Jag ringde min mamma på vägen hem från skolan i torsdagskväll. Stod i en fullproppad pendeltågsvagn, upptryckt mot dörren och grät. Jag lever ofta på gränsen, så länge inget oväntat inträffar så rullar mitt liv på bra. Men när jag inser att det blivit något fel med kvällskursen jag läser, att jag förväntas läsa en kurs på fyra veckor istället för tio som jag planerat. När jag ska söka igenom databaser innehållande vetenskapliga artiklar och avhandlingar från hela världen för att kunna presentera vad som redan skrivits kring det ämne min uppsats ska handla om, och inte förstår någonting. När i stort sett alla jag möter som får reda på att jag läser till journalist frågar hur det ska gå, för det finns ju inga jobb, har du tänkt på det? När jag inte vet på vilken skola jag ska gå på eller var jag ska bo till hösten. Då blir det lite för mycket och kraften tar slut.

Och det är ju inte så konstigt. Egentligen. Det märkliga är att jag reagerade när mamma sa det till mig. Att det inte är konstigt att jag är trött och ledsen. Och att det är okej. Sen när började jag se det som ett nederlag att bli trött och gråta när livet blir lite för tungt? Det är ju helt värdelöst. Jag vill inte vara en som upprätthåller bilden av att det är bra att alltid vara stor och stark, och klara av allt. Så. Jag är snart 25 år, ringer till min mamma när jag inte orkar mer, och gråter på allmänna tåg.

Jag tycker nämligen att Galterbrevet 6:2 är en av de vackraste verserna i Bibeln. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, står det där. Men hur ska vi kunna göra det om vi aldrig berättar om de bördor vi bär på, utan gömmer undan dem och torkar tårarna så fort någon kommer i närheten?