I veckan satt jag på skolan med ett gäng tjejer i sjuan. En av dem är kristen (vi kan kalla henne A).

I alla fall, en av hennes kompisar (som vi kallar B) utbrast i en berättelse om något: "Fasen också!" varpå A replikerade: "Så säger man inte!" B försökte slingra sig undan med att det inte var någon riktig svordom. Men A höll inte med utan sa: "Vi är faktiskt två kristna vid det här bordet" och tittade menande på mig.

Oh, jag vill sjunka genom golvet.

Inte för att jag inte står för att jag är kristen. inte alls. Jag blir själaglad så fort jag får chansen att berätta det. Men att bli förknippad med en kristendom som märker ord...? Nej tack!

Så jag mumlade något om att jo jag är kristen men för mig får du säga vad du vill.

Vet inte riktigt vad A tänkte...? Svek jag henne tro?