Man kan ju inte annat än bara älska insändarna i Metro! Vilka underbara debatter det pågår där!

Jag har inte nöjet att få tag på Metro annat än på tåg, men då är det desto roligare. I dagens nummer klev jag rätt in i en debatt som går under rubriken "mat&tro" (bara en sån sak!) Här kommer några saxade inlägg:

Har med stigande förvåning läst insändare efter insändare som diskuterar nötdjurs respektive grönsakers känslor. Om man inte kan äta vare sig kött eller grönsaker med hänsyn till dessas känslor, vad ska man äta då? Och kom inte och säg fisk, för ni menar väl inte att de saknar känslor? Det är något att fundera på medan ni slåss om vem som har mest rätt i sin egen tro... /undrande

...istället för att skriva en massa skit om hur ont det gör hos växter att bli odlade för att ätas /.../ Jag försöker inte övertala er att äta kött eller växter utan fortsätt att inte äta något, så slipper vi ert gnäll om att vi ska tycka synd om växter. / nån med IQ

Åh, vad det grämer mig att inte ha läst de insänadre som förekommit dessa ovan. De måste ha varit underbara! Och jag kan ju inte låta bli att koppla till detta fantastiska klipp från Notting Hill:

Jag hittade den inte på annat sätt en dubbad till italienska.  Men dialogen går ju så här:

- Lite morkulla?

- Nej, tack. Jag är frukterian.

- Vad är en frukterian?

- Vi tror att frukt och grönsaker har känslor. Att koka dem är grymt. Vi äter bara saker som fallit från träd och buskar och som redan är döda.

- Jag förstår... Så de här morötterna...
- Har blivit mördade, ja.

- Mördade? Stackars morötter. Gud, vad otäckt.

Imorgon går färden norrut. Hem till familjen en sväng.

När jag skulle tillbaka till Alingsås efter jullovet kändes det lite jobbigt. Och nu när jag ska åka hem känns det lite jobbigt. Kaos i hjärtat blir det av att åka mellan platser och människor som jag gillar. Det gör lite ont varenda gång jag måste lämna nåt. Och det kommer säkert bli så att när jag ska tillbaks till Alingsås på måndag igen så kommer det bli jobbigt igen. För då har jag hunnit vänja mig vid att vara hemma.

Som sagt: Kaos i hjärtat.

Igår morse sprack mina jeans! Precis innan vi skulle ge oss iväg (så klart!). Så jag fick snabbt dra på mig första bästa annat. Det blev en kjol. Men att ha kjol i januari är inte att rekommendera - askallt!

Så idag blev det till att gå på stan och leta nya benkläder. Tur att E var med! Själv tappar jag tålamodet och ger upp efter att ha provat ett par som inte passar. Men eftersom E var så positiv så fortsatte jag att prova, och prova och prova. Och det slutade lyckligt. Jag kom hem med två par.

På eftermiddagen planerade vi Tjejsnack som vi ska ha på söndag (eller E ska ha det eftersom jag åker hem till familjen i helgen). Och på tal om det måste jag bara rekommendera en fantastiskt bra bok:

Vad har Gud med sex att göra? Och vad har sex med Gud att göra?? Massor, visar det sig. Rob Bell skriver enkelt och engagerat. Avdramatiserar äktenskap, sexualitet och spiritualitet, och gör det större, djupare och än mer facinerande. Verkligen sjuukt bra! LÄS DEN!

Jag fyllde ju år för snart en månad sen. Men enligt barnmorskans beräkningar skulle jag ha fötts idag, den 28:e.

Och det var så, påstår mamma, som  jag fick mitt namn. Karl har namnsdag idag och Karolina är den feminina formen.

Så kan det gå!

Igår var vi på äventyr i Göteborg!

På The Studio närmare bestämt. Där blev vi sminkade och staylade och fotograferade i bästa Top Model-anda. Och allt var gratis. Utom korten så klart. De var svinigt dyra. Men jag köpte två i alla fall.

Det var det här med psalmer och lovsånger. Och hur man gör en gudstjänst attraktiv för alla åldersgrupper.

De unga sitter och suckar över de släpiga orgelpsalmerna och de äldre håller för öronen under den "röjigare" lovsången. Ska det va så? Psalmer och lovsång är ju egentligen samma sak; att uttrycka sin kärlek till Gud genom musik och sång. Kan nåt av det vara fel?

Nej, knappast fel i den bemärkelsen att något av det skulle misshaga Gud. Det är vi nog alla överens om.

Jag är så klart fruktansvärt, ungdomligt subjektiv när jag säger att jag helst hade kastat ut orgeln. Men är det ens ett instrument av 2000-tal?? Vart nånstans spelas det orgel för övrigt i samhället? Kan man gå på orgel-konserter?

Och vissa psalmer har förstås härliga texter, trots den sega musiken. Men andra texter är faktiskt oxå väldigt konstiga. Det är inte sällan man sjunger en sång med ord och formuleringar som man knappt förstår.

Och då är det svårt att göra den till en uppriktig lovång från mitt hjärta till Guds.

Igår kväll hade vi ungdomsgården öppen som vanligt. Det var säkert ett 60-tal ungdomar där, kyrkfolk och andra, blandat. Jag stod bakom disken och sålde läsk och godis som bara den.

Ett tag satte sig en 18-årig tjej på andra sidan och vi spelade några omgångar Skip-bo mellan försäljningen. Jag har bara sett henne en gång tidigare i höstas, så det var roligt att hon kom tillbaka. Efter en stund frågade hon om vi hade några tidningar. Jag höll på att börja skratta eftersom hon satt precis bredvid en hög med IKON och några skatemagasin och jag pekade på dem.

- Nej, men jag menar några som går att läsa, sa hon.

- Varför kan du inte läsa de då? frågade jag

- De ser så tråkiga ut.

Just det! Precis! Exakt! Jag ville nästan hoppa upp och ner av lycka. Äntligen nån som förstår mig!

Fram till i höstas var jag en aktiv ogillare av IKONs utseende och layout. Det innebär att jag några gånger frimodigt talat om för Rickard att jag tycker att den är ful, ful, ful, ful, ful. Ser ointressant ut och inte lockar till läsning.

Sen i höstas har jag dock lagt ner stridsyxan och blivit en passiv ogillare. (Som dock vaknade till lite av tjejens kommentar igår.) Jag menar, smaken är som baken och jag får väl helt enkelt acceptera att bara för att jag tycker något så kommer saker och ting inte ändras för det. Så det har jag gjort. Jag accepterar IKONs val av layout men blir ledsen över att den bidrar till att den där tjejen inte ville läsa det förträffliga innehållet.

(Blir jag kickad som bloggare nu, tro??)

Vi har varit i Alingsås 14 dagar nu.

Jag har hunnit se 50 Vänner-avsnitt.

Hmm...?

Man hinner knappt ta ett första steg in i den nya terminen så är den där. Den envisa, ofrånkomliga frågan.

Har du tänkt nåt inför hösten?

Om jag tänkt nåt inför hösten? Hösten?!?! Det är typ vinter. Kanske snart vår. Sen blir det sommar, om vi har tur. Sen kommer det möjligtvis en höst.

Några har visst missuppfattat årstidernas ordning här!

Vi städade, jag och E. Man ska visst göra det ibland.

Tyvärr är jag en sån där snuskig typ. En sån som helt enkelt låter bli att titta under sängen eller i hörnen och på så vis undviker att slås av tanken att det kanske är dags att dra en sväng med dammsugaren. Om jag inte bodde ihop med E skulle det nog aldrig bli städat.

Kanske beror det på att jag inte känner mig riktigt tillfredställd om inte dammtrasan är svart efter att jag dragit med den över en hylla. Eller om det inte skramlar ordentligt i dammsugarslangen när den sticks in under soffan. Jag vill helt enkelt se resultat när jag har städat.

Och då måste det ju bli riktigt skitigt först.

Är det nånting som är omöjligt att få ihop?

I kväll gjorde vi ett, kanske brutalt försök att få ungdomarna att gå på bönemötet. I morse när alla som jobbar i kyrkan samlades pratade vi om bönemötet och pastorn uttryckte en önskan om att se några ungdomar där. Varje tisdag har jag och E något som vi kallar tisdagshäng. Då bjuder vi hem kyrkans ungdomar att hänga hemma hos oss. Vi ser film, leker nån lek, spelar spel och äter popcorn. Nu tänkte vi att vi kunde göra det en stund först, sen få med oss ungdomarna på bönen och sen gå hem till oss och fortsätta (vi bor tjugo steg från kyrkdörrarna).

När vi sa: "Nu tänkte vi att vi skulle gå in på bönen", dog stämningen totalt. Ungdomarna började skruva på sig och mumla besvärat. Vi gick in till kyrkan. Några gick hem direkt, en tjej följde med mig och E och resten satte sig i cafeterian. Vi var på ett timmes bönemöte, mest pensionärer, medelålders och så vi tre yngre tjejer. När vi kom ut hämtade vi de i cafeterian och gick tillbaka till oss och fortsatte att spela plump.

För ungdomar är bön en kort grej i början eller i slutet av en predikan/andakt. Förbön är de väl också vana vid. Men bönemöten i en timme eller mer, har de nånsin besökt ett??

Det har knappt jag heller. Jag är inte heller uppväxt i en miljö som uppmuntrar bön speciellt mycket. Hur gick det till? Vad hände? 

Peter Halldorf skriver så här i sin bok Ungt ledarskap:

"...(Det) är en av våra största utmaningar som ungdomsledare att göra bönemötet så attraktivt att ingen vill vara utan det."

Och det är en rejäl utmaning, vill jag lova!

I höstas tänkte jag att mitt fritids-projekt skulle vara att göra ett fotoalbum från mitt bibelskoleår och ett från den resa som vi gjorde till Los Angeles. Ha! En aning tankeverksamhet ägnade jag möjligtvis åt det men inte lyfte jag ett finger inte för att få nåt gjort!

Nu har jag tagit ett första steg. Sitter nämligen och kollar igenom alla bilder (mina och klasskompisars) för att välja vilka jag ska framkalla. Några hundra bilder ska bli ett gäng som får plats i ett album och är roliga att titta på. Ja, jag kommer nog inte bli klar idag. Men kanske innan sommarn?

Här kommer ett litet smakprov:

Dream Center, läs om de här.

Läste just ett repotage om min hemförsamling i tidningen Världen Idag (och blev väldans stolt!). Letade upp deras hemsida för att se om de lagt ut det där för jag ville länka direkt härifrån dit så att ni oxå kunde få läsa. Men tyvärr, det fanns inte. De vill hellre att folk läser pappersupplagan. Och har ni den så är det bara att leta upp mittuppslaget så hittar ni repotaget där.

Som kompensation länkar jag här till Alingsås pingstkyrkas hemsida. Så kan ni i alla fall läsa om vilken härlig församling jag jobbar i just nu. Min hemförsamlings hemsida länkar jag inte till. Den är så ful.

När man bor långt från sina egna föräldrar och syskon är det så skönt att, åtminstone för en stund, känna sig som en del i en familj.

Jag och E åt söndagsmiddag hos en familj i församlingen. Förutom frågan om vi ville komma hem till dem (som vi fick förra söndagen) så hade vi inte pratat med dem innan. Men det var underbart god mat och jätteskön gemenskap. Vi pratade om lärarjobb, andra världskriget, turnéer, arbetsförmedlingen, palmemordet, World Trade Center, mobiltelefoner, tulltjänstemän och barn. Allt och inget, helt enkelt.

Och det va nice!

Det är en underbart solig januaridag! Och jag har sjuk träningsvärk i magen!

Är det illa eller är det illa att efter typ fyra armhävningar ha träningsvärk?!

Det var igår som E ville ha hjälp med en tentaupgift. Hon pluggar fysiologi och anatomi för att bli massör och skulle skriva om vilka muskler som används vid en armhävning. Hon hittade inget svar i sina böcker så då fick vi helt enkelt testa. Göra några armhävningar för att känna efter vilka muskler som används. Och förutom att känna vilka muskler jag använde så kände jag ju att det var lääänge sen jag gjorde en armhävning sist. Men inte trodde jag att jag skulle få träningsvärk av det! Så nu är det i alla fall bevisat vad alla anat: Nej, jag är ingen träningstjej.

Och det kan man ju bli bitter över om man vill men nej,  inte tänker jag gräva ner mig i det. Jag menar, några obefintliga armhävningar har ju ingen dött av!

Och nu är det dags för lördagsnöje nummer ett: Mot second hand-butiken Vinden!

Kriget mot sömnlösheten har börjat.

Jag gick till apoteket. De hade en hel avdelning med grejer:  En bok om sömnlöshet. För dyr. Ett pogram på sin hemsida, nånting om kognitiv beteendeterapi. Det lät lite läskigt (?!). Och för dyrt. Sömntabletter. Billigt.

Nu ska vi se hur det går...

Jag hjälpte till på en lektion idag. Eller rättare sagt, jag skulle hålla lite koll i klassrummet medan läraren gick iväg med några elever för att öva ett drama.

Det var eftermiddag, självständigt arbete, ingen lärare - man kan ju gissa hur hög arbetsmoralen var...?! Och jag tänkte inte vara någon tjatmorsa. Så de slogs (på skoj altså), lekte hellikopter, snodde varandras sudd och snackade skit (det låter som om det var västa kaoset men det var det inte). Då och då sa jag till dem. Och då och då hjälpte jag dem. När läraren kom tillbaka och frågade om de hade jobbat bra svarade jag: "Från och till." Och det verkade han nöjd med.

Det värsta med det här var att jag tyckte att det var så roligt, så nu vill jag nästan bli lärare.

Men jag vill ju inte bli lärare. Det har jag ju bestämt sen länge. Vad ska jag ta mig till nu??

När jag sitter i skolans cafeteria kommer jag att tänka på Matt 9:35-37.

Jag kan riktigt se hur Jesus står där, mitt bland skrikande och skränande elever och, som det står i vers 36: "...när han såg ungdomarna (min omskrivning) fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sa till sina lärjungar (du och jag!): Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."

Att komma tilbaka till skolan efter fyra veckors frånvaro kändes lite grann som det kändes i början av förra terminen. Det tar ett tag att hitta tillbaka till alla relationer.

Och idag blev jag utsatt före en riktig "nu-ska-jag sätta-dit-dig-attack." Jag spelade kort (surprise!) med de två tjejerna som vi hade så bra samtal med sista dagen före jul. Den ena tjejen var väldigt kort i tonen och nästan lite bitsk. När jag förlorade sa hon: "Du förlorade mot två ateister! Du som tror på Gud och alltl!" (Som om det skulle bevisa att Gud inte finns?!) Men sånt går jag inte på. Jag blir snarare taggad av det! Så jag svarade bara lungt att "Jag tror inte att Gud är intresserad av att lägga sig i mitt kortspel." Sen ansträngde jag mig för att vara extra hypertrevlig mot henne för att riktigt ta udden av hennes ilska. Och hon sa inget mer sen men var väldigt avståndstagande.

En reaktion på att vi hade ett så bra och öppet samtal då före jul? Det tror jag.

Ibland går det bara inte att sova. Jag tror att det händer de flesta. Tyvärr är ibland ganska ofta för min del...

Jag fick tipset att gå upp och göra något annat när det inte går. Nu har jag i snart fyra timmar: lagt patiens, sett två Vänner-avsnitt, löst korsord och däremellan försökt somna. Nu sitter jag här. Och tänker att nu är det dags.

Dags att förklara krig. Mot sömnlösheten.

Jag brottas med orden, kämpar med tankarna, tampas med formuleringarna.

Ibland vill saker och ting inte komma ut ur mitt huvud på begripligt sätt. Skrivkramp kallas det visst.

Vad gör man då?

Igår hade vi terminens första Tjejsnack. Vi var tolv tjejer i 14-25-års åldern som samlades: pratade vänskap och bad tillsammans.

Av allt vi gör här är detta något av det bästa. Det känns så otroligt viktigt och betydelsefullt att peppa och uppmuntra tjejerna. Vi skulle gärna ha en killgrupp oxå, för vi tror verkligen att killarna också skulle behöva det här, men jag och E känner oss inte som rätt personer till den uppgiften. Det får nån annan ta tag i, nån kille till exempel...

I eftermiddags landade vi åter, efter tre veckors frånvaro, i vår kära teamstad! Och vi åkte taxi från stationen. Taxi! Det har jag nästan aldrig åkt, i alla fall inte i Sverige. Egentligen bor vi inte så långt från stationen (Alingsås är ju inte så stort). Men när man släpar på flera tunga väskor känns det som flera mil, minst!

Och när vi kom in i lägenheten överraskades vi av:

Hela kylskåpet fullt av små plastmuggar med chokladpudding.

Handfat och toalett inslagna i presentpapper

och besticken låg i frysen!

Vi har varit saknade!

Gud kallar inte de kvalificerade.

Han kvalificerar dem han kallar.

Vi sitter och pratar om våra team, om våren, om framtiden. Visionerar om vilka team som skulle kunna startas till hösten. Det finns så många människor som behöver hjälp. Ungdomar, trasiga familjer, invandrare, missbrukare. Och det är bara fantasin som sätter gränser för hur och vad man kan göra för dem.

Och det är fantastiskt att sitta och prata om hur man kan hjälpa människor. Det triggar och sporrar. Att Istället för att prata om vilken utbildning jag vill gå eller vilket arbete jag vill ha funderar över vad Gud vill att jag ska göra för andra.

Idag lyssnar jag på Matt Redman:

Och funderar på om det är flaggdag idag? Jag ser nämligen grannens flagga hissas...

Helgen tillbringades hos släktingarna i Värmlands urskogar. Det har varit underbara 10 minusgrader. Härligt har snön knarrat under skorna och snoret frysit i näsborrarna.

På lördagen åkte vi skridskor på sjön. Det var väl en halv evighet sen sist och inte var jag särskilt bra. Jag fick en kompis i en tio-årig tjej som envist ville lära mig att göra pirruett. Men hon hade en dålig elev. Jag vägrade att ens försöka.

Och nu har vi precis kommit hem och mina väskor ska packas om. Imorgon går tåget mot Kumla för att starta den nya terminen med de andra teamarna på Götabro.

När det nu inte var så värst mycket födelsedagsfirande så var det desto mer nyårsfirande! Unite i Jönköping kan verkligen det här med party! Det var kanonbra! Att börja det nya året med fett lovsångsröj var underbart!

Och jag fick faktisk upprättelse idag (haha!). På förmiddagens avslutningsmöte frågade mötesvärdarna om det var någon som fyllde år idag men det var det inte. Då frågade de om det var nån som hade fyllt år igår. Så jag äntrade scenen, fick den störtsnygga Unite-halsduken, (som stickats av deltagare under konferensen) och flera hundra ungdomar sjöng "Ja må hon leva..."

Det är vid sånna tillfällen som det är helt okej att fylla år på nyårsafton ; )

Och här kommer min favoritkluring:

I förrgår var jag 20 och nästa år fyller jag 23.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!