Följer SVT:s briljanta dokumentär "Vägen till OS" om våra folkära friidrottares vardagliga strävan mot sina drömmars mål. Gårdagens avsnitt avslutades med Carolina Klüfts besked om att hon slutar med 7-kamp för att satsa på längd och tresteg. För många är detta ett märkligt beslut, som att ge bort ett givet OS-guld. Men Carolina verkar stå fast vid sitt beslut trots att det inte gått så bra i grenarna hittills och en OS medalj verkar långt borta. Hennes motivering är helt enkelt: Det måste vara roligt och jag vill kunna fotsätta utvecklas. 

Utan övriga jämförelser kan jag känna igen situationen. Det närmaste vi har kommit något som kan kallas en hit är låten "Good morning christianity", en av dom första låtar vi gjorde och med stor sannolikhet en anledning till att vi blev populära från början. Den önskas ofta när vi spelar i Sverige och framförallt tyskland men sedan ett antal år sen har vi beslutat att inte köra den live.
För många kan det verka som ett märkligt beslut, det är de facto en riktig crowdpleaser och fortfarande är det många som verkligen vill höra den när vi spelar. Varför inte köra den? Ett säkert kort och ett sätt att visa respekt och uppskattning till dom gamla fansen.

Men jag tror som Carro att för att man ska göra något riktigt bra och kunna utvecklas så måste det dela vara kul och dels måste man tro på det man gör. Jag skäms inte för GMC och tycker det är en bra och kul låt men den är väldigt långt borta från det Mammuth gör och står för idag. VI har förändrats både musikaliskt och budskapsmässigt så mycket att GMC för oss själva känns väldigt malplacerad bland dom övriga låtarna och det som vi vill förmedla 2008.

Kanske är det ett dumt val rent framgångsmässigt att inte spela den, det skulle onekligen peppa igång publiken och kanske göra dom mer mottagliga för dom nya låtarna. Å andra sidan så är den framgång som vi längtar efter inte mätbar i antal besökare och sålda skivor. Vi har ett mål med våra spelningar, vi vill bygga en ärlig relation med publiken och det är svårt att vara ärlig och samtidigt spela en låt som man inte vill spela.
Vi kör fortfarande Afraid från första skivan och den passar bättre in och det känns ändå skönt att ha nån gammal låt med i settet utan att behöva tumma på helheten.

Så nu hoppas jag på OS-medalj för Carro och succé för Mammuth, nånstans tror jag ändå att ärlighet mot sig själv och andra lönar sig i längden. och funkar det ändå inte så har man i alla fall försökt och det viktiga är att man följer sitt hjärta och det man tror på!