Hej!

Jag har bestämt glömt bort att berätta för er att jag för tillfället befinner mig på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga sommarkonferens, och jobbar. Har fullt upp, så har inte hunnit svara på era tidigare kommentarer, men det kommer!

Men jag har inte slutat blogga, jag bloggar bara på annan plats för tillfället. Tillsammans med mina kollegor Carl-Henric Jaktlund och Urban Thoms så bloggar jag från Nyhemsveckan på Dagens hemsida. Läs gärna HÄR.

(Den här bloggposten är rätt lång, jag vet. Men jag tycker att det är viktigt att du läser den.)

Jag minns det märkligt väl. Jag gick på gymnasiet och hade precis blivit anställd som ungdomsreporter på lokaltidningen. En av pastorerna i min barndoms församling sa att det var ju jättebra att jag börjat skriva för tidningen, så att det fanns någon kristen där. Så att jag kunde skriva bra grejer. Jag minns det märkligt tydligt eftersom jag blev så arg. Men jag förstod inte varför då.  

Nu förstår jag. Jag blev arg av samma anledning som jag blir frustrerad och arg när mina kursare på högskolan - i all välmening - säger grattis till sommarjobbet på Dagen och lägger till: "Det passar ju dig perfekt, att jobba på en kristen tidning." Som att min dröm, bara för att jag är kristen, per automatik skulle vara att jobba på en tidning som skriver om kyrka och tro. Som att jag inte är journalist, utan i mångas ögon alltid en kristen journalist. (Med det menar jag inte att mina kristna tro inte påverkar mitt liv, tvärtom, men det är omöjligt att placera alla kristna i ett och samma fack.) 

Och jag vill, som så många gånger förr, ställa mig upp och skrika att jag är så mycket mer. Jag är mer än de epitet ni ger mig, än de åsikter ni tror jag att jag har, än de fack ni placerar in mig i. Det gör ont att bli reducerad.  

I söndags kväll kom jag tillbaka hem från ett sjukt intensivt men väldigt roligt besök i Ö-vik. Jag började läsa ikapp mig och nysta i det som kallats annonsbråket. (Kort sammanfattning: Dagens chefredaktör tackade nej till en annons från Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo-, bi-, trans- och queerpersoner om ett sommarläger, på grund av hänsyn till läsekretsen och omsorg om tidningens publicistiska profil. Beslutet ledde till stor debatt i riksmedier, på bloggar och runt fikabord.) Och klumpen som gjorde ont i magen växte större ju mer jag läste. Så kommer jag till jobbet nästa morgon - första dagen på sommarjobbet - är allmänt nervös, och får uppgiften att skriva en artikel om saken. Och det var på ett sätt en av de svårare texterna jag skrivit. För jag ville verkligen inte delta i den där kategoriseringen. Jag ville på något sätt delta med bara något litet konstruktivt. Mest av allt ville jag gömma mig under ett mjukt duntäcke och glömma bort allt jobbigt. Men på något sätt var det skönt ändå, att skriva den där artikeln, att bearbeta alla känslor och tankar.  

Men det som fastnade allra mest från alla samtal, var något som inte kom med i artikeln. Jag och Niklas Piensoho, som är föreståndare för Sveriges största Pingstförsamling, pratade om att homosexualitet har blivit en sådan stark symbolfråga. Jag frågade varför han tror att det har blivit ett ämne som är så pass känsligare än andra för många kristna, och han svarade då:  

Jag tror att det funkar för att det är en liten grupp människor det här handlar om. De flesta som är heterosexuella vet att det här kommer aldrig att bli ett problem i mitt eget liv. Då är det lätt att ta ställning. Men när det kommer till konflikter i en relation, eller pengar, eller lögn. Då kryper det genast mycket närmare. Och det är där jag tror att vi blir oförsonliga. Vi blir väldigt kategoriska, för det är lätt att vara kategorisk.

Ja. Det är lätt att vara kategorisk. Bli oförsonlig. Det är så sjukt lätt att kalla kristna för homofober. Det är så sjukt lätt att kalla homosexualitet för en synd och säga NEJ - men nagga rätt rejält i kanten när det gäller skilsmässa eller girighet eller otrohet (som det också går att läsa om i bibeln). Och det går inte att ta en annan position. Det går inte att säga att man inte vet, att man är sjukt förvirrad, att det inte går att få ihop. För båda lägren kommer att ge dig en position i någon av ytterkanterna.  

Jag är så sjukt trött på det där. Jag är trött på att bli kategoriserad som något så mycket mindre och så mycket enklare än jag är. Jag är trött på att själv kategorisera. Och jag är trött på att se andra kategorisera - och göra det med bara en mening, utan att få ont i magen eller somna lite senare än vanligt på kvällen.  

Min största önskan och bön just nu är denna: Att vi alla, för en gångs skull, skulle stanna upp, och tänka: Om det var jag, om det var min syster, om det var min bästa vän. Att vi på allvar försökte förstå och lyssna, vilken åsikt den andra människan än har.

Annars går jag snart sönder. Och många med mig.

Min opinionstext i juninumret av Ikon handlar om det där som kallas framtiden. Texten kan ni läsa här nedan, jag kommer att utveckla en del kring ämnet framöver.

Jag vill bli journalist. Men varje år ger högskoleverket ut statistik om att det utbildas väldigt många fler journalister än det finns jobb. Tidningens rubrik: Sämst chans att få jobb som journalist. Etablerade journalister säger till mig att det är en helvetisk bransch. Människor jag aldrig träffat förut konstaterar att jag som kvinna aldrig kommer att lyckas kombinera frilansande med familj.

Att jobba som journalist, det är en av mina drömmar. Men ibland går luften ur mig. Och ibland får jag för mig att följa de röster som säger att det aldrig kommer att gå, eller att jag måste armbåga mig fram för att lyckas. Istället för att följa viskningen i mitt hjärta.

I våras behövde jag bestämma mig för var jag ska läsa klart min journalistutbildning i höst. Det fanns inget självklart alternativ, så jag mejlade journalister och redaktörer och bad om råd. Jag var så nära att söka in på utbildningen som kanske skulle ge status, men också ont i magen. Men så fick jag det allra bästa rådet: Att fokusera mer på utbildningen och det liv jag vill leva då än på framtida eventuella jobb. För om man behåller sin öppenhet och odlar sin nyfikenhet och kreativitet, så löser det sig.

Och helt plötsligt visste jag ju vad jag ville. När jag struntade i siffror, alla andras råd, måsten, och varningar och lyssnade till mig själv.

Att lyckas är att våga följa det där pirret av överjordisk glädje, den där klumpen av frid i magen, de där stunderna av förtrollande kreativitet. Då gäller det att stanna upp ett tag och komma ihåg var det kommer ifrån; vilka människor, vilka platser, vilka drömmar. Våga drömma stort! Våga drömma drömmar som förändrar världen, drömmar som har andra människor i centrum, drömmar där du gör skillnad. Och handla sedan efter dem, ett litet eller stort steg i taget. Tänk ibland på dig själv som 80-åring - hur vill du att ditt liv ska ha blivit?

I Bibeln kan man läsa om Elia, som var rädd, ensam och hade gett upp hoppet. Han ville dö. Men han letade efter Gud. Gud sa åt honom att ställa sig på ett berg. Först kom en storm som klöv berg och krossade klippor, men Gud var inte där. Sedan kom jordskalv och sedan eld, men Gud var inte där. Till sist kom ett stilla sus, och där var Gud. För att lyckas behöver vi också bli stilla, och lyssna till den Gud som har skapat oss.

Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. - Augustinus.

Ända sedan jag läste den i Philip Yanceys bok "Bön", så har denna franciskanska välsignelse varit min ständiga bön. Över de människor jag möter, de sammanhang jag befinner mig i, men allra mest och oftast över mig själv.

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,

så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Amen.

Ni lyssnar väl på humorprogrammet Mammas nya kille i P3? Så fantastiskt roligt! Och nu ska humorgruppen Klungan, som till stor del står bakom radioprogrammet, göra en tv-serie i fem delar där många av Mammas nya kille-karaktärerna återkommer. Jag dör lite av skratt av klippet med Katla. Vet inte hur många gånger vi har sett det den senaste veckan. Börjar på måndag!

Jag upptäckte även för ett tag sen att det finns massa klipp med Hassan på Spotify! Total nostalgi. Jag minns tydligt hur vi satt framför stereon på vardagsrumsgolvet och lyssnade på inspelade Hassan på kassettband. Hassan var även det ett humorprogram i radio, först och främst känt för sina busringningar. Med Fredrik Lindström, Erik Haag, Kristian Luuk och Henrik Schyffert, bland annat. Lyssna först på Spotifys topplista. Om ni gillar det har ni många fina upplevelser framöver.

Sista tipset, inte i radiohumorgenren, men dock lika bra, är vår Junibloggare Mirjam Olsson. Alla inlägg hittills har har fått mitt hjärta att banka lite extra. Fantastiska människa. In och läs!

Så. Nu kommer snart Juninumret av Ikon, och jag tänkte avsluta Aprilnumrets Opinionstext om att jag vill ha mer feminism i kyrkan med några länkar och lästips i frågan. HÄR kan du läsa själva Opinionstexten, och HÄR kan du läsa några av de kommentarer jag fick på den och mina tankar kring dem. Det finns såklart sjukt mycket bra att läsa kring feminism och jämställdhet, men här är några tips kopplade till kyrka. Ett bra basictips dock tycker jag är boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Liza Marklund och Lotta Snickare. En lättläst bok med många exempel och berättelser om hur vi gör kvinnligt och manligt, och vilka konsekvenser det får. Samt hur vi kan förändra det.

Rättviseförmedlingen kan vara årets bästa idé. Nyligen vann de första pris i tävlingen Gemensam styrka. Rättviseförmedlingen vill kort sagt rätta till de skevheter som förklaras med att "det inte fanns några andra", genom att hjälpa till med att hitta bra alternativ till dem som har svårt att hitta andra medverkande än män. De hjälper dessutom till att komma till rätta med andra skevheter som handlar om att inte alla sorters människor syns och hörs. Detta gör de genom de kontakter de har i Facebookgruppen.

EFK Ung konstaterade för ett tag sedan att årets kristna konferenser och festivaler har misslyckats gällande talare. Män, män, män och någon enstaka kvinna. De ställde fem frågor utifrån de siffror de presenterade:
1. Talar inte Gud lika mycket genom kvinnor som män?
2. Har vi skapat ett sätt att leva församling som hjälper män men stjälper kvinnor?
3. Lever kvinnor ut sitt ledarskap på ett annat sätt, inte från talarstolen?
4. Varför är det så många kvinnor som svarar nej när man tillfrågar om de vill predika, jämfört med män?
5. Vad gör det med unga kvinnor och män att de sällan ser kvinnor i talarstolen?

In och diskutera, vet jag!

Efter den insikten publicerade EFK Ung också en lista på kristna kvinnliga talare och ledare, utifrån Rättviseförmedlingens idé. Så att ingen ska kunna säga att det inte finns några kompetenta kvinnor att välja mellan. De vill dessutom ha fler tips. Så gå in och läs och delta!

Tidningen Dagen hade i höstas en artikelserie om jämställdhet i kyrkan:
- Om att kvinnliga föreståndare blir färre.

- Om att nästan var femte kvinnlig pastor känner sig diskriminerad på jobbet.
- Om att väldigt få kvinnor tillfrågas att tala på konferenser.
- Om att läsa Bibeln med rätt sorts glasögon gällande kvinnligt ledarskap.

Kloka Josefine Arenius skrev i samband med den artikelserien en bloggpost på temat kvinnligt och manligt ledarskap. Om att vara kvinna och ta mycket plats, om ett tävlande kvinnor emellan om de där få platserna, om att få kommentarer om att behöva välja mellan familj och ett jobb i ledarposition, om att efter att ha talat på en konferens få en klapp på låret och repliken; "det verkar ju som du vet vad du pratar om".

Så slutligen, en dikt av Bradley Hathaway. Om manlighet. Jag gillar verkligen det Bradley gör. Mer poesi till folket! Däremot är jag inte helt såld, rakt av, på hans sista kärleksstycke. Jag känner liksom inte att jag behöver räddas eller beskyddas av en man. Samtidigt så beror det ju på hur man tolkar saken, jag tror i och för sig att man måste rädda och beskydda varandra hela tiden i ett förhållande. Men jag vet flera andra som känner igen sig i hans dikter, och jag vill inte bara se saker ur mitt perspektiv.

Det är Sveriges nationaldag och jag lyssnar på Kents "Sverige", framförd av Glada Hudik-teatern.

Ligger i mammas och pappas skinnsoffa med ansiktet inåt ryggstödet. Ihopkurad i fosterställning, varm under röd fleecefilt, och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". Tårarna rinner men jag torkar inte bort dem. Jag gråter alltid av sån där brutal ärlighet.

Minns förra sommaren då jag precis kommit hem från Moldavien. Målade det nybyggda förrådsutrymmet mellan huset och garaget. Det är ren terapi att måla för mig. Att se hur mitt arbete får konkret resultat, på en gång. Känna hur min kropp arbetar och se att det är gott. Ibland undrar jag om jag inte borde ha blivit hantverkare istället. Funderar på hur bra jag egentligen mår av allt det abstrakta och teoretiska. Av världarna i mitt huvud, i datorn, på pappret. Under tiden jag målade lyssnade jag mig igenom massa Sommar i P1. Bland annat Mia och Klaras program. Jag älskade det.

Nu ligger jag där i soffan och läser Mias bok och gråter. Min vän frågade mig en sommardag på en stor gräsmatta vad jag är rädd för. Jag är rädd för nästan allt, men mest av allt är jag rädd för att bli ensam. Jag ligger där i soffan, läser om Mia och hennes familj, hör min egen i bakgrunden. Jag vet vet vet att singel inte är lika med ensam men jag vill också dela hela livet, kämpa för kärleken, få barn och se dem växa upp. Men det är ju inte upp till bara mig. Ibland blir det bara inte så. Och jag vet att jag är alldeles för bra på att ta ut sorger i förskott, att det finns massa människor och barn därute som jag kan ge min kärlek till, och att jag har vänner som redan nu delar sina liv med mig. Men ibland blir jag rädd ändå. Det är söndagskväll och jag är rädd för att bli ensam.

Mamma kommer upp från nedervåningen, frågar hur jag mår, säger: Men har du gråtit? och så gråter jag lite till och hon torkar mina tårar och lägger kind mot kind. Pappa gapskrattar till en dålig film, min lillebror lagar mat till oss, min andra lillebror tar studenten om några dagar. Det känns lite bättre. Jag är inte ensam nu, allt vilar inte i mina händer, och det får vara bra så.

1. I dag hade jag uppsatsseminarium. Jag opponerade på två andra uppsatser, och försvarade min. Och det gick bra! Så nu har jag en kandidatexamen med etnologi som huvudämne. Galna tider.

2. I onsdags deltog (och ja, jag använder medvetet det verbet istället för rusa eller springa) i Vårruset! Tänkte där i våras när vi anmälde oss att det kanske skulle bli en liten sporre till att komma igång med träningen. Och så lockade Linn med att vi skulle få gooidebags och en picknick-korg. Men i onsdags förmiddag konstaterade jag att senaste gången jag sprang var för två år sedan, och det var ett stort undantag. Att jag inte tränat vettigt på typ ett och ett halvt år (kära nån, får lite panik när jag ser det så här i skrift). Och att jag tröstätit mig igenom vårens stress. Planerade i alla fall att springa så mycket jag orkade, men några timmar innan loppet fick jag sån där sjuk mensvärk. Låg i en hög, halvgrät och hyperventilerade så att både händer och fötter domnade av. Så min kropp var inte helt redo för att rusa runt banan. Bestämde mig därför för att gå i den snabba gång-gruppen. Något gick dock fel på vägen och jag råkade hamna i sista gruppen. Alla andra startgrupper fick klatschiga hjälte-presenatationer innan de släpptes iväg. Innan jag startade ropades det ut: "Och här har vi gruppen med barnvagnar och trimmade rullatorer. Ni vet väl om att det är bra att träna?" Eh. Men jag tog mig runt, lite springandes till och med, och blev smått peppad på att börja springa. Även om picknick-korgen, sällskapet och medaljen var det allra bästa.

3. Jag sitter på en buss mellan Stockholm och Ö-vik (och DET är alltså det trista - drygt sju timmar på buss är inte att föredra) och hittade nyss ett meddelande mannen bredvid skrev till mig med blyerts på skräppåsen innan han gick av. "Tack för en trevlig resa! Lycka till som reporter. Conny." Hihi. Senast jag reste bondade jag med en före detta alkoholist och narkoman som berättade sin livsstory för mig under några timmar, och ville ha mitt nummer när han klev av. Jag är tydligen bra på det här att vara resesällskap.

I min kyrka har vi varje gudstjänst med en kreatör, någon som har skapat något kreativt utifrån temat. Förra gången jag var med gjorde jag en video på temat "Varför svarar du inte på mina böner?" Den kan du se HÄR. I söndags var temat mod och jag medverkade med en dikt.

När jag och min vän Frida, som var ansvarig för musiken, några dagar tidigare pratade om gudstjänsten och temat hamnade vi i ett samtal kring att det krävs mod för att följa Jesus. Och att vara modig förutsätter ju att det finns någonting att först vara rädd för. Så jag skrev en text om hur lätt det är att inte våga stanna upp och tillåta Gud att komma ikapp. Att jag, och många med mig, är rädda för att släppa in någon för långt, på grund av relationer och situationer som tidigare gjort ont. Och att trots att det jag, och kanske ni, allra mest längtar efter är att bli nerbrottad, så försöker jag springa ifrån Gud genom att att fylla mig själv och mitt liv med massa annat.

Så här kommer en text om att bygga modet inne och att jaga efter vind.

Oj, vad smutsiga de är, mina skor.

Här står jag och de är det enda jag ser. Mina skor.

För om jag höjer blicken bara lite så kommer jag att se delar av dig.
Och jag kan inte.
Försöker andas lugnt, du säger: "Men det är ju bara jag".

Du drar handen genom mitt hår. Jag tänker: Åh, hur ska det här någonsin sluta väl?
Du har vänt mig ut och in, alla mina innersta rädslor är till ditt förfogande, här är jag och jag är räddare än någonsin förr.
Jag håller mig fast i din hand - ser du inte att du vänt mig avig, och om du bara vill så får du mig, mina rädslor, smutsiga skor och det borttappade modet.
Men du släpper mig och går.

Att bli kär, få hjärtat krossat och bygga in det med bomull inåt och taggtråd utåt, för att inte någon ska kunna vända en ut och in igen.
Att se på film, blogga, prata i telefon och lyssna på musik på allra högsta volym.
Att äta och träna. Gå upp i vikt, gå ner i vikt och upp igen.
Att plugga och läsa och analysera och kritisera.
Att jobba och göra karriär, köpa lägenhet i stan men drömma om ett hus på landet.

Att springa rätt ut i dimman.
Att springa från ett möte till ett annat.
Att springa sin kropp i form.
Att springa rakt in i en främlings famn.

Jag hatar att springa men nu springer jag så att jag ser och smakar rött.

Gode Gud. Få mig att stanna, för nu orkar jag inte mer.
Kom och stick hål på mig och mitt uppblåsta ego.
Kom och slå ett hål i mur efter mur jag byggt omkring mig.
Kom och gör ett hål i mig!
Ta tag i mig, få mig att stanna.
Titta mig i ögonen och låt mig inte titta bort.
Håll om mig trots att jag sparkar.
Gode Gud. Kom och ta sönder mig så att Du kan komma in.
Innan jag går sönder allra längst inifrån och ut.

(HÄR kan ni lyssna på Nichole Nordemans låt Hold on, som Frida sjöng efter att jag läst min dikt. De passar mycket bra ihop.)

I slutet av hösten någon gång satt jag hos en fantastisk sköterska på Studenthälsan. Jag hade bokat tid för ett hälsosamtal eftersom jag var så sjukt stressad att jag hade yrsel, mitt hjärta slog konstigt och jag hade ont i magen, bland annat. Vi pratade massa, jag grät, hon gav mig olika övningar och ställde bra frågor. Under ett av samtalen frågade hon mig vad jag gjorde enbart för mig själv, var jag hämtade kraft ifrån? Jag insåg att i stort sett allt jag gjorde antingen tog kraft eller gav lika mycket som det gav. Så jag satte mig ner och skrev en lista på saker som jag vet att jag mår bra av, eller som jag trodde skulle plussa på kraft-kontot. En sak jag skrev ner var att gå med i en hemgrupp. Tänkte att jag behövde hjälp att få in mer Gud i vardagen.

En hemgrupp är en liten grupp av kristna (eller såna som är intresserade av vad kristen tro är för något) som träffas hemma hos varandra under veckan. Hemgrupper kan se väldigt olika ut beroende på vilka som är med i gruppen, men vanligtvis brukar man fika tillsammans, be, diskutera utifrån en bok man läser, bibeln eller från veckans gudstjänst, pratar om hur man mår och vad som händer i livet.

I julas var jag på den första hemgruppsträff och ikväll hade vi sommaravslutning. Och den lilla gruppen med alla de fina människorna har verkligen varit en kraftkälla för mig. Jag har lärt känna nya vänner som jag har delat en del av livet med, och min kyrka blev inte något jag bara går till på söndagarna, utan också en del av vardagen då vi ofta diskuterade och funderade vidare på det temat som den senaste gudstjänsten handlat om.

Jag har olika erfarenheter av hemgrupper, vissa bra, vissa mindre bra. Men när det väl funkar är det sannerligen en välsignelse. Så veckans tisdagstips är att söka rätt på en hemgrupp där du trivs. Min har verkligen blivit en kraftkälla.