Det är tisdagseftermiddag och tillsammans med några vänner hänger jag kvar i klassrummet och skrattar åt något på datorn. Utanför fönstret står plötsligt Jonas Gardell och pratar med någon i telefon. En viss beslutshysteri bryter ut i klassrummet, men efter någon minut tar Martin några snabba steg ut genom dörren, barfota:

- Hej Jonas, vill du komma in och prata med oss?!

- Okej.

Dryga timmen som följer sitter jag så tillsammans några klasskompisar och pratar med Jonas Gardell om hans nyutkomna bok Om Jesus. Och Jonas är precis som på TV; rolig och utan hejd. Det är svårt att komma in med en fråga. Å andra sidan, det är inte varje dag Jonas Gardell håller låda på två meters avstånd, så vi tar det lugnt med avbrytandet och lyssnar istället och försöker hänga med i resonemangen och en ständig name-dropping så gott det går. 

Jonas Gud förlåter, men inte genom Jesus, för han dog aldrig för våra synder - det finns nämligen inga synder att dö för. Men det är något som händer påskdagsmorgonens gryning, fast om det är en uppståndelse är inte säkert. Jesus är nämligen inte Gud. Det viktiga är att vi är befriande och den stora frågan är: Vilket är ditt Egypten, ditt Babylon, att bli befriad ur? Klassisk kristen tro spelar ingen roll, och ingen får dömas eller ställas utanför. Till slut har det hela förvandlats till en välvillig gröt, och när Jonas uppspärrade ögon under höjda ögonbryn möter mina och förväntansfullt börjar nicka vill jag förtvivlat gärna nicka med. Jag får det inte att gå ihop, men det slår an så mycket i mig, det han säger, och jag grips av en översköljande känsla av att det måste vara så här. Samtidigt har jag en ogripbar tanke i bakhuvudet, ett ord på tungan som inte riktigt når fram, men som jag märker vill protestera. Jag famlar efter det, men de välvilliga ögonen får mig sakta att kapitulera. 

Och tillsammans med mig nickar ett helt land. Jonas berättar stolt att över tvåtusen lyssnade på honom i domkyrkan i Uppsala, över tusen i Göteborg, och i Stockholm fyller han nu kväll efter kväll kyrka efter kyrka och köerna ringlar långa. Mina vänner som följer med honom för att lyssna i Kungsholms kyrka samma kväll, berättar att publiken andäktigt nickat med, under något som närmast kom att likna ett väckelsemöte, när Jonas talade om Guds kärlek och förlåtelse till människan.

Men människorna i kyrksalen är inte kristna, och förmodligen inte ens särskilt andligt intresserade. Varför slår då Guds förlåtelse an så starka toner i människans inre? Vad är det som får Sveriges befolkning att ens bry sig om detta? För många kristna är detta att ett tecken på en kommande väckelse: "Intresset för religion ökar! Vi har ett andligt sökande i Sverige som är större än på länge!" Men tyvärr är jag tveksam till om det verkligen är ditåt det lutar.

Jag tänker mig att vårt inre är delat i två. Dels har vi en del av vår ursprungliga människa som längtar tillbaka till Gud, och som inget hellre vill än att bli upprättad och få höra att hon är förlåten. Men om vi vill bli förlåtna, varför ryggar vi då tillbaka för tanken på att vi skulle ha gjort något som är orätt? (För det är ju det Jonas, och de flesta andra som diskuterar kristen tro, gör när de hör begreppet synd.) Det är den fallna människan i oss, hon som en gång vände Gud ryggen, som i sin stolthet vägrar se att hon gjort fel, som genast slår dövörat till då hon anklagas. I det sekulära och individualistiska Sverige är det inte svårt att se vilken del av vårt inre som har fått övertaget. Men vår ursprungliga människa kommer ständigt att kämpa för att göra sig hörd. Det skapar en ambivalens och oro inuti den sekulära människan. Vad ska vi göra av rösten i hjärtat som säger att allt inte står rätt till?

Det är här Jonas Gardell blir lösningen. Han kliver in och beskriver med otroligt vackra formuleringar nåden, ord vårt inre är svältfödda på och vår ursprungliga människa nickar saligt. Sedan förklarar han att vi inte har någon skuld, och vår fallna människa nickar belåtet. Det är detta som blir den nya andligheten i Sverige: Inte ett nyväckt intresse för Jesus, utan bara ett uttryck för behovet att döva vår längtan efter den verklige Guden. Det är i mångt och mycket bara en undanflykt för att kunna fortsätta leva bortvänt och sekulärt, utan att hela tiden bära med sig den där rösten.

Du är förlåten, trots att du aldrig gjorde fel.

Det är så obehagligt med sanning som inte är riktigt sann.