Om jag skriver att jag är slutkörd blir ni väl knappast förvånade...? En konferens tar på krafterna. På många sätt.

Det är klart att det inte är allra roligast att på söndagseftermiddagen plocka ner och packa ihop allt som man med möda satte upp för knappt två dygn sen. Men det är förstås så värt det! Man gör det med en inre glädje och tacksamhet över allt man fått vara med om. Över att man sett många ungdomar möta Gud och bli välsignade.

När jag bygger ett bönerum eller en scen, när jag bär tunga grejer så att det skär i händerna, när jag fixar en snygg reception, när jag nålar upp tyg, när jag ställer fram stolar, när jag tejpar upp lappar, när jag slänger skräp eller snurrar ihop kablar gör jag det för att jag älskar Jesus.

Man kan sjunga sånger om att man älskar Jesus. Och man kan städa om det.

(Och när man jobbat hårt kan man slänga sig i soffan och kolla på åtta Vänner-avsnitt. Det kan man.)