Jag ringde min mamma på vägen hem från skolan i torsdagskväll. Stod i en fullproppad pendeltågsvagn, upptryckt mot dörren och grät. Jag lever ofta på gränsen, så länge inget oväntat inträffar så rullar mitt liv på bra. Men när jag inser att det blivit något fel med kvällskursen jag läser, att jag förväntas läsa en kurs på fyra veckor istället för tio som jag planerat. När jag ska söka igenom databaser innehållande vetenskapliga artiklar och avhandlingar från hela världen för att kunna presentera vad som redan skrivits kring det ämne min uppsats ska handla om, och inte förstår någonting. När i stort sett alla jag möter som får reda på att jag läser till journalist frågar hur det ska gå, för det finns ju inga jobb, har du tänkt på det? När jag inte vet på vilken skola jag ska gå på eller var jag ska bo till hösten. Då blir det lite för mycket och kraften tar slut.

Och det är ju inte så konstigt. Egentligen. Det märkliga är att jag reagerade när mamma sa det till mig. Att det inte är konstigt att jag är trött och ledsen. Och att det är okej. Sen när började jag se det som ett nederlag att bli trött och gråta när livet blir lite för tungt? Det är ju helt värdelöst. Jag vill inte vara en som upprätthåller bilden av att det är bra att alltid vara stor och stark, och klara av allt. Så. Jag är snart 25 år, ringer till min mamma när jag inte orkar mer, och gråter på allmänna tåg.

Jag tycker nämligen att Galterbrevet 6:2 är en av de vackraste verserna i Bibeln. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, står det där. Men hur ska vi kunna göra det om vi aldrig berättar om de bördor vi bär på, utan gömmer undan dem och torkar tårarna så fort någon kommer i närheten?

Jag var där, på den litterära stafetten som Bengt Ohlsson skriver om i DN:s På stan (Läs HÄR). Det var författare och poeter i rader som läste sina texter, i högst fem minuter var. Och så såldes det böcker och fika och skramlades med bössor. Alla inkomster gick till Rädda barnens arbete i Haiti.

Min vän och jag konstaterade på väg hemåt att det hade varit bra, men att vi fick lite ont i magen av den elitistiska stämningen. Det var många Vi som är så kulturintresserade och mycket namedropping. Vi som var där höjdes till skyarna - till skillnad mot många andra som inte gjort som vi. Mycket vi, var det överlag. Och det är ju en given följd, att för att kunna forma ett Vi, så måste det finnas ett De Andra att kontrastera emot. Vi är bra, de andra är inte som vi - alltså dåliga. Ett klassiskt grepp.

Jag tänker inte kommentera Carola och parfymen-storyn i sak. Men kan i alla fall konstatera att det är rätt lätt, och skönt för stunden, att måla någon annan i svart och vitt för att känna sig lite godare själv.

"För vi vill känna oss som goda människor. Och nu är det en gång för alla så att vi känner oss ytterligare en aning godare om det finns någon nedanför oss som vi kan ställa oss i armkrok och förakta.", som Bengt skriver.

Jag föddes en vårdag för snart 25 år sedan, i staden nära havet som har uppfostrat några av Sveriges (och världens för den delen) bästa hockeyspelare.

Vi hade det bra, jag och min pappa, och mamma. Några år senare fick vi sällskap i familjen av mina två yngre bröder. De är något av det finaste jag har.

Jag var nog ett rätt lustigt barn. Min bror Alexander kallar mig för Lilldrottningen sen vi träffade min gamla lågstadielärare på en vigsel i somras. Hon blev lite förvånad när hon fick klart för sig att jag pluggade till journalist och inte till lärare, som hon hade tippat på den tiden. Jag undrade varför och då berättade hon följande:
- Vi hade en temadag på skolan och när jag kom ut i korridoren stod det en massa småttingar - vi hade ju flera åldersgrupper i klasserna - på en rad utanför ett grupprum. När jag frågade vad de gjorde där så svarade de: "Lina sitter där inne och tar in oss en efter en och kollar vad vi kan.".

Jag blev lite äldre och tog studenten, men var tydligen fortfarande inne på samma spår som tidigare. Hela sommarlovet efter studenten tillbringade jag nämligen på ett labb på Karolinska Institutet och skrev en rapport med titeln "Cloning and expression of human peroxiredoxin 3 and 5". Fråga mig inte vad den handlar om nu. Men kul var det! Lyckades bland annat få alla att tro att jag höll på att spränga en centrifug (kan hända om man sätter igång den utan att ha balanserat vikten). Kommer aldrig att glömma doktoranden som i skydd för sitt liv slängde sig raklång bakom en vägg. Hade bara lagt på locket lite slarvigt, dock.

Efter det åkte jag tillbaka hem till Ö-vik, och jobbade och skrattade mig igenom några år. Men det var en av de jobbigaste tiderna också. Ett år efter att jag hade tagit studenten hände något med min tro och min relation till kyrkan. Det finns ingen enskild händelse att peka på, utan det var snarare något som gradvis förändrade mig. Jag minns hur jag många nätter hade svårt att sova, och skrev ner det jag tänkte och kände på papperslappar jag hittade runt sängen. På dagarna låg jag på rygg på plastgolvet i min etta och tänkte, och det var som om allt det jag trott var stadigt - det jag stod på, hade börjat mjukna upp, naggas i kanterna och jag var livrädd.

En höst sammanställde jag de där papperslapparna och skickade in texten till en skrivtävling som bland annat dåvarande Gyro stod bakom. Min text blev ett av vinnarbidragen. Rickard (som är Ikons förre redaktör) ringde upp mig en dag när jag stod i det trånga omklädningsrummet på mitt jobb. Han sa att min text hade fastnat hos honom och frågade om jag skulle vilja skriva något för dem. Jag blev glädjehög och sa ja. Så började min och Ikons lovestory som nu är inne på sitt femte år.

Nu har jag bott i Stockholm i drygt tre och ett halvt år. Jag flyttade hit för att gå på Credoakademin, som lovade att ta mina svåra frågor på allvar. Hade då gråtit mig igenom för många nätter och saknat min Gud alltför länge. Jag behövde veta vad jag egentligen trodde på, och varför, innan jag kunde göra något annat. Lärarna är för alltid mina hjältar och förebilder för att de varken flydde mina tårar eller min ilska. Sakta blev jag lugnare och började processen att hitta en vuxentro.

Där träffade jag också några av de finaste människorna jag vet.

Efter bibelskoleåret började jag studera till journalist med inriktning på samhälle, politik och Europa, typ. I våras var jag volontär i Moldavien (HÄR kan du läsa min blogg från den tiden). Nu bor jag i en liten etta på Söder, skriver min kandidatuppsats i etnologi på dagtid och pluggar Europapolitik på kvällstid.

Resten tar vi eftersom.

Välkomna allra käraste bloggläsare.

Detta är en stor dag. Jag har saknat bloggandet sedan jag satte min privata blogg på paus, och nu är det äntligen dags att börja igen. Och dessutom här på Ikon1931 - en av mina kärlekar i livet.

Men det allra bästa är ju att ni också är här! Det har jag verkligen saknat; att ha någonstans att kunna kommunicera med er. Jag skriver mina texter, och hoppas att någon får något ut av dem, men kan omöjligt veta. Men nu har vi chansen! Jag skulle uppskatta så mycket om ni ville vara med och göra den här bloggen tillsammans med mig. Skriv hurra när något är bra, fråga när ni inte förstår, säg att jag har fel och varför när ni tycker det, tipsa om något fint ni sett eller läst.

Jag börjar med att tipsa om ett av de finaste album jag vet (ni som har Spotity kan klicka HÄR och lyssna). Frida Öhrn och Bo Sundström sjunger Pär Lagerkvist. Åh.