Jag fyller 20 och ett halvt och har bjudit precis alla jag känner till vårfest på altanen. Och medan huset fylls av syrendoft och varenda ansikte jag älskar, är det något i mig som vill stanna bilden en för en liten stund. Kanske är det sant som Andrew Fellow sa vid en av lunchdiskussionerna på engelska L'Abri, veckan före påsk:

Att om vi på riktigt lyckades fånga nuet, skulle ögonblickets skönhet perforera varje cell och insikten om tillvarons mening spränga sönder våra svaga fördärvade hjärtan. Vi skulle falla döda ner, pulveriserade av lycka.

sara granér igen alltså.

(för större bild, klicka här)

jag älskar sara granér.

(för förstorad bild, klicka här)

- Sara Granér

"Om vi alltså ser skäl att tro att det övernaturliga och det naturliga hos människan har stått emot varandra, kan vi genast få det bekräftat från två oväntade håll. Nästan hela den kristna teologin kan kanske hämtas fram ur dessa båda fakta: a) att människor tycker om grova skämt, och: b) att de tycker döden är hemsk.

Det grova skämtet säger att här har vi en varelse som anser att den själv är antingen motbjudande eller lustig. Om det inte pågått en strid mellan kroppen och anden förstår jag inte detta. Det är faktiskt ett tecken på att de inte riktigt hör samman. Det är mycket svårt att föreställa sig någon annan varelse som från början varit till hälften chockerad och till hälften fruktansvärt road av att han är sådan han är. Jag tror inte att hundar ser något lustigt i att de är hundar. Jag misstänker att änglar inte ser något lustigt i att de är änglar."

- Ur Mirakel, C S Lewis

Har haft svårt att släppa Gardell efter vårt möte för någon vecka sedan, och det blir inte lättare efter att ha läst hans bok.

Först några för mig logiska felslut som jag inte förstår hur de skulle kunna gå ihop, hur jag än vrider och vänder på dem:

För det första, om Jesus inte var Guds son, utan bara en random vis kille i den antika Palestina, och inte heller dog och uppstod för min synd, varför skulle jag då bry mig om honom idag? Vilken auktoritet ska den mannen rimligtvis ha i mitt liv 2000 år senare? Varför har Jonas Gardell lagt tolv år av sitt liv på att skriva en bok om man vars meningsfulla insatser han väljer att såga vid marken och kasta bort?

För det andra (jag nämnde det kanske förut, men det här gör mig galen), hur kan man tala om förlåtelse och befrielse om det inte finns synd och skuld? Förutsätter inte förlåtelse att det finns något som först gått fel?

Och så det som verkligen gör ont i mig:

Hur kan man tala om upprättelse och samtidigt hävda att det inte kommer att finnas någon dom? Jonas svidande avslutning och sammanfattning i både boken och sina föreläsningar lyder: "Kom nu ketchup, så går vi!" och medan stockholmarna låter skratten eka mellan domkyrkoväggarna åt den klassiska "roliga historien" förklarar Jonas detta som den kristna trons huvudbudskap: att livet kommer att köra över oss, men att Jesus räcker oss handen och säger "Kom nu ketchup, så går vi!" och bryr sig inte om vår trasighet. Aldrig någonsin.

Det låter fint först, men när insikten om vad det här faktiskt betyder övergår min röst i ett desperat skrik: Men jag vill inte vara ketchup! Och hur förnedrande det än är vill jag plötsligt bara falla ihop på golvet i en hulkande hög och snyfta att: Jag vill bli en tomat! En hel, fin, röd och glänsande tomat.

För vad är Jonas Gud för en Gud om han bara rycker på axlarna åt min trasighet och säger kom ändå? Vad blir det för en himmel om alla där går omkring som ketchup, lika trasiga och såriga som förut? Det blir ju bara jorden igen, fast i en evighet, och det är jag inte intresserad av. Vad är det för kärlek om Gud struntar i det som sårat mig? Mitt hopp som kristen är faktiskt domen, Jonas Gardell vill inte veta av den, den skulle ju innebära någon slags gräns för Guds kärlek. Men jag hävdar att det är tvärtom: bryr sig inte Gud om trasigheten är han helt enkelt inte god. Domen är det enda hopp jag har för upprättelse och himmelrike. Att en dag ska allt som kan köra över en människa rensas bort och Jesus ska ta mig i handen och göra mig hel igen. Att en dag kommer inte trasigheten att accepteras, för Gud är inte en Gud som rycker på axlarna, utan den Gud som säger: Se, jag gör allting nytt.

(Sen tror jag naturligtvis att Jesus vill ta oss i handen hur trasiga vi än är, och allt det där, men poängen är att jag inte tror att han vill fortsätta låta oss vara trasiga för alltid. Jonas tal känns än en gång som ett försök av den fallna människan att spela ut den ursprungliga människan mot sin egen längtan.)

Vi är bland de första tågen som anländer till Kungsträdgården, strax före kl 15, denna Jesus-manifesterande dag. När tåget från Sergels torg kommer (och det verkar aldrig ta slut!) blir jag stående under de blombladsregnande körsbärsträden och tittar smått förundrat över massan av människor som väller in. Barnfamiljen bredvid mig är också förundrad:

- Titta, titta bara! Barnen ska inte behöva se det här, vi går härifrån. Jag förstår inte, alla dessa människor har alltså köpt det här?

- Men älskling, de behöööver ju det där. Du och jag behöver det inte, men vissa människor är helt enkelt sådana. Kom nu barn!

En stund senare ta biskop Arborelius till orda uppe på scenen:

- Det är inte meningen att skrämma er, men det råder en allvarlig bristsjukdom i Sverige. Den kallas påskbrist.

Jesusmanifestationen tror jag inte är den främsta vägen till personlig frälsning, men den är ett sätt att visa den sekulära svensken att det finns människor i Sverige som insett att de inte är sig själva tillräckliga.

Idag samlas sveriges kristna i Stockholm för att tillsammans manifestera Jesus. Jag brukar vara skeptiskt till stora kristna jippon, men det här tror jag är något bra och roligt. Det börjar runt kl 12 på Stockholms olika torg med olika talare och teman, sedan strålar vi alla samman i Kungsträdgården för ett stort möte. En helg kan stockholmarna allt få fundera lite på Jesus. Kom gärna och gå med oss!

www.jesusmanifestationen.se