Är det nånting som är omöjligt att få ihop?

I kväll gjorde vi ett, kanske brutalt försök att få ungdomarna att gå på bönemötet. I morse när alla som jobbar i kyrkan samlades pratade vi om bönemötet och pastorn uttryckte en önskan om att se några ungdomar där. Varje tisdag har jag och E något som vi kallar tisdagshäng. Då bjuder vi hem kyrkans ungdomar att hänga hemma hos oss. Vi ser film, leker nån lek, spelar spel och äter popcorn. Nu tänkte vi att vi kunde göra det en stund först, sen få med oss ungdomarna på bönen och sen gå hem till oss och fortsätta (vi bor tjugo steg från kyrkdörrarna).

När vi sa: "Nu tänkte vi att vi skulle gå in på bönen", dog stämningen totalt. Ungdomarna började skruva på sig och mumla besvärat. Vi gick in till kyrkan. Några gick hem direkt, en tjej följde med mig och E och resten satte sig i cafeterian. Vi var på ett timmes bönemöte, mest pensionärer, medelålders och så vi tre yngre tjejer. När vi kom ut hämtade vi de i cafeterian och gick tillbaka till oss och fortsatte att spela plump.

För ungdomar är bön en kort grej i början eller i slutet av en predikan/andakt. Förbön är de väl också vana vid. Men bönemöten i en timme eller mer, har de nånsin besökt ett??

Det har knappt jag heller. Jag är inte heller uppväxt i en miljö som uppmuntrar bön speciellt mycket. Hur gick det till? Vad hände? 

Peter Halldorf skriver så här i sin bok Ungt ledarskap:

"...(Det) är en av våra största utmaningar som ungdomsledare att göra bönemötet så attraktivt att ingen vill vara utan det."

Och det är en rejäl utmaning, vill jag lova!