är för dom, dom som har tur", sjunger Joakim Thåström på sin senaste skiva. I fredags hörde jag honom sjunga samma melankoliskt känsloladdade strof från Lisebergshallens scen och jag tänkte: "de som inte har tur då, hur går det för dem?"

Personligen anser jag mig inte ha ett ständigt, uppförstorat och överdimensionerat mått av tur. Därför är det skönt att veta att kärleken från Jesus inte är något jag behöver singla slant om. Istället finns den alltid där, helt villkorslös. Det blir som ett mynt med bara en sida. Hur mycket jag än singlar kan jag helt enkelt inte misslyckas.

Svar på kommentar: Min enda kommentator har frågat om varför jag slutat blogga. Vill bara meddela att så inte är fallet. Istället har jag, för att återigen citera Thåström, haft en kortare "mental istid" av det idéförintande slaget. Nu tänker jag förhoppningsvis bli mer aktiv.        

Jag känner en inre tillfredställelse varje gång jag hittar något att kritisera. Jag måste då också i sann kristen anda göra mig fulltständigt öppen för mothugg. Så eftersom jag är på väg att göra ännu ett påhopp på vår kära kyrka vill jag bara säga; varsågod kära läsare. Ge mig gärna kritik. Det är bara då vi får veta att vi gjort något galet som vi också kan jobba på att förändra det. Hursomhelst... till saken.

Jag tillbringade helgen i ett mindre stationssamhälle utmed ostkustbanan. Ortens kyrka hade helgen till ära ett ungdomsläger. Under helgen hade ungdomarna workshops. Helt klart en bra grej men jag kan tycka att ämnena var något tvivelaktiga. "Aktion: Provsmakning av rättvisemärkt" var ett tema, "Hur man förändrar världen genom musik" ett annat. Musik har jag självfallet inget emot, inte rättvisemärkt heller. Hellre propagerar jag för det. Problematiken jag såg var bara att ingen workshop egentligen behandlade ämnen som finns representerade i Bibeln. Jag menar små obetydliga saker som Jesus, tron, Gud och så vidare.  

Att dela ut rättvisemärka kolor på stan för provsmakning... jag vet inte?

I och för sig kanske några flitiga lägerledare öppnat varje kola innan utdelningen och skrivit något oerhört kristet på insidan av varje papper. Det kan jag inte svara på. Sanningen att säga fick jag faktiskt aldrig någon kola. Innerst inne kanske det är det som irriterar mig.      

I helgen dök jag rent spontant in mitt i ett pågående ungdomsmöte i en församling på min hemort.

Kvällens talare, vilkens namn är oviktigt för sammanhanget... och vilket jag heller faktiskt inte minns, talade om att "ge upp" sitt liv för Jesus. Han använde troligtvis inte just uttrycket "ge upp" men för min del kändes det lite så.

Det hela utvecklades till ett sorts lovordande av martyrer. Exempel gavs på människor som hade gett upp allt... för att kunna gå ut i mission och dylikt. Jag har absolut inget emot det, istället är det beundransvärt med personer som är så starka att de klarar av att ta de beslut som behöver fattas i en sådan situation.

Jag kände bara för att kort och helt oombedd fylla i lite.

Personligen tror jag inte Gud har lagt ner intressen i oss för att vi sedan ska försaka dem. Jag tror att Gud behöver människor som kan vara verksamma inom alla olika sorters områden.

Jag vill inte såga helgens predikan, det är positivt med pastorer som vågar utmana oss ungdomar. Men jag tycker heller inte att man ska ha dåligt samvete för att man inte väljer att helt sonika lämna sitt sammanhang och med bibeln under armen dra på sig sandalerna.

Du kanske är en av få, eller den enda kristna personen i den omgivning där du befinner dig. Då är det absolut ditt missionsfält. Trots att det kanske inte innefattar att du dagligen måste äventyra ditt liv... på grund av din övertygelse.