Vi pratade om att vi är så dåliga på att dela med oss av tron. Vi läste slutet av Matteusevangeliet och början av Markus. Om hur lätt det verkade vara för Jesus. Och om hur svårt det är för oss.
De första lärjungarna tog bokstavligt åt sig av "Gå ut i hela världen"-grejen och bara pratade och pratade tills de torterades till döds. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Det kan jag. Tiga, alltså. Det är jag väldigt bra på.
När människor frågar varför jag tror blir det liksom tomt i huvudet. Jag får kramp. Orden vill sig inte. Jag mumlar något. Stammar fram något blekt.
Vi har inte förstått vad vi har, sa en vän. Vi själva har inte förstått det som Jesus faktiskt gjort för oss och vad det betyder. Att det gör all skillnad i världen att ha Jesus och att inte ha honom.
Vi är så upptagna av att vara kristna att vi inte tänker på vad det faktiskt handlar om. Och då blir det inte så viktigt för oss att berätta för andra.
Men om man vill, hur gör man då? Vi pratade om ord och handling. Om någon som sa: "Berätta om Jesus, och om det behövs, använd ord."
Och jag tänker att Gud du får använda det lilla jag har, det lilla jag gör och det lilla jag säger. För jag kan inte mer.
"Min frid ger jag er..." sa Jesus.
Inte kramp. Frid.
Skrivet 2009-06-25 20:33 7 kommentarer
Reb - 2009-06-26 18:08
Jag tror det här är den fråga som diskuteras allra mest och oftast i "min" hemgrupp. Antagligen i bredare kristna kretsar också... Själv tyckte jag i början att det var svårt att känna att jag hade något att bidra med i den diskussionen, för att jag inte riktigt kände igen mig i det de andra berättade. Samtidigt som det var väldigt välbekant, men ur en vinkel som jag antog skulle vara, eller åtminstone kännas, aningen främmande för de andra. Därför har jag funderat ganska mycket på just det... Min bakgrund är den att jag dels är uppväxt inom frikyrkan (pingströrelsen), men var borta därifrån under något drygt decennium med start i tonåren, och numera har återvänt (inte okomplicerat, men det som är värt något är väl sällan det...). Och dels att jag är homosexuell (vilket är relevant för hur jag ser på den här frågan av skäl som skall förklaras...). Jag tänker dela upp mina funderingar på flera kommentarer för att inte skapa ett sånt där jobbigt ogenomträngligt textblock (jag har ännu inte hittat något sätt att göra radbrytningar i kommentarer här på Ikon). Fortsättning följer alltså...
Reb - 2009-06-26 18:08
Jag minns att det var/kändes så där krampaktigt med "vittnandet" när jag var i tonåren, men jag tror faktiskt inte att det var för att det inte var tillräckligt viktigt att berätta för andra, utan snarare att det var lite för viktigt. Dels lite för viktigt i betydelsen att det så lätt blir ytterligare ett av livets alldeles för många måsten. Dels lite för viktigt i betydelsen att den lyssnande dialogen med andra människor försvann eller kom i skymundan: När att berätta är viktigare än att lyssna så blir den andra människan lätt bara ett objekt.
Reb - 2009-06-26 18:09
Fundering 2: Numera tycker jag att samtal om tron med vänner kommer väldigt naturligt. De jag umgås med vet att jag är troende och går i kyrkan, och ämnet kommer upp både när man talar allvar (löser världsproblem och så...), och mer appropå det ena eller det andra (någon har fått barn och funderar över barndop, eller något relaterat till kyrka eller tro dyker upp i nyheterna). Jag tror en del av "hemligheten" (om det nu finns en sådan) är att jag "kommit ut" som kristen, och sedan kommer samtalen av sig självt, och behöver inte sökas.
Reb - 2009-06-26 18:10
Fundering 3: Att jag skrev "kommit ut" som kristen i förra funderingen var helt avsiktligt och medvetet. Jag, som har erfarenhet av båda delarna, ser nämligen tydliga paralleller mellan de två sakerna. Det första är ju att man i regel har ett val, och det innebär att man måste göra ett aktivt val att "komma ut". För det andra är det oftast vis ungefär samma tillfällen som man ställs inför det valet: Det är vid "Vad gjorde du i helgen?"-frågan: Svarar man att man var i kyrkan eller att man träffade vänner?, båda delarna i och för sig sant. Berättar man att man var på landet, men undviker att nämna att man var där med sin fru/flickvän/man/pojkvän, vilket det nu är, alternativt använder ord som inte avslöjar ("vi var", "min sambo", "mina svärföräldrar" etc.)? Inte i något av fallen handlar det egentligen om att ljuga eller tala sanning, utan om hur mycket och vad man berättar. Och det är (dessvärre kan man tycka ibland) ett val man är tvungen att göra. Det som gör att det lättaste valet är att inte nämna kyrkan eller partnern är dessutom i grunden samma sak: Man riskerar att säga något som placerar en på något vis utanför gemenskapen, om inte genom att någon aktivt tar avstånd så i alla fall genom att man avslöjar att man är annorlunda på något sätt, kristen/homosexuell. /Reb - signing off, tvättstugan kallar...
Karolina - 2009-06-27 11:24
Underbart Reb att få ta del av dina funderingar!
Så många bra tankar du kommer med: "...det så lätt blir ett av livets alldeles för många måsten" och "den lyssnande dialogen med andra människor kom i skymundan: när berätta är viktigare än att lyssna blir den andra människan lätt ett objekt." - Håller helt med!
"är att jag "kommit ut" som kristen, och sedan kommer samtalen av sig självt, och behöver inte sökas." - Precis. Det är ju det man vill, att det ska ske naturligt. Och då behöver man själv bli mer naturlig i sin tro. Jag tror att vi är fler som behöver "komma ut" (gillar den formuleringen!) som kristna.
"Man riskerar att säga något som placerar en utanför gemenskapen" Japp, huvudet på spiken igen!
Reb - 2009-06-30 17:25
Roligt att du uppskattar mina funderingar!
För att spinna vidare på det där med att "komma ut" som kristen, så tror jag att ytterligare en likhet är att man får förvänta sig en viss tillvänjningstid för omgivningen (eller de delar av den man kommer ut för). Det är åtminstone min erfarenhet. I början, oavsett om man kommit ut som homosexuell eller som kristen, så finns en lite avvaktande hållning. Och man kan uppleva att det man säger, eller gör, blir mer skärskådat än vanligtvis. Kanske missförstått också. Eller man får åtminstone vara extremt vaksam på allt som kan missförstås, och vakta sin tunga noga. Kommer man ut som homo så handlar det förstås om gester eller ord som aldrig annars skulle tolkas som uttryck för annat än vänskapligt intresse, men som plötsligt (riskerar att) tolkas så. Men det handlar också om att det man säger och gör jämförs med den stereotypa bild av homosexuella som många har, och allt som stämmer med stereotypen ges plötsligt mångdubbel tyngd. Där finns parallellen till att komma ut som kristen. Allt man gör och framförallt säger tolkas plötsligt efter en stereotyp bild av kristna, i synnerhet den av kristna som moralistiska och fördömande. En del kan också reagera aggressivt/defensivt på blotta omnämnandet av Gud, eftersom de (plötsligt) tolkar det som ett omvändelseförsök, och de känner att man därmed behandlar dem som något annat än en vän. Men saken är den att det där går över, i båda fallen. Man måste bara ta sig igenom den där "prövoperioden". SEDAN blir samtalen, om såväl tro som annat, avslappnade och naturliga igen. Så om det precis efter att man kommit ut som kristen känns som att det inte alls blev lättare att tala naturligt om sin tro, så är det nog alldeles korrekt... Men det är övergående.
Reb - 2009-06-30 17:26
Och DÄR fungerade radbrytningen också... Det handlade bara om att byta webläsare till Firefox, där ser man...