Jag har flyttat mig själv, mitt pick och pack, samt mina förhoppningar, från huvudstaden ner till min gamla hemstad Lund. Jag tillbringar numera dagarna i ett vackert gammalt hus i närheten av Språk- och Litteraturcentrum, där jag också har mina föreläsningar. Hösten har inletts med en grundkurs i litteratur.

Förutom litteraturen har många timmar denna höst gått åt till att förbereda Apologias konferens "Vilken Jesus ska jag tro på?" som gick av stapeln i Göteborg i helgen. Det kändes väldigt väldigt roligt. Som jag sagt tidigare så tror jag att Sverige är i ett enormt stort behov av att fördjupa sin förståelse av den kristna tron, och vilka svar den har att ge. Inte bara på ett känslomässigt plan, utan också på ett intellektuellt. Det behövs om jag själv ska förstå varför jag ens ska bry mig om att vara kristen, och svaren behövs när vi ska prata med andra om vår tro.

Dagen sammanfattar idag konferensen i tidningen och på sin hemsida.

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one's laughing at God
When they're starving or freezing or so very poor

No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one's laughing at God
When it's gotten real late
And their kid's not back from the party yet

No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one's laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they're mistaken

No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they're about to choke
God can be funny,
When told he'll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for

No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes

But God can be funny...

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war

No one’s laughing at God

when they’re starving or freezing or so very poor

No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God

Video - Laughing with - Regina Spektor

utkastade i ett iskallt, mörkt, tomt universum, en mänsklighet slumpartat uppväckt i ett hörn av oändligheten, dit ingen kommer hitta. varken nu, eller om miljontals år. då finns vår planet nog förresten inte. rymden tom, intig och stum. tanken faller utan botten. ett kort gästspel i himlarymderna, ett skådespel utan åskådare, ingen applåderar då ridån faller, ingen gråter för att det är över. vi kommer aldrig besegra universum, vår tid här är ändlig, mörkret kommer en dag svälja också oss. då är inte stjärnorna så romantiska längre.

som en tjock våt filt ligger meningslösheten över jorden. ingen hör dig skrika, ingen hör din gråt, ditt hopp är en idiots tiggande bön till förprogrammerade gener. och ändå kämpar vi. en desperat meningslös kamp för rättvisa och jämställdhet, en genernas konstig nyck? människor mobiliserade mot universums ofrånkomlighet. om mänskligheten bara är en slump, existerande endast för en kort tid, varför ska vi då bry oss om vilken grupp som tagit sig flest fördelar? snart är vi ändå alla om intet. skatter samlade på jorden blir till en patetisk hög då värmedöden gör sitt intåg.

materian har sin gång, med så många möjligheter måste det ju en dag hända, att den formar varelser med ett inbillat medvetande, som tror att de känner och älskar och har en egen person. men i själva verket är allt ett tomt jagande efter vind.

ifrån rymderna hörs hånskrattet.

Humanisterna har en assnygg kampanj på bussar, tunnelbana och torg i Stockholm. "Gud finns nog inte." Du kanske har sett den? Har debatterat lite på deras sida, men mina kommentarer har drunknat i strömmen av inlägg för längesedan.

Det finns mycket att säga om deras kampanj, men tyvärr fastnar diskussionen just där, i de högmodigt feta tryckbokstäverna på pappret. I en diskussion om själva diskussionen. De ställer livets viktigaste frågor, frågorna kommer dock kläm i en debatt där Humanisterna redan utkorat sig själva som vinnare, och möjligheten till ett vettigt samtal från början är strypt.

Det är konstigt att Humanisterna, som vill verka för att "skapa tolerans, eftertanke och en öppen debatt", bara har råd att placera människor i två olika fack. Religiösa idioter och smarta ateister. Testet, "Hur religiös är du?" som utgör huvuddelen av deras sida, skapar en svartvit bild, full av falska motsättningar, av religiösas förhållningssätt till både sig själva och till samhället. Deras okunskap och svaga förståelse av religion blir också rent av pinsam då faktafel, bibelmissar och lösryckta citat kastas om varandra.

Samtidigt är jag inte förvånad, det är ett simplet knep att måla upp en nidbild av sin motståndare och sedan hälla all tänkbar skit över den. Saken är då bara den att de verkligen frågorna då aldrig får ställas. Men det är klart, om Humanisterna på allvar skulle behöva ställa dem till sig själva, så skulle de kanske behöva fundera en extra gång på vad ordet "nog" i deras slagfärdiga mening kan betyda. Och det är förstås inte alls lika kul som att spy galla över kristna...

Jag fyller 20 och ett halvt och har bjudit precis alla jag känner till vårfest på altanen. Och medan huset fylls av syrendoft och varenda ansikte jag älskar, är det något i mig som vill stanna bilden en för en liten stund. Kanske är det sant som Andrew Fellow sa vid en av lunchdiskussionerna på engelska L'Abri, veckan före påsk:

Att om vi på riktigt lyckades fånga nuet, skulle ögonblickets skönhet perforera varje cell och insikten om tillvarons mening spränga sönder våra svaga fördärvade hjärtan. Vi skulle falla döda ner, pulveriserade av lycka.

sara granér igen alltså.

(för större bild, klicka här)

jag älskar sara granér.

(för förstorad bild, klicka här)

- Sara Granér

"Om vi alltså ser skäl att tro att det övernaturliga och det naturliga hos människan har stått emot varandra, kan vi genast få det bekräftat från två oväntade håll. Nästan hela den kristna teologin kan kanske hämtas fram ur dessa båda fakta: a) att människor tycker om grova skämt, och: b) att de tycker döden är hemsk.

Det grova skämtet säger att här har vi en varelse som anser att den själv är antingen motbjudande eller lustig. Om det inte pågått en strid mellan kroppen och anden förstår jag inte detta. Det är faktiskt ett tecken på att de inte riktigt hör samman. Det är mycket svårt att föreställa sig någon annan varelse som från början varit till hälften chockerad och till hälften fruktansvärt road av att han är sådan han är. Jag tror inte att hundar ser något lustigt i att de är hundar. Jag misstänker att änglar inte ser något lustigt i att de är änglar."

- Ur Mirakel, C S Lewis

Har haft svårt att släppa Gardell efter vårt möte för någon vecka sedan, och det blir inte lättare efter att ha läst hans bok.

Först några för mig logiska felslut som jag inte förstår hur de skulle kunna gå ihop, hur jag än vrider och vänder på dem:

För det första, om Jesus inte var Guds son, utan bara en random vis kille i den antika Palestina, och inte heller dog och uppstod för min synd, varför skulle jag då bry mig om honom idag? Vilken auktoritet ska den mannen rimligtvis ha i mitt liv 2000 år senare? Varför har Jonas Gardell lagt tolv år av sitt liv på att skriva en bok om man vars meningsfulla insatser han väljer att såga vid marken och kasta bort?

För det andra (jag nämnde det kanske förut, men det här gör mig galen), hur kan man tala om förlåtelse och befrielse om det inte finns synd och skuld? Förutsätter inte förlåtelse att det finns något som först gått fel?

Och så det som verkligen gör ont i mig:

Hur kan man tala om upprättelse och samtidigt hävda att det inte kommer att finnas någon dom? Jonas svidande avslutning och sammanfattning i både boken och sina föreläsningar lyder: "Kom nu ketchup, så går vi!" och medan stockholmarna låter skratten eka mellan domkyrkoväggarna åt den klassiska "roliga historien" förklarar Jonas detta som den kristna trons huvudbudskap: att livet kommer att köra över oss, men att Jesus räcker oss handen och säger "Kom nu ketchup, så går vi!" och bryr sig inte om vår trasighet. Aldrig någonsin.

Det låter fint först, men när insikten om vad det här faktiskt betyder övergår min röst i ett desperat skrik: Men jag vill inte vara ketchup! Och hur förnedrande det än är vill jag plötsligt bara falla ihop på golvet i en hulkande hög och snyfta att: Jag vill bli en tomat! En hel, fin, röd och glänsande tomat.

För vad är Jonas Gud för en Gud om han bara rycker på axlarna åt min trasighet och säger kom ändå? Vad blir det för en himmel om alla där går omkring som ketchup, lika trasiga och såriga som förut? Det blir ju bara jorden igen, fast i en evighet, och det är jag inte intresserad av. Vad är det för kärlek om Gud struntar i det som sårat mig? Mitt hopp som kristen är faktiskt domen, Jonas Gardell vill inte veta av den, den skulle ju innebära någon slags gräns för Guds kärlek. Men jag hävdar att det är tvärtom: bryr sig inte Gud om trasigheten är han helt enkelt inte god. Domen är det enda hopp jag har för upprättelse och himmelrike. Att en dag ska allt som kan köra över en människa rensas bort och Jesus ska ta mig i handen och göra mig hel igen. Att en dag kommer inte trasigheten att accepteras, för Gud är inte en Gud som rycker på axlarna, utan den Gud som säger: Se, jag gör allting nytt.

(Sen tror jag naturligtvis att Jesus vill ta oss i handen hur trasiga vi än är, och allt det där, men poängen är att jag inte tror att han vill fortsätta låta oss vara trasiga för alltid. Jonas tal känns än en gång som ett försök av den fallna människan att spela ut den ursprungliga människan mot sin egen längtan.)

Vi är bland de första tågen som anländer till Kungsträdgården, strax före kl 15, denna Jesus-manifesterande dag. När tåget från Sergels torg kommer (och det verkar aldrig ta slut!) blir jag stående under de blombladsregnande körsbärsträden och tittar smått förundrat över massan av människor som väller in. Barnfamiljen bredvid mig är också förundrad:

- Titta, titta bara! Barnen ska inte behöva se det här, vi går härifrån. Jag förstår inte, alla dessa människor har alltså köpt det här?

- Men älskling, de behöööver ju det där. Du och jag behöver det inte, men vissa människor är helt enkelt sådana. Kom nu barn!

En stund senare ta biskop Arborelius till orda uppe på scenen:

- Det är inte meningen att skrämma er, men det råder en allvarlig bristsjukdom i Sverige. Den kallas påskbrist.

Jesusmanifestationen tror jag inte är den främsta vägen till personlig frälsning, men den är ett sätt att visa den sekulära svensken att det finns människor i Sverige som insett att de inte är sig själva tillräckliga.

Idag samlas sveriges kristna i Stockholm för att tillsammans manifestera Jesus. Jag brukar vara skeptiskt till stora kristna jippon, men det här tror jag är något bra och roligt. Det börjar runt kl 12 på Stockholms olika torg med olika talare och teman, sedan strålar vi alla samman i Kungsträdgården för ett stort möte. En helg kan stockholmarna allt få fundera lite på Jesus. Kom gärna och gå med oss!

www.jesusmanifestationen.se

En vän hittade ett bibelord som träffande beskriver ungefär det jag försökte fånga i inlägget nedan:

Så säger Herren: Om någon faller, reser han sig igen. Om någon tar fel väg, vänder han tillbaka. Men detta avfälliga folk - varför framhärdar de? De håller fast vid sitt svek, de vägrar att vända tillbaka. Jag har lyssnat och hört efter: de talar inte sanning. Ingen ångrar sin ondska och säger: "Vad har jag gjort!" De rusar alla blint i väg som hästen spränger fram i striden. Till och med hägern i skyn vet sin bestämda tid, turturduvan och svalan vet när de skall återvända. Men mitt folk känner inte till vad Herren kräver. Hur kan ni säga: "Vi är visa, hos oss finns Herrens lag." Ja, men förgäves har pennan präntat, förgäves skrivarna! De visa står där med skam, skräckslagna fångas de i snaran. De har förkastat Herrens ord - vad är det för slags vishet? Därför skall jag ge deras hustrur åt andra och deras åkrar åt erövrare. Alla, hög som låg, vill girigt roffa åt sig. Alla, profet som präst, handlar svekfullt. De botar skadan hos mitt folk, men bara på ytan. De säger "Allt är väl, allt är väl!". Men allt är inte väl.

Jer. 8:4-11

Det är tisdagseftermiddag och tillsammans med några vänner hänger jag kvar i klassrummet och skrattar åt något på datorn. Utanför fönstret står plötsligt Jonas Gardell och pratar med någon i telefon. En viss beslutshysteri bryter ut i klassrummet, men efter någon minut tar Martin några snabba steg ut genom dörren, barfota:

- Hej Jonas, vill du komma in och prata med oss?!

- Okej.

Dryga timmen som följer sitter jag så tillsammans några klasskompisar och pratar med Jonas Gardell om hans nyutkomna bok Om Jesus. Och Jonas är precis som på TV; rolig och utan hejd. Det är svårt att komma in med en fråga. Å andra sidan, det är inte varje dag Jonas Gardell håller låda på två meters avstånd, så vi tar det lugnt med avbrytandet och lyssnar istället och försöker hänga med i resonemangen och en ständig name-dropping så gott det går. 

Jonas Gud förlåter, men inte genom Jesus, för han dog aldrig för våra synder - det finns nämligen inga synder att dö för. Men det är något som händer påskdagsmorgonens gryning, fast om det är en uppståndelse är inte säkert. Jesus är nämligen inte Gud. Det viktiga är att vi är befriande och den stora frågan är: Vilket är ditt Egypten, ditt Babylon, att bli befriad ur? Klassisk kristen tro spelar ingen roll, och ingen får dömas eller ställas utanför. Till slut har det hela förvandlats till en välvillig gröt, och när Jonas uppspärrade ögon under höjda ögonbryn möter mina och förväntansfullt börjar nicka vill jag förtvivlat gärna nicka med. Jag får det inte att gå ihop, men det slår an så mycket i mig, det han säger, och jag grips av en översköljande känsla av att det måste vara så här. Samtidigt har jag en ogripbar tanke i bakhuvudet, ett ord på tungan som inte riktigt når fram, men som jag märker vill protestera. Jag famlar efter det, men de välvilliga ögonen får mig sakta att kapitulera. 

Och tillsammans med mig nickar ett helt land. Jonas berättar stolt att över tvåtusen lyssnade på honom i domkyrkan i Uppsala, över tusen i Göteborg, och i Stockholm fyller han nu kväll efter kväll kyrka efter kyrka och köerna ringlar långa. Mina vänner som följer med honom för att lyssna i Kungsholms kyrka samma kväll, berättar att publiken andäktigt nickat med, under något som närmast kom att likna ett väckelsemöte, när Jonas talade om Guds kärlek och förlåtelse till människan.

Men människorna i kyrksalen är inte kristna, och förmodligen inte ens särskilt andligt intresserade. Varför slår då Guds förlåtelse an så starka toner i människans inre? Vad är det som får Sveriges befolkning att ens bry sig om detta? För många kristna är detta att ett tecken på en kommande väckelse: "Intresset för religion ökar! Vi har ett andligt sökande i Sverige som är större än på länge!" Men tyvärr är jag tveksam till om det verkligen är ditåt det lutar.

Jag tänker mig att vårt inre är delat i två. Dels har vi en del av vår ursprungliga människa som längtar tillbaka till Gud, och som inget hellre vill än att bli upprättad och få höra att hon är förlåten. Men om vi vill bli förlåtna, varför ryggar vi då tillbaka för tanken på att vi skulle ha gjort något som är orätt? (För det är ju det Jonas, och de flesta andra som diskuterar kristen tro, gör när de hör begreppet synd.) Det är den fallna människan i oss, hon som en gång vände Gud ryggen, som i sin stolthet vägrar se att hon gjort fel, som genast slår dövörat till då hon anklagas. I det sekulära och individualistiska Sverige är det inte svårt att se vilken del av vårt inre som har fått övertaget. Men vår ursprungliga människa kommer ständigt att kämpa för att göra sig hörd. Det skapar en ambivalens och oro inuti den sekulära människan. Vad ska vi göra av rösten i hjärtat som säger att allt inte står rätt till?

Det är här Jonas Gardell blir lösningen. Han kliver in och beskriver med otroligt vackra formuleringar nåden, ord vårt inre är svältfödda på och vår ursprungliga människa nickar saligt. Sedan förklarar han att vi inte har någon skuld, och vår fallna människa nickar belåtet. Det är detta som blir den nya andligheten i Sverige: Inte ett nyväckt intresse för Jesus, utan bara ett uttryck för behovet att döva vår längtan efter den verklige Guden. Det är i mångt och mycket bara en undanflykt för att kunna fortsätta leva bortvänt och sekulärt, utan att hela tiden bära med sig den där rösten.

Du är förlåten, trots att du aldrig gjorde fel.

Det är så obehagligt med sanning som inte är riktigt sann.

Upp, min tunga, att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam
för oss blödde, led och dödde,
som ett skuldlöst offerlamm.
Han ur griften, efter Skriften
nu i ära träder fram.

Han fullgjorde, vad vi borde
och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände
för båd tid och evighet.
Han förvärvde, att vi ärvde
ljus och frid och salighet.

Vi förlossas,ormen krossas,
avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden
allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat
och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga, må lovsjunga
Faderns makt och härlighet
och hembära Sonen ära
för så stor barmhärtighet,
prisa Anden, som vid handen
leder oss till salighet.

^{Text: Venantius Fortunatus omkr 600, S A Forsius 1614, J O Wallin 1816}

^{Musik: Svensk 1693}

funderade efter helgen på om jag blev kristen för att jag skulle ha en mening med mitt liv, eller för att jag insåg min trasighet och behövde någon som förlät mig och som jag kunde vara beroende av. det här samhällets individualism kryper in under huden. med vilken inställning närmar vi oss Gud?

jag tänker att jag nog började i det första, men att jag med tiden (med en skrämmande klarhet) insett att det måste vara det andra. eller, att det andra ger det första kanske. men inte tvärtom.

Jag har en viss förkärlek för måndagsmorgnar. Kanske för att jag trivs med vad jag gör om dagarna, alternativt är det bara skönt att starta upp en ny vecka. Men om det finns någon som, mot all förmodan, inte tycker att måndag morgon kvalar in på topp-tre tidpunkter i veckan och redan drömmer om helg igen har jag ett tips.

Jag är med och ordnar er apologetisk konferens i Betlehemskyrkan i Stockholm fredag-lördag och ni är varmt välkomna att vara med!

Apologetik handlar om försvaret av den kristna tron och bygger på tanken att man faktiskt kan argumentera för Gud utifrån något som ligger utöver min egen upplevelse av honom. Jag är fullt övertygad om att i fall Gud existerar och har skapat den här verkligheten så finns det spår av honom i den och vi kan förstå verkligheten utifrån Honom. Vi kommer ha talare från både Sverige och England och beröra både filosofiska och historiska argument. Vi ska diskutera behovet av förståelsen av den kristna tron i Sverige idag, bemöta Guds-kritiken i Richard Dawkins bok "Illusionen om Gud" samt fundera över Cynism och svårigheten att tro i misstänksamhetens tidevarv. Vi välkomnar stolt  Stefan Gustavsson - teolog och författare, Stefan Lindholm - teolog och medarbetare på L'abri England, André Juthe - filosof och religionsvetare, Lars Johansson - lärare på Örebro missionsskola och redaktör för tidningen NOD, och Roland Poirier Martinsson, kolumnist på SvD.

Vi kommer under lördagen också bilda en apologetisk förening/nätverk för människor som är intresserade av att lära sig mer och verka för apologetik i Sverige. Ni kan läsa mer om programmet här. Titta in på vår hemsida och anmäl er! Det finns också (som alltid) en grupp på facebook. Kan ni inte vara med hela konferensen är kvällmötena öppna och jag rekommenderar er att titta förbi!

Jag tror att Sverige behöver människor som tänker om sin tro på ett nytt sätt.

det är fler än jag som den senaste tiden gjort reklam för psalmen. en viss joakim ivarsson ligger bakom "psalmprojektet" som Dagen uppmärksammade med en artikel nu i veckan, och de allra psalmnördigaste i vårt avlånga land har nu också börjat gå med i den fantastiska psalmgruppen på facebook. själv är jag mycket nöjd och fortsätter i min kamp för att bredda lovsångsutbudet för unga. indoktrinerar mina klasskompisar så gott det går genom att se till att vi enbart använder psalmboken när det är min smågrupps tur att ha ansvars för veckans andakter, och har hittills bara fått bra respons. om inte annat tycker folk att det är kul att man ska stå upp när det är en stjärna framför versen.

i kyrkoåret befinner vi oss nu mitt i fastan. mina tidigare psalmval har bestått av utvalda favoriter från barndomen, men nu kommer en kyrkoårsriktig fastepslam. dock är också den en mycket kär vän från min tid som sjuårig kyrkobesökare, melodin var så vemodig att jag rös.

Sv. psalm 135

Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelska Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet, som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt att där han är,
där skall vi med honom vara.

^{Text: P. Nilsson}

^{Musik: Nordisk folkmelodi}

- Är du inte törstig, sade Lejonet.
- Jag dör av törst, sade Jill.
- Drick då, sade Lejonet.
- Får jag... kan jag... skulle du vilja gå undan lite medan jag dricker? sade Jill.
Lejonet svarade bara med en blick och en låg morrning.  Och när Jill stirrade på Lejonets orörliga skepnad, förstod hon att hon lika gärna kunde ha bett berget flytta sig för hennes skull. Bäckens ljuvliga porlande gjorde henne nästan galen.
- Lovar du att inte... göra mig nåt, ifall jag kommer? sade Jill.
- Jag lovar ingenting, sade Lejonet.
Jill var nu så törstig att hon tog ett steg närmare utan att märka det.
- Brukar du äta flickor? sade hon.
- Jag har uppslukat flickor och pojkar, kvinnor och män, kungar och kejsare, städer och riken, sade Lejonet. Han sa det inte skrytsamt eller sorgset eller ondskefullt. Han bara sa det.
- Jag törs inte, sade Jill.
- Då kommer du att dö av törst, sade Lejonet.
- Hjälp! sade Jill och närmade sig ett steg till. Då är det väl ingen annan råd än att jag letar reda på en annan bäck.
- Det finns ingen annan bäck, sade Lejonet.


Ur "Silvertronen" av C. S. Lewis.

en ljust grå himmel spänd över söndagsförmiddagen. barmark, gräsmattan syns igen, snödropparna tittar fram och fåglarna sjunger lågmält. det våras.

och när allt smälter undan, vad hittar man då?

och när man gräver ner i jorden, hur långt har tjälen då gått?

dansar av mig dagens grubblerier tillsammans med mina systerliga kompanjoner på den stora 8 mars-festen på södra teatern i stockholm, arrangerad av tidsskiften bang kvinnodagen till ära. jagar bort mina hjärnspöken genom att för en stund röra mig i en helt annan typ av krets. ane brun, elin sigvardsson, jennie abrahamson och nor el refai på scenen och konferencieren påstår någon gång närmare midnatt att lokalen nu har lyft och att vi svävar fram över huvudstaden.

nere på jorden igen.

Jesus, det skönaste, största och renaste

namn som på människors läppar är lagt,

rikt på barmhärtighet, sanning och salighet,

rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt.

Motgångar möter mig, aldrig du stöter mig

bort från din goda och heliga famn.

Människor glömmer mig, Herre du gömmer mig

intill ditt hjärta och viskar mitt namn.

Varthän än vägen bär, led mig, o Herre kär

så som du vet att det gagnar mig mest.

Låt mig få följa dig. Lär mig att böja mig

under din vilja, som leder mig bäst.

Du är den skönaste, godaste renaste.

Ge mig ditt sinne och gör mig till din.

Lös mig ur snarorna. Fräls mig från farorna.

Tag mig till sist till din härlighet in.      

^{Text: O Th Moe 1904}

^{Musik: Caroline Volla Sörlie 1910}

Utanför fönstret når solen numera ner till femte, och ibland fjärde, våningen på stockholmsfasaderna, och fast gatorna mellan husen fortfarande ligger i skugga är det något visst med hur den blå himlen speglar sig i asfalten och hur solen sakta kryper neråt. Halkar man sig i snösmältningen upp till toppen av Observatorielunden kan man för en stund komma ljuset till mötes när det för en sekund nuddar mark och människa, och vi för en stund får njuta av vad vi redan ser, men ännu inte har.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

^{Text: J L Runeberg, 1857}

^{Musik: O Lindberg, 1917}

Tillbringade en kväll i Allhelgonakyrkan i Stockholm för att lyssna på en kär vän som tillsammans med sin klass framförde nyskrivna psalmer. Majoriteten av eleverna i klassen var inte kristna, men jag tyckte att det var fint - trots lite för klatschigt mellansnack. Det var vackert att höra de som inte tror uttrycka sin längtan och sin svaghet. Som uppväxt i kristna sammanhang upplever jag ofta att jag fått svaren i handen innan frågorna hunnit komma. Mycket jag fick lära mig om längtan, lidande och hopp som femtonårig konfirmand har länge varit bara ord, och först med tiden har frågorna (och svaren) blivit mina egna.

Ibland funderar jag dock på hur de sedan länge färdigformulerade svaren på livets frågor påverkade mig att se på frågorna i mitt inre när de väl kom. På vilket sätt påverkade den själklara lösningen mitt sätt att förstå ekvationen? Att höra uttryck från människor som inte är uppvuxna bland svaren var befriande. Det var modiga och vackra psamler, och faktiskt brottades de många gånger med sina frågor på precis samma sätt som jag.

Vet att psalm kanske inte är frikyrkoungdomars favoritsätt att tillbe. Själv är jag uppväxt med psalmer och för mig tillhör de ett ganska självklart sätt att lovsjunga. Dock har de flesta unga kristna idag inte längre en så stor relation till den svenska psalmboken, vilket jag tycker är synd. Visserligen kan psalmer verka lite tre-tons-stolpiga i jämförelse med extremt välproducerad hillsong-lovsång, men de gamla psalmerna bär på en så rik teologi. De skiljer sig många gånger från dagens jag-centrerade och upplevelsecentrerade lovsång. De har ett annat slags fokus på Gud, en undervisning om hoppet, församlingen och det kristna livet, de har kraft och mening och för mig mycket ärlig botten. Och jag tycker mycket om att sjunga de sångerna.

Därför introducerar jag er härmed för söndagspsalmen.

(Jag smygbörjade redan i januari)

För någon vecka sedan hade Dagen en artikelserie om "den stora kyrkflykten", där man intervjuat personer som lämnat den kristna gemenskapen. Jag funderade vidare på kulturen i kyrkan och varför den upplevs som trång.

Många av de intervjuade sa att de inte fått svar på sina frågor, och inte heller tillåtits att vara kritiska. I slutändan tror inte jag att det handlar om att kyrkfolk har insnöade umgängesformer, vårt största problem är nog snarare att vi inte längre greppar djupet i vår tro. 

Jag tänker att kyrkan idag gör helt fel när hon, livrädd för samhällskritiken, stänger in sig och enbart hänvisar till känslor och hjärta, när hon istället kan vända sig direkt till huvudet och på en intellektuell nivå förklara varför kristen tro är det enda som i slutändan håller. För sanningen är den att kristen tro har väldigt bra svar att ge. Det är bara det att kyrkan har glömt bort dem. Ingen annan syn på livet kan förklara människan, hennes problem, längtan, lidanden eller ångest, kreativitet, skönhet, storhet eller trasighet. Finns Gud finns det inga mänskliga frågor som kan sätta dit honom. Kristenheten måste stärka sitt självförtroende och våga ge alla bra svar som faktiskt finns. Annars kommer den kvävas i sin egen isolation från omvärlden och oförmåga att ge svar på kritik, alternativt brinna sönder av alla andliga uppjagade känslor.

Var med och skrev en artikel om detta som publicerades för ett par dagar sen som ett svar på artikeln om kyrkflykten.

Tillbaka till tankarna om den kristna kulturen.

Med tiden tror jag att ett för starkt kristet kulturmönster på olika sätt kommer att innebära ett problem att relatera både för människor som lever i bubblan och för människor som lever utanför den.

När jag möter personer som talar om en patriarkala tendenser i kyrkan blir jag nästan full i skratt. Den kyrka jag möter är nämligen allt som oftast en feminin högborg. Söndagsskolebarn, baktävlingar, våldsbefriade filmer och sytillställningar. Inte för att jag är en aktiv förespråkare av grabbiga tongångar, men jag funderar på om jag som 17-årig kille hade känt att jag passade in i den mysiga världen, som, med undantag för laserdome med ungdomsgruppen en gång om året, många gånger är en hyllning till stereotypt flickaktiga aktiviteter. Och så har också majoriteten av de killar jag lärde känna under mina första år i kyrkan lämnat tron under gymnasieåren för att det varit tråkigt.

Jag vet inte hur många gånger jag hört skräckstatistik om det manliga kristna underskottet (som är ett faktum) och sett tjejer få något lätt jagat i blicken vid tanken på att det inte finns män så att det kommer räcka till dem alla. Men är det så förvånande? I svenska kyrkan vigs till exempel idag betydligt fler kvinnor än män till präster, vilket också minskar möjligheten för killar att få manliga ledarförebilder inom kyrkan.

Tidigare idag rasade jag tillsammans med mina klasskompisar över ett illa formulerat och dåligt underbyggt inlägg på nyhetsbloggen Newsmill, som raljerade över den kristna moralen. Ikväll andades jag dock lättad ut över att också människor med insikt om religion får komma till tals där ibland. Det här blir den andre ärkebiskopen jag sågar på mycket kort tid (förlåt svenska kyrkan, jag älskar det ni kunde vara, men skäms för vad ni blivit), men också jag undrar vilken gud Wejryd talar om? Läs gärna Jacob Rudolfssons artikel om klimatlöften och multi-religiösa cermonier.

lördag och en jazzbar i köpenhamn. någon gång strax efter midnatt stiger vi för en stund ut ur scenbilden. lämnar konversationer och skratt för att kila fast oss i soffan några meter bort och titta. på vänner som i det flammiga ljuset lutar sig mot varandra över borden och pratar. på johanna och anna som dansar mellan stolarna. på tobias som, när lokalen tömts, tagit vid där bandet slutade och från scenen fyller rummet med piano och jazzimprovisation. personalen slamrar med disk och ölglas i köket. mitt hjärta slår stilla. det är skönt att få vara utanför sig själv och bara betrakta det man tycker om.

- du, när man predikade om himlen när jag var liten och sa att det var ständig lovsång framför tronen tyckte jag att evigheten verkade så fruktansvärt tråkig, jag vill att detta ska vara himlen.

- men jag tror att detta är himlen... ett rum med relationer så hela och så rena som de vi i det dunkla ljuset nu tycker oss se konturerna av.

Sedan många år tillbaka är ett av mina största irritationsmoment den helylle subkultur som skapats i många kristna sammanhang, och jag får erkänna att det fanns en viss ironi i det förra inlägget (fast både musiken, böckerna och kakorna rekommenderas verkligen). Jag tar inte för en sekund avstånd från tanken om den kristna gemenskapen, den tror jag är grunden för ett fungerande kristet liv i praktiken, men måste den med nödvändighet vara omhuldad av soffkuddar, kristen musik och kladdkaka? Är det mängden stearin under naglarna efter avslutad kyrkfika som kvalificerar in dig i den kristna klubben? Och dessa ständiga lekar! Länge störde den mig, den gulliga och kramgoa kristna bubblan, och jag har på grund av det många gånger backat från typiska kristna former och attribut. (Lyckas därför bara få 52% på pingsttestet och kvalificerar mig enbart som "Kristen"... Å andra sidan är jag inte uppvuxen i pingst.)

Men med tiden har jag väl blivit mer och mer medveten om att det inte bara är de kristna sammanhangen som har sina stereotypa umgängesformer, varje grupp du möter i samhället odlar sina egna kulturmönster. Jag inser också att jag själv, trots allt, i högsta grad är en del av den kristna kulturen (jag kunde ju faktiskt bocka av alla de föreslagna aktiviteterna i inlägget nedan) och många gånger trivs fint i den och tycker att den är bra. Samtidigt har jag en tendens att i smyg fortsätta att driva med den. Jag tror att vi som kristna, mer än andra, måste vara medvetna, och på på det klara med, vilka sociala kulturer vi odlar och hur de upplevs. Hur viktiga är de för oss? Finns det alternativ till det spiknyktra bullbaket på fredagskvällarna? Behöver vi kulturen för att behålla vår tro? Blir den kultur vi odlar ett problem då vi möter andra? Påverkas vårt välkomnande av hur väl människor passar in?

Behave - belong- believe?

Believe - belong - behave?

enkel chokladtårta (som är hård utanpå och mjuk inuti, som kakorna i amelie-filmen som hon trycker hål på)

200 g smör

200 g mörk choklad

4 ägg

3 dl strösocker

1/2 dl mjöl

sätt ugnen på 200 grader. Smörj en form, 24 cm i diameter. Koka upp smöret och slå det över den finhackade chokladen. vispa böandningen till en blank smet. vispa ner ägg, socker och mjöl. vispa till smeten är slät och häll sedan över den i den smorda formen. grädda mitt i ugnen i 20 minuter. när ni tar ut den är den väldigt kladdig (det är meningen), låt den svalna en stund.

vit chokladkaka med citron och yoghurt

100 g vit choklad

100 g smör

2 dl strösocker

150 g kesella/turkisk yoghurt

2 1/2 dl vetemjöl

saft och skal från en halv citron

2 tsk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

1/2 tsk salt

sätt ugnen på 200 grader. blanda socker och kesella till en jämn smet. smält smöret och låt det svalna. smält chokladen i vattenbad. tillsätt smör, choklad, saften och skalet från citronen, samt mjöl, vaniljsocker, bakpulver och salt i smeten. vispa den jämn och häll i formen. grädda i 25 minuter.

rödochvitmönstrade hemmafruförklädet på (obs! med hjärta, syns ej på bild), kakorna på bordet när mannen kommer hem.

det är igen alldeles för sent (i mitt liv är klockan alltid för mycket) och som vanligt när att-göra-listan tornar upp sig över huvudet på mig sätter jag mig ner och gör något helt annat istället. summerar inslag och upptäckter i de drygt 20 dagar som gått av det nya året:

- för alla utseendefixerade pingstvänner som stilmässigt konkurrerar ut varandra på diverse sommarkonferenser: awesome rags har fortfarande fantastisk rea.

- för alla second hand-klädda och miljömedvetna solidaritets-kristna: vill du sy dina klänningar själv är ett enkelt tips att sy till en kjol av en bit tyg på en gammal t-shirt.

- för alla nördiga killar som är intresserade av teologi, och teologi enbart (möjligtvis med undantag från datadiskussioner i allmänhet och prestandajämförelser av nya mac-modeller i synnerhet): vill du läsa kristen litteratur som utmanar dig intellektuellt rekommenderas "mirakel" av c s lewis och "reasonable faith" av william lane craig.

- för alla som enbart lyssnar på musik som spelas på frizon: eftersom jennie abrahamsson vid det tillfället fyllde magasinet missade ni förmodligen lågmälda men väldigt vackra lilak.

- för alla blivande hemma-mammor och folkhögskoleelever: överraska dina mysiga vänner genom att variera kladdkakan i kyrksoffan med två  helt fantastiska alkoholfria recept. enkel chokladtårta och vit chokladkaka (kommer snart).

- för alla kristna: ica maxi säljer nu storpack värmeljus för flera kronor under normalpris. skynda fynda!

Gud i dina händer vilar jag i tro,

vilar i din värme och din ro

Varje bruset hjärta, varje skadad själ

famnar du i nåd och gör den hel

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer vilar jag i bön,

växer glädjens tro och hoppets frön

Du har oss försonat, Jesu Kristi död

räddar oss till liv i överflöd

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer får jag gråta ut,

gråten delar du tills den tar slut

Gud du känner ondskan i din egen kropp

att du delar smärtan ger mig hopp

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Gud i dina händer lägger jag mig ned,

när jag går till vila är du med

Dina händer bär mig, genom rum och tid

jag förblir i ljuset i din frid

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din omsorg finner själen ro

Nära vill jag leva, nära dig min Gud

I din kärlek kan min kärlek gro

Text: A-M. Kaskinen, 1982, P. Harling, 1996
Musik: P. Simojoki 1982

Det här året har varit det högsta och det lägsta i mitt liv.

Men de spikar som på korset slog sönder två händer, slog också sönder min otillräcklighet. En frälsare i gruset; se, jag gör allting nytt.

Gott nytt 2009.

Och ljudet av stavarna i snön sjunger på samma sätt som en miljon gräshoppor sjöng mig till sömns under månaderna på den kambodjanska landsbygden - för i den bitande stillheten på fjället knyts också allt ihop.

29 december. Solen går upp över fjälltopparna och under en brinnande minut, medan vi envist åker för att få upp värmen, färgas alla skuggor rosa och iskristallerna blänker skarpt på de vindbitna björkstammarna och kryssen. Längdskidspåret går som en tvär rand i en omärkt värld och en tjugo grader kall tystnad biter sig fast i kinderna.

Kalfjället är och förblir min tydligaste inre bild av helighet. Orörligt, vitt, oändligt vackert, vilt. Solen reflekteras i varje pixel av bilden och jag tvingas slå ner min blick. Vinden blåser så hårt att det gör ont att andas och jag tvingas stänga min mun.

...alternativt knacka på hos KG och presentera (om det nu är fritt fram för tolkning) vad som faktiskt är tre goda argument (tack matilda) för att Jesus i själva verket var indiepoppare:

1. Han var välsignad med idealisk cheapmondaybenstomme, indiehållning och blick under luggen (åtminstone som trästaty på korset - inledningsbilden för vidsträckta associationskedjor under otaliga kyrkobesök)

2. Han predikade kärlek och älskade passionerat. både lyckligt och vansinnigt olyckligt.

3. Han fann gemenskapen i utanförskapet (12 indiebröder, lika missförstådda som Han själv)

4. Han skaffade aldrig ett riktigt jobb utan pluggade utan yrkesmål, körde slut på (ev) studielån och frilansade upp i 30+åldern.

Men trots ringlande köer till paketinslagningsbordet är det ju ändå den kristna tron som i grunden ska ha tacken för extraledigheten i december. Göteborgs-posten publicerar därför dan före dopparedag en artikel om Jesus, skriven av Svenska kyrkans förre ledare KG Hammar, under rubriken "Tolkningarnas herre". Jag hittar den någon dag senare och vrider mig sakta i stolen när jag läser hans åsikt om julens budskap; ett sammelsurium av tankar som menar att vi inte vet vem Jesus verkligen var, och att det inte heller är viktigt. Han avslutar artikeln med att säga:

"De senaste decennierna har präglats av ett vridande och vändande på den historiske Jesus i sin judiska ursprungsmiljö. Det tycks finnas mycket att läsa mellan raderna i det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, om vem denne Jesus var eller skulle ha kunnat vara. Vem kan påstå något bestämt? Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att någonting hände i det lilla och undanskymda som satte fart på en utveckling utan motstycke genom tiden och ut över världen. Men hur ska vi förstå det? Förståelse hör samman med begrepp och föreställningar. Och dessa tycks vittna om hemlöshet. Inget enskilt begrepp och ingen isolerad föreställningsvärld tycks definiera hemligheten. Det som återstår är ett förhållningssätt som innebär att vi är beredda att leva begreppsöppet och nyfiket och undviker alla förenklade vi och dem-positioner. Och kanske viktigare än så. Det finns en hemlöshet som inte handlar om begrepp och föreställningsvärldar, som finns mitt ibland oss och drabbar många av oss. Kan en berättelse påverka och förändra våra förhållningssätt mot varandra, så är den väl värd att läsa, om och om igen, oavsett om det som berättas rent faktiskt har hänt eller inte.

Kanske hör vi då också ängelns röst på nytt, den som handlar om det svåraste av allt: Var inte rädda! I vintermörker med hotande framtidsutsikter nära inpå är kanske detta det viktigaste av allt."

Jag befinner mig i min farmors lägenhet i Lund. Hon råkar av en händelse bo granne med KG Hammar. När det så blir en paus i julklappsredovisningarna och julmaten grips jag av en plötslig lust att gå över, knacka på, önska god jul och förklara för honom. Förklara att hans tolkning av evangelierna inte alls gör rättvisa åt dem som skrev dem, förklara faran i att förvandla religionens huvudanspråk till mina egna, högst subjektiva, önskningar, och sedan kräva en förklaring till detta "något" som fick så stort genomslag.

Men allra helst skulle jag vilja ta vår gamle ärkebiskop i handen och säga att det visst är något som har hänt (och att det är sant - för bara sanningen kan skapa sådana ringar på vattnet) och detta något är att Gud har besökt oss. Det är detta vi firar (för det är värt att firas) - att Gud har besökt sitt folk. Och att det är det som är det viktigaste av allt.

Det är den enda anledningen vi har till att i vintermörkret inte vara rädda.

Jag blir lika illa till mods varje år:

Vem som helst förstår att det är kaos två dagar före jul i huvudstaden. Ingen alls förstår omfattningen förrän de väl är på plats. Det var förskräckelse i stan idag.

Ge oss i vårt överflöd och köerna ringlade seriösa varv genom affärerna. Ratade Sven Ingvars-skivor skapade rusning när CD-facken gapade tomma på Åhléns och prylar som jag lovar att inte en enda själ kan ha önskat sig resulterade nu nästan i catfight i gångarna. Ge oss mera och presentkartongerna är tyvärr slut. Låt mig få köpa lite lycka och vem skanderar julefrid idag utan att syfta på att stackars pappa ska hinna få ner stresspulsen barnens önskelistor skapat?

Det är tanken som räknas men någonstans kommer ändå tanken bort. Bytesrätt och plomberingar dubbelkollas i frenesi, för i dagarna har insikten kommit: det finns begrepp som omfattar att ge fel.

Personligen tror jag stenhårt på julen och julefriden. Men en frid som inte bottnar på parkettgolvet under granen när klapparna delats ut och klimax är över.

Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen, upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn...

Det är den 19 december och julavslutning med Credoklassen. Jag sitter i ett kyrkbänkshörn i finklänning tillsammans med mina klasskompisar och känner mig plötsligt väldigt liten igen. På väggen projiceras nämligen dikten som jag som sjuåring lärde mig utantill och på min första avslutning läste upp för hela skolan. I tidsmaskinen i mitt huvud färdas jag bakåt. Jag kan den fortfarande flytande.

Jag tänkte när jag skrev mitt förra inlägg att det ibland kan vara svårt att hitta formuleringar som fångar vad man faktiskt personligen tror på. Formuleringar som fångar vilka frågor det egentligen är man hittat svaret på. När jag ägnat hela livet åt att fundera över Gud, borde jag väl ändå vara bäst av alla på det. Men ofta kommer de bästa formuleringarna av de stora frågorna någon helt annanstans ifrån. Till exempel från Viktor Rydbergs dikt Tomten. (Läs den!)

Tyst är skogen och nejden all

Livet där ute är fruset

Blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker han sig höra tidens ström,

undrar varthän den ska fara,

undrar, var källan må vara.

"Hej Johanna. Förstod det som att du ville börja blogga nu, men jag ser inga inlägg. Vad händer?"

Det som händer, kära Rickard (samt ni som de senaste dagarna hunnit fundera över varför Ikon har en oskriven blogg publicerad på sin hemsida), är att jag för femte dagen i rad sitter och stirrar in i en vit skärm.

Jag har vissa prettokomplex, och dessutom en trängande önskan om att det jag producerar ska bli bra. Att dra det första strecket är alltid svårt för mig - det första steget blir alltid det största. Att skriva ett inledande inlägg här har, får jag därför erkänna, varit förknippat med ett visst mått av ångest. 

Dessutom är det tänkt att jag ska blogga om Gud. Jag är uppväxt och har rört mig i en kristen miljö så länge jag kan minnas. Gud är på så sätt ett redan fullskrivet begrepp - sedan länge överhopad med allt från inlärda apologetiska argument, vackra lovsångsformuleringar och söndagsskoleklyschor, till en svidande erfarenhet av att den här världen inte löser sig bara för att man tänker på Jesus. Gud har alla något att säga något om. Hans papper är överfullt. Vad ska jag säga mitt allt detta? Hur drar man första strecket på ett redan fullklottrat blad?

Jag heter Johanna, jag är 20 år och bor i Stockholm. Jag brukar vara med på Ikons redaktionsmöten och skriver då och då krönikor och artiklar i magasinet. Just nu går jag på Credoakademin. Här kommer jag skriva om mina tankar kring Gud och att vara kristen.

Hej och välkomna.

Här kommer IKON1931:s nya stjärnskott att blogga - Johanna Gustavsson.