Utanför fönstret når solen numera ner till femte, och ibland fjärde, våningen på stockholmsfasaderna, och fast gatorna mellan husen fortfarande ligger i skugga är det något visst med hur den blå himlen speglar sig i asfalten och hur solen sakta kryper neråt. Halkar man sig i snösmältningen upp till toppen av Observatorielunden kan man för en stund komma ljuset till mötes när det för en sekund nuddar mark och människa, och vi för en stund får njuta av vad vi redan ser, men ännu inte har.

Jag lyfter ögat mot himmelen
och knäpper hop mina händer.
Du käre Gud, som är barnens vän,
till dig min tanke jag vänder.

Jag är så glad att få tacka dig,
och gärna vill jag det göra.
Jag vet det visst, att du ser på mig,
och vad jag ber vill du höra.

Tack för allt gott du mig ständigt ger
att känna, älska och äga.
Tack, gode Fader, för mycket mer
än jag kan nämna och säga.

Så skydda mig med din starka hand,
o Fader god utan like,
och låt mig växa för livets land,
som är ditt himmelska rike.

^{Text: J L Runeberg, 1857}

^{Musik: O Lindberg, 1917}

Tillbringade en kväll i Allhelgonakyrkan i Stockholm för att lyssna på en kär vän som tillsammans med sin klass framförde nyskrivna psalmer. Majoriteten av eleverna i klassen var inte kristna, men jag tyckte att det var fint - trots lite för klatschigt mellansnack. Det var vackert att höra de som inte tror uttrycka sin längtan och sin svaghet. Som uppväxt i kristna sammanhang upplever jag ofta att jag fått svaren i handen innan frågorna hunnit komma. Mycket jag fick lära mig om längtan, lidande och hopp som femtonårig konfirmand har länge varit bara ord, och först med tiden har frågorna (och svaren) blivit mina egna.

Ibland funderar jag dock på hur de sedan länge färdigformulerade svaren på livets frågor påverkade mig att se på frågorna i mitt inre när de väl kom. På vilket sätt påverkade den själklara lösningen mitt sätt att förstå ekvationen? Att höra uttryck från människor som inte är uppvuxna bland svaren var befriande. Det var modiga och vackra psamler, och faktiskt brottades de många gånger med sina frågor på precis samma sätt som jag.

Vet att psalm kanske inte är frikyrkoungdomars favoritsätt att tillbe. Själv är jag uppväxt med psalmer och för mig tillhör de ett ganska självklart sätt att lovsjunga. Dock har de flesta unga kristna idag inte längre en så stor relation till den svenska psalmboken, vilket jag tycker är synd. Visserligen kan psalmer verka lite tre-tons-stolpiga i jämförelse med extremt välproducerad hillsong-lovsång, men de gamla psalmerna bär på en så rik teologi. De skiljer sig många gånger från dagens jag-centrerade och upplevelsecentrerade lovsång. De har ett annat slags fokus på Gud, en undervisning om hoppet, församlingen och det kristna livet, de har kraft och mening och för mig mycket ärlig botten. Och jag tycker mycket om att sjunga de sångerna.

Därför introducerar jag er härmed för söndagspsalmen.

(Jag smygbörjade redan i januari)

För någon vecka sedan hade Dagen en artikelserie om "den stora kyrkflykten", där man intervjuat personer som lämnat den kristna gemenskapen. Jag funderade vidare på kulturen i kyrkan och varför den upplevs som trång.

Många av de intervjuade sa att de inte fått svar på sina frågor, och inte heller tillåtits att vara kritiska. I slutändan tror inte jag att det handlar om att kyrkfolk har insnöade umgängesformer, vårt största problem är nog snarare att vi inte längre greppar djupet i vår tro. 

Jag tänker att kyrkan idag gör helt fel när hon, livrädd för samhällskritiken, stänger in sig och enbart hänvisar till känslor och hjärta, när hon istället kan vända sig direkt till huvudet och på en intellektuell nivå förklara varför kristen tro är det enda som i slutändan håller. För sanningen är den att kristen tro har väldigt bra svar att ge. Det är bara det att kyrkan har glömt bort dem. Ingen annan syn på livet kan förklara människan, hennes problem, längtan, lidanden eller ångest, kreativitet, skönhet, storhet eller trasighet. Finns Gud finns det inga mänskliga frågor som kan sätta dit honom. Kristenheten måste stärka sitt självförtroende och våga ge alla bra svar som faktiskt finns. Annars kommer den kvävas i sin egen isolation från omvärlden och oförmåga att ge svar på kritik, alternativt brinna sönder av alla andliga uppjagade känslor.

Var med och skrev en artikel om detta som publicerades för ett par dagar sen som ett svar på artikeln om kyrkflykten.

Tillbaka till tankarna om den kristna kulturen.

Med tiden tror jag att ett för starkt kristet kulturmönster på olika sätt kommer att innebära ett problem att relatera både för människor som lever i bubblan och för människor som lever utanför den.

När jag möter personer som talar om en patriarkala tendenser i kyrkan blir jag nästan full i skratt. Den kyrka jag möter är nämligen allt som oftast en feminin högborg. Söndagsskolebarn, baktävlingar, våldsbefriade filmer och sytillställningar. Inte för att jag är en aktiv förespråkare av grabbiga tongångar, men jag funderar på om jag som 17-årig kille hade känt att jag passade in i den mysiga världen, som, med undantag för laserdome med ungdomsgruppen en gång om året, många gånger är en hyllning till stereotypt flickaktiga aktiviteter. Och så har också majoriteten av de killar jag lärde känna under mina första år i kyrkan lämnat tron under gymnasieåren för att det varit tråkigt.

Jag vet inte hur många gånger jag hört skräckstatistik om det manliga kristna underskottet (som är ett faktum) och sett tjejer få något lätt jagat i blicken vid tanken på att det inte finns män så att det kommer räcka till dem alla. Men är det så förvånande? I svenska kyrkan vigs till exempel idag betydligt fler kvinnor än män till präster, vilket också minskar möjligheten för killar att få manliga ledarförebilder inom kyrkan.