funderade efter helgen på om jag blev kristen för att jag skulle ha en mening med mitt liv, eller för att jag insåg min trasighet och behövde någon som förlät mig och som jag kunde vara beroende av. det här samhällets individualism kryper in under huden. med vilken inställning närmar vi oss Gud?

jag tänker att jag nog började i det första, men att jag med tiden (med en skrämmande klarhet) insett att det måste vara det andra. eller, att det andra ger det första kanske. men inte tvärtom.

Jag har en viss förkärlek för måndagsmorgnar. Kanske för att jag trivs med vad jag gör om dagarna, alternativt är det bara skönt att starta upp en ny vecka. Men om det finns någon som, mot all förmodan, inte tycker att måndag morgon kvalar in på topp-tre tidpunkter i veckan och redan drömmer om helg igen har jag ett tips.

Jag är med och ordnar er apologetisk konferens i Betlehemskyrkan i Stockholm fredag-lördag och ni är varmt välkomna att vara med!

Apologetik handlar om försvaret av den kristna tron och bygger på tanken att man faktiskt kan argumentera för Gud utifrån något som ligger utöver min egen upplevelse av honom. Jag är fullt övertygad om att i fall Gud existerar och har skapat den här verkligheten så finns det spår av honom i den och vi kan förstå verkligheten utifrån Honom. Vi kommer ha talare från både Sverige och England och beröra både filosofiska och historiska argument. Vi ska diskutera behovet av förståelsen av den kristna tron i Sverige idag, bemöta Guds-kritiken i Richard Dawkins bok "Illusionen om Gud" samt fundera över Cynism och svårigheten att tro i misstänksamhetens tidevarv. Vi välkomnar stolt  Stefan Gustavsson - teolog och författare, Stefan Lindholm - teolog och medarbetare på L'abri England, André Juthe - filosof och religionsvetare, Lars Johansson - lärare på Örebro missionsskola och redaktör för tidningen NOD, och Roland Poirier Martinsson, kolumnist på SvD.

Vi kommer under lördagen också bilda en apologetisk förening/nätverk för människor som är intresserade av att lära sig mer och verka för apologetik i Sverige. Ni kan läsa mer om programmet här. Titta in på vår hemsida och anmäl er! Det finns också (som alltid) en grupp på facebook. Kan ni inte vara med hela konferensen är kvällmötena öppna och jag rekommenderar er att titta förbi!

Jag tror att Sverige behöver människor som tänker om sin tro på ett nytt sätt.

det är fler än jag som den senaste tiden gjort reklam för psalmen. en viss joakim ivarsson ligger bakom "psalmprojektet" som Dagen uppmärksammade med en artikel nu i veckan, och de allra psalmnördigaste i vårt avlånga land har nu också börjat gå med i den fantastiska psalmgruppen på facebook. själv är jag mycket nöjd och fortsätter i min kamp för att bredda lovsångsutbudet för unga. indoktrinerar mina klasskompisar så gott det går genom att se till att vi enbart använder psalmboken när det är min smågrupps tur att ha ansvars för veckans andakter, och har hittills bara fått bra respons. om inte annat tycker folk att det är kul att man ska stå upp när det är en stjärna framför versen.

i kyrkoåret befinner vi oss nu mitt i fastan. mina tidigare psalmval har bestått av utvalda favoriter från barndomen, men nu kommer en kyrkoårsriktig fastepslam. dock är också den en mycket kär vän från min tid som sjuårig kyrkobesökare, melodin var så vemodig att jag rös.

Sv. psalm 135

Se, vi går upp till Jerusalem
i heliga fastetider,
att skåda hur Jesus Krist, Guds Son,
i syndares ställe lider.

Se, vi går upp till Jerusalem.
Vem går att med Herren vaka
och, såsom vår himmelska Fader vill,
den smärtfyllda kalken smaka?

Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet, som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Se, vi går upp till Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt att där han är,
där skall vi med honom vara.

^{Text: P. Nilsson}

^{Musik: Nordisk folkmelodi}

- Är du inte törstig, sade Lejonet.
- Jag dör av törst, sade Jill.
- Drick då, sade Lejonet.
- Får jag... kan jag... skulle du vilja gå undan lite medan jag dricker? sade Jill.
Lejonet svarade bara med en blick och en låg morrning.  Och när Jill stirrade på Lejonets orörliga skepnad, förstod hon att hon lika gärna kunde ha bett berget flytta sig för hennes skull. Bäckens ljuvliga porlande gjorde henne nästan galen.
- Lovar du att inte... göra mig nåt, ifall jag kommer? sade Jill.
- Jag lovar ingenting, sade Lejonet.
Jill var nu så törstig att hon tog ett steg närmare utan att märka det.
- Brukar du äta flickor? sade hon.
- Jag har uppslukat flickor och pojkar, kvinnor och män, kungar och kejsare, städer och riken, sade Lejonet. Han sa det inte skrytsamt eller sorgset eller ondskefullt. Han bara sa det.
- Jag törs inte, sade Jill.
- Då kommer du att dö av törst, sade Lejonet.
- Hjälp! sade Jill och närmade sig ett steg till. Då är det väl ingen annan råd än att jag letar reda på en annan bäck.
- Det finns ingen annan bäck, sade Lejonet.


Ur "Silvertronen" av C. S. Lewis.

en ljust grå himmel spänd över söndagsförmiddagen. barmark, gräsmattan syns igen, snödropparna tittar fram och fåglarna sjunger lågmält. det våras.

och när allt smälter undan, vad hittar man då?

och när man gräver ner i jorden, hur långt har tjälen då gått?

dansar av mig dagens grubblerier tillsammans med mina systerliga kompanjoner på den stora 8 mars-festen på södra teatern i stockholm, arrangerad av tidsskiften bang kvinnodagen till ära. försöker jaga bort mina hjärnspöken genom att för en stund röra mig i en helt annan typ av krets. ane brun, elin sigvardsson, jennie abrahamson och nor el refai på scenen. 

det är något intensivt och eggande i atmosfären denna kväll, och konferencieren påstår någon gång runt midnatt att lokalen nu har lyft och att vi svävar fram över huvudstaden. men samtidigt som jag undrar, under vissa snuddande sekunder, om inte södra teatern faktiskt inte lättat i alla fall lite från marken, är det samtidigt något i mig som känns tungt och fastlåst. snurret i hjärnan drar igång igen.

för hur viktig jag än tycker att kvinnofrågan är finns det något i stämningen i rummen som gör att jag ändå inte riktigt känner mig välkommen. den överväldigande majoriteten av tjejer på dansgolvet är underligt lika varandra, och framifrån scenen blandas sakta också många andra frågor in, som inte har med kvinnofrågan alls att göra, men som jag som feminist antas skriva under på lika självklart. och plötsligt upplever jag mina medsystrar som något fientliga, för jag förstår att om de anade mina religiösa eller politiska ståndpunkter så skulle jag inte längre vara en riktigt välkommen del i deras kvinnokamp. deras kvinnokamp innefattar nämligen så många andra frågor att ta rätt ställning i att jag ganska snart skulle bli diskad. min känsla av främlingsskap döljer jag dock bakom ett leende och röda läppar, och eftersom ingen anar vilken alien de har ibland sig smyger sig så sakta en lätt elitistisk jargong in, alla är säkra på att alla därinne står på samma sida, och då gör det ju inget om vi råkar formulera oss lite illa om andra. från scenen sägs det att det är självklart att det är stockholms intellektuella elit som samlats här ikväll, och vi måste nu upplysa vår omgivning om den enda vägen - som innefattar linjer i ganska många olika frågor.

en lätt obehagskänsla kommer över mig, först bara som en lätt irritation över festens program, men sedan som en stöt i magen. om jag som känner så här när jag stiger över tröskeln till bangs värld - hur känner sig då människor som vågar bryta sina sociala kretsar och tar sig in över kyrkans trösklar - upplever de samma sak som jag gör nu? att kristen tro faktiskt inte bara är en tro på Gud, utan ett helt åsiktspaket innefattande politsik tillhörighet, klädstil och humor, som man också måste svälja för att känna att man tillhör på riktigt och är kristen "tillräckligt". jag har varit inne på den här frågan innan - men jag frågar mig igen denna kväll - hur hårt håller vi på vår kristna "kultur"? och vad gör den i mötet med människor som blivit intresserade av det som egentligen är vår kärna? känner de sig på ett underliggande plan avvisade, precis som jag känner mig avvisad på dansgolvet här?

det är helt naturligt att olika grupper utvecklar olika sociala mönster, men igen, om vi på allvar vill kunna välkomna och möta människor i deras längtan efter Gud är det så otroligt viktigt att vi inte har lagt till hinder i form av ytligare åsikter man måste visa att man passar in i först. den attityd som möter mig från scenen på södra teatern har jag, vid närmre eftertanke, mött förut, alldeles för många gånger, i den kristna sfären. och när jag sitter på bussen hem är det den obehagskänslan som följer mig.

ett systerskap nere på jorden igen.

Jesus, det skönaste, största och renaste

namn som på människors läppar är lagt,

rikt på barmhärtighet, sanning och salighet,

rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt.

Motgångar möter mig, aldrig du stöter mig

bort från din goda och heliga famn.

Människor glömmer mig, Herre du gömmer mig

intill ditt hjärta och viskar mitt namn.

Varthän än vägen bär, led mig, o Herre kär

så som du vet att det gagnar mig mest.

Låt mig få följa dig. Lär mig att böja mig

under din vilja, som leder mig bäst.

Du är den skönaste, godaste renaste.

Ge mig ditt sinne och gör mig till din.

Lös mig ur snarorna. Fräls mig från farorna.

Tag mig till sist till din härlighet in.      

^{Text: O Th Moe 1904}

^{Musik: Caroline Volla Sörlie 1910}