Kan det va så att kristna ungdomar kan må sämre än icke-kristna? Just därför att man som kristen hela tiden får höra att Gud minsann har en plan för ens liv och man ska passa sig för att missa den? Som icke-kristen kan man mer ta livet med en klackspark och se vart man hamnar.

Jag och E funderar på det här. Ofta. Ibland känns det som att det är så. Särskilt så här på vårkanten när paniken kommer krypande. Vad vill Gud att jag ska göra i höst? Och vilken är min kallelse, egentligen?

Det blir så viktigt. Så stort. Så krampaktigt. Vilken bibelskola/högskola ska jag välja? Vill Gud verkligen att jag ska bli läkare/fotograf/lärare/grävmaskinist? Borde jag kanske bli pastor? Har jag kallelsen? Man vill helst få ett profetiskt tilltal. Eller en liten käck eldskrift på väggen. Men sånt händer ju sällan.

Själv försöker jag övertyga mig själv om att "ta det lite lurvas" (ett uttryck från min ungdomsledare). Coola ner mig. Jag behöver inte få panik över att jag inte vet till punkt och pricka vad Gud vill att jag ska göra. Jag vet att jag vill tjäna Gud där jag är. Och han har koll. Det borde inte spela nån roll om jag sticker till Fjugesta eller Kapstaden. Pluggar till sjuksköterska eller hälsocoach. Blir pastor eller missionär. Gud vill använda mig där jag är och jag vill bli använd. Det borde räcka.

För det kan väl ändå inte vara meningen att man ska behöva må dåligt över att det finns en plan för ens liv?? Det vore ju löjligt.