Jag vet att det har blivit mycket hänvisningar vidare på senaste tiden. Men tips om bra människor och bra saker kan det aldrig bli för mycket av, tänker jag. Så. Emil Jensen, gott folk! Skit i den mesiga solnedgångsbakgrunden, men lyssna på det här klippet. Eller för er som föredrar Spotify finns spåret HÄR. Så galet genialiskt.

Jag är så otroligt trött. Kunde inte somna i natt på grund av att jag hostade så mycket. Somnade till sist nästintill sittande. I dag har jag jobbat med min uppsats hela dagen, och har fortfarande många timmar kvar.

Tog en paus i lyssnandet och skrivandet, och råkade klicka in mig på Jonas Helgessons sida. Den välsignade mannen alltså! Han lyckas alltid dyka upp när jag som mest behöver det. När jag läser det han skriver eller lyssnar till honom så infinner sig ofta den där känslan av liv på riktigt. Jag märker att jag har axlarna vid öronen, och börjar slappna av. Tar några djupa andetag och känner hur stressen i bröstet sjunker ner till en liten lyckoklump i magtrakten. Helt plötsligt minns jag igen vad jag vill, inte vad alla andra tror att jag vill eller vad jag borde vilja. Jag kommer ihåg vad jag tycker är viktigast.

På sin blogg skriver Jonas om att bra drömmar har andra människor som mål, inte som medel för att JAG ska lyckas. Och om vikten av att vila och inte jämföra sig med andra. "Sånt är livet ibland. Vinkel uppåt. Man är på väg men på vägen blir det motstånd, uppförsbacke. Blinka då in på rastplatsen. Sträck på bena, ta paus, titta på naturen. Våga bli stilla även om bilarna bara dånar förbi. De har sitt lopp att löpa, du har ditt. Även i nerförsbacken finns det rastplats. Det är nog så viktigt att stanna där också... Tacksamhetens hållplats."

Och här blir han intervjuad av Malou på Efter Tio.

Jag är i Örnsköldsvik hos min mamma och pappa och bror. Min äldre lillebror skulle också varit här, men har suttit fast i Geneve sedan flygen ställdes in. Och tiden är knapp! Inte bara vill jag hälsa på och krama om mina vänner, familj och släktingar som bor här. Jag jagar också folk, intervjuar, ringer, fotar och skriver texter till Dagens sommarbilaga, som jag jobbar med i år. Och så är det den där c-uppsatsen som halkar efter mer och mer. Och texter till Ikon som jag inte börjat med. Och så ni såklart! Kära bloggläsare, som inte får något vettigt att läsa från mig.

Men jag tänkte att medan jag ordnar upp mitt liv, kramar min mormor och farmor, hälsar på gravida vänner och nyfödda bebisar, äter god mat och förhoppningsvis håller mina deadlines utan att få hjärtsnörp av stress, så kan ni titta på två fantastiska och lika tragiska dokumentärer jag såg häromkvällen. Ni får inte missa!

Först, den omskrivna och omdebatterade dokumentärer Bananas!*. Om nicaraguanska bananarbetare som stämmer Dole för att de har blivit sterila av bekämpningsmedlet som används på plantagen. Se trailern nedan, hela dokumentären HÄR och tänk sen på vilka bananer du väljer i affären.

Och så Jakten på Bernhard, en typisk sån där dokumentär som jag älskar förbehållslöst. Om ensamma 82-åriga Bernhard som sätter upp lappar över hela Lund. Ni MÅSTE se den. Titta på trailern nedanför och se sedan hela dokumentären HÄR.

I lördags blev jag gudmor. Till den här helt fantastiska tösen: Elisabeth. Det är en stor glädje, ära och nåd att få vara en del av hennes liv.

Det var kärlek vid första ögonkastet (eller ja, egentligen ännu tidigare). Förhoppningsvis känner hon likadant. För tillfället är hon dock mest inne på att käka upp allt i hennes närhet.

Det här kortet på oss kan dock vara det roligaste någonsin. Lite: Jaja, ni tror att vi är söta och oskyldiga, men MOAHAHA, vi har planer på att ta över världen! Och det på ett mycket ondskefullt sätt.

I början av året grät jag mig igenom en hel gudstjänst. Jag kunde inte sluta, och ville inte heller.

Jag hade nästan gett upp drömmen om att hitta en församling att längta till. Som jag kunde komma till utan att få prestationsångest eller känna mig dålig. Utan som gav mig frid och hjälpte mig att leva det liv jag är skapad till tillsammans med Skaparen.

Där och då insåg jag att jag hade hittat den. Min församling. Och det överväldigade mig på något sätt. Lyckan i att ha hittat tillbaka.

Och så sjöng min vän Frida Bengt Johanssons Bilden av dig. Det var som att den handlade om mig.

På väg hem från skolan i förra veckan läste jag DN:s artikel om Dawit Isaak. Isaak är en svensk-eritreansk journalist som i snart tio år suttit fängslad i Eritrea, utan rättegång. Fängslad på grund av att hans regimkritiska tidning publicerade ett upprop med krav på demokratiska reformer. Nu sitter han i en cell på tolv kvadratmeter utan fönster, totalt isolerad. Får ett dåligt mål mat om dagen. Ingen har hittills kommit levande ur fängelset.

Och så tänkte jag på den korta artikeln i Dagen om de våldsamma protesterna mot ett moskébygge i England. Under artikeln finns det känsloknappar, där läsare kan klicka i vad artikelns innehåll gjorde med dem. Jag klickade i Arg. Majoriteten (för närvarande 48 %) är dock glada.

Jag tänker att de inte vet vad de gör. De som protesterar mot moskébyggen, eller blir glada för att andra gör det.

Innan jag åkte till Moldavien som volontär förra året gick jag en utbildning på Sida. Under en övning skulle vi komma överens i grupper om vilka fem saker som var de allra viktigaste för en människa. Läraren placerade sedan ut våra lappar under de olika artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Inte en enda lapp sattes upp under de artiklar som handlar om rättssäkerhet.

Jag har tänkt på det där ofta sedan dess. Hur jag och så många andra tar pressfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, ett fungerade rättssystem, och andra liknande saker som är grunden för ett demokratiskt samhälle, för givna. Vi förstår inte hur mycket dessa saker betyder, för vi har aldrig varit utan dem.

Det tänker jag på när jag läser om och hör protester mot moskébyggen och minareter. Att vi inte vet vad vi gör. För om muslimer inte ska få organisera sig, och bygga religiösa byggnader, varför ska då vi kristna få göra det? Vi har en sekulariserad stat i den bemärkningen av staten inte bestämmer vilken religion medborgarna ska tillhöra. Tack och lov för det. Att religionsfrihet gäller i samhället är dock av största vikt.

Att anse att kristendomen är sann och att önska att alla andra också ska inse det är en sak. Att förbjuda eller motsätta sig moskéer en annan. Om vi inte inser det riskerar detta att leda någonstans dit vi verkligen inte vill.

Min opinionstext i aprilnumret av Ikon handlar om feminism. I kyrkan. Texten kan ni läsa här:

Föreläsaren byter sida på PowerPoint-presentationen. Det hörs spridda, lite förvirrade, skratt från de hundratals statsvetenskapsstudenterna. Siffrorna är så absurda att vi skrattar istället för att gråta. Vi läser att kvinnor äger en procent av all förmögenhet i världen. Att mer än 80 procent av alla parlamentariker är män. Att det varje år dör fler kvinnor av mäns våld i hemmet än antalet människor som dör i väpnade konflikter. Att av världens flyktingar är uppskattningsvis 75 procent kvinnor.

Det är alltså överlag svårare att vara kvinna än att vara man. Men jag, i jämställda Sverige, blir väl inte diskriminerad på grund av att jag är kvinna? Eller, jo. Till exempel finns det en konstaterad löneskillnad mellan män och kvinnor. Kvinnor som grupp tjänar sju procent mindre än män som grupp gör - när alla andra skillnader förutom kön är borträknade. För ett par år sedan fanns det i Sverige fler VD:ar som hette Göran än som var kvinnor. Mitt liv och mina förutsättningar påverkas negativt av att jag är kvinna. Runt om i världen och i Sverige sker fruktansvärda övergrepp på och orättvisor mot kvinnor. Jag hatar det, och därför är jag feminist.

Feminister arbetar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Det finns flera riktningar inom feminismen, men det som förenar är att man anser att kvinnor är underordnade män och att det bör ändras. Men varför det är så och hur det ska förändras finns det olika syn på. Så nej, att vara feminist innebär inte med nödvändighet att man tycker att kvinnor och män är helt lika. Det innebär inte att man tycker att alla män är dumma i huvudet eller att kvinnor är offer. Det handlar inte heller om att tjejer inte ska få ha rosa kläder.

Kristna har genom historien kämpat mot orättvisor och stått på de undertrycktas sida. Men jag har nästan aldrig hört att det pratas om orättvisor på grund av kön i kyrkan. Något jag dock har fått höra är lite skämtsamma "Tig kvinna", och att feminist används som ett skällsord. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut.

Jag är trött på att ständigt mötas av ilska eller förlöjligande när jag säger att jag är feminist i kristna sammanhang. Vissa vägrar kalla sig, eller har slutat kalla sig, feminist för att de inte vill bli förknippade med en viss sorts feminism. Det tycker jag är en dålig metod. Jag efterfrågar feminister som inte väjer för att se de könsbundna orättvisor som finns, men som söker en lösning utifrån en kristen världsbild. Mer feminism i kyrkan, helt enkelt.

Som vanligt vill jag veta vad ni tycker! Vill ni också ha mer feminism i kyrkan?

Min pappa kommer ihåg allt som har hänt i veckodag, datum och årtal. Jag minns inte ens mina olika födelsedagar. Men den 10 april de senaste två åren minns jag i detalj.

När jag fyllde 23 hade jag precis blivit kär (en av de där få gångerna som det räcker med en hand med fem fingrar på för att kunna räkna). Vi gick på teater och café och när jag skulle somna kändes min hand plötsligt helt tom. Det var en märklig känsla, för jag visste inte att min hand var tom förrän han höll den. Jag somnade tidigt på morgonen med fågelsång utanför fönstret, en mage i glädjeuppror och mina händer flätade i varandra.

När jag fyllde 24 var jag i Moldavien och grät nästan hela dagen. Lyssnade på radiodokumentärer på min säng och grät över discoteksbranden i Göteborg och över morden på Fadime och Anna Lindh. Grät när vännerna ringde och sjöng för mig - för att jag saknade dem så, men av glädje också för att jag hade dem. Grät på morgonen när jag öppnade paket från Sverige. Och när jag fick blommor och ett specialbeställt halsband från mina nyfunna vänner. Tania sjöng Happy birthday, Marcelle jublade med: To our princess Lina!, Katja klappade takten och Olga höll ett så vackert tal så att ögonen tårades. Jag var rädd att den dagen skulle bli höjden av ensamhet, men det blev tvärtom.

Igår fyllde jag 25. Och jag är inte kär. Jag har inte heller så mycket hjärteont att det förvånar mig att jag kan andas normalt. Jag är inte ensam i ett land jag inte känner till. Jag är 25 år och alldeles lycklig. Vaknade på min morgon och öppnade paket och läste brev från andra sidan jorden medan vackra vännen på soffan halvvaken sjöng Hon har blommor i sitt hår som bara jag kan se. Firade sedan med kalas i 14 timmar med så många fina vänner att jag fortfarande är glädjerusig. Det känns bra det här, att vara 25.

I aprilnumret av Ikon, som kommer i brevlådan i dag, har jag gjort en lång intervju med musikern Tomas Andersson Wij. Som ett komplement till artikeln kommer här ett antal tips och länkar för er som vill läsa om, höra och se mer av honom.

• Först av allt: Carl-Henric Jaktlund har gjort en introduktionsspellista på Spotify. För er som inte hört något av TAW, klicka in där först och lyssna.

• Tomas har en väldigt fin hemsida, men det allra bästa med den finner ni under rubriken "Om låtarna". Där har han skrivit om varenda låt han har gett ut. Vissa berättelser är helt fantastiska, som små skatter att upptäcka. Som den här texten om Blåa berg (missa inte heller den om Träden sjunger!):

"Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara."

• Filmaren Sandra Fröberg gjorde en film om inspelningen av Tomas senaste skiva, Spår. Den ligger ute på Youtube i fyra delar och är väl värd att se. Här är första delen:

Och så den andra, den tredje och den fjärde.

• Här finns en Spotifylista som Tomas själv har gjort (tipstack till Emanuel Karlsten), som är väldans fin.

• Vissa människor skriver så att jag för några sekunder tänker att jag aldrig mer ska skriva en rad; för att jag inte någonsin kommer att skriva så bra som de. Wilhelm Blixt (som för övrigt ju var Opinionsskribent på Ikon innan mig) har skrivit en så vacker recension av Spår att den är värd att läsa utan att ens vilja veta något om skivan.

• Och här, slutligen, har Svd så föredömligt samlat recensioner, TAWs skivor på Spotify, Youtube-klipp och annat trevligt.

Lägg gärna till fler tips i kommentarsfältet!

Jag har en Jonathan Johansson hang-up. Igen. Första gången jag hörde honom var på Frizon för många år sedan. Jag var 18-någonting och kände mig väldigt ensam. Men den där konserten i Hemlandssångertältet vägde nog upp allt. Jag föll och föll, trots att jag hade sittplats. Och när jag sen framkallade filmen var alla kort suddiga, men om jag kisade var jag där igen. Jag köpte hans första skiva och jag kan nog fortfarande alla texter utantill.

Men så kom hans senaste skiva för drygt ett år sedan. Och ja, killen är genialisk. Hans texter är sådana precisa beskrivningar av det samhälle jag ser runtomkring och det som finns i mig, att jag häpnar. Lyssna på den här låten till exempel, och läs texten:

ALLA VILL HA HELA VÄRLDEN

Vi har kommit hit
ingen väg
tillbaks
stora drömmen är
genomskinlig

Låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

Ta vad du vill ha
och lär dig
hur man blundar
vi är fria nu
genomlysta

Vi har kommit hit
ingen vill tillbaks
vi vet
hur man gör
att man måste

Låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

I ett rum där ljuset aldrig tränger in
håll min hand när väggen rasar

Eller låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

Ta vad du vill ha
ingen kommer döma
stora drömmen
är genomskinlig

För mer vackert och smart, lyssna på hela skivan En hand i himlen och titta på den här musikvideon:

Dina muskler har ett minne. Din kropp minns hur man cyklar även om du inte har cyklat på flera år.

Ditt hjärta har ett minne, också. Som när det blir vår igen, och du förvirrat börjar minnas. Av det där skymningsljuset, doften i luften, lättheten. Du lutar huvudet mot det kalla tunnelbanefönstret, drar två djupa andetag och försöker tvinga bort minnena. Men vissa platser, melodier och årstider gör att hjärtat börjar komma ihåg. Och hur du sedan drar djupt efter andan i folkvimlet, vänder dig om utan att förstå varför. Tills du känner igen hans parfym.

Jag tror att även din ande har ett minne. Simon Bynert intervjuade Christopher Sander från [Ingenting] i senaste numret av Ikon:
- Jag är uppvuxen i en religiös familj. Och när de funderingarna väl har satts igång hos en ung människa så är det ingenting man som vuxen kan förneka eller fly från. Det måste man konfrontera.
- Andra människor, som i stället tittat på fotboll med sina föräldrar på söndagarna, behöver aldrig ta den diskussionen med sig själva. På gott och ont.
Är det en jobbig process att ta tag i?
Ännu en av dessa svårhanterliga pauser. Och sedan, något slags test:
- Jag vet inte. Vad tycker du?
Jag? Jag lämnade kyrkan med mer eller mindre buller och bång under gymnasiet, så mitt uttåg har fortfarande ett pubertalt skimmer över sig.
- Okej.
Men jag håller med dig. Har man väl inlett den där processen så går det inte att komma undan. Det är alltid någonting som - fortsätter klia.
Ny paus, och ett snett leende.
- "Det fortsätter klia." Det tycker jag är ett bra sätt att beskriva det på.

Jag känner så väl igen det där. Hur jag ibland har velat glömma bort Gud, önskat att jag har kunnat släppa taget. För att det har gjort så ont. Men att det inte går. Det går att täcka över, packa in, stoppa undan. Men i vissa stunder, sammanhang och tider dyker minnena upp igen. Det kliar. Jag tror att om man någon gång har upplevt bara det allra minsta av Gud, så går det inte att komma ifrån. Hur besviken, sårad, arg och heartbroken man än är.

Först ser jag ingenting. Kyrkan är helt mörk. Tänker att jag kanske tagit fel på tiden. Eller är först på plats. Men när jag går längre in skymtar jag fler och fler siluetter i bänkraderna.

Jag är på påsknattmässa för första gången i mitt liv.

En bit in i gudstjänsten tänder vi våra små Kristusljus på det stora påskljuset längst fram. Jag håller mitt hårt mellan båda mina händer, och ser plötsligt ansiktsdragen på människorna runtomkring.

O natt som till all jorden kom med seger över döden. Guds natt, där Jesus själv en gång fick änglakraft i nöden. Förjaga all vår liknöjdhet. O Herre Krist, oss stärk mot det som dövar och söver. (Psalm 461, andra versen.)

När mässan är slut går jag sakta hem mellan de låga gamla trähusen i Vita bergen. Längs gatorna finns polisbilar och ungdomar på väg till fest. Och så jag. Med ett halvt Kristusljus i den ena handen, en påsklilja i den andra och lycka allra längst inne.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.

Hennes pappa är rädd. Dödsrädd.
Hon är ju död! Tolv år och död.
Men Jesus är som vanligt annorlunda.
Var inte rädd. Tro bara.
Säger han. Och när han kommer in i huset som sörjer så verkar han inte förstå.
Hon är inte död, hon sover bara.
Han möts av de sörjandes hånskratt. För alla vet ju. Hon är död. Och mot döden hjälper inget. Men Jesus kör ut alla utom de närmaste, tar flickan i handen.
Stig upp.

---

Där är en man. En god och rättfärdig man. En förvirrad, sårad man som nyss fått veta att hans blivande fru väntar barn. Hon väntar barn, inte de.
Och han är rädd.
Men under tiden han ångestfullt grubblar visar sig en ängel för honom i en dröm och säger: Var inte rädd.
Och när han vaknar gör han som Herrens ängel befallt och gifter sig med henne.

---

Han har en hård man som sin herre. En sån som skördar där han inte har sått och samlar in där han inte har strött ut.
Och nu håller han en del av sin herres förmögenhet i sin hand. Denna del är hans ansvar medan hans herre är utomlands.
Och han är rädd.
Så han gräver ner sitt ansvar i marken, gömmer den i fruktan.
Men när hans herre kommer hem blir han inte nöjd:
Du onde och late tjänare. Eftersom du känner mig, borde du åtminstone ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom.

---

Varför säger Jesus så många gånger åt oss att inte vara rädda? Kanske för att rädsla förlamar. För att rädsla får oss att vilja fly, att gömma oss, att inte göra vår del.

I kärleken däremot finns ingen rädsla. Nej, den fullkomliga kärleken till och med driver ut rädslan. Så låt istället den kärleken som räddar världen vara din drivkraft. För utan kärlek är vi ingenting. Störst av allt är kärleken. Som bekant.