En lapp i en påse med kläder som lämnats in.

Undrar hur gammal den är?

En skrik-rosa vas:

Broderade visdomsord:

Fyra exemplar av "Mias hemlighet" (Är den dålig tro??)

Och det bästa av allt! Den här planschen sitter ute i lagret över den avdelning där prylarna sorteras. Undrar vilken av de 70-åriga damerna som satt upp den?!

Ni som har en hjärna som klarar av sommarhettan och har lust att tänka, fundera och diskutera:

Läs kommentarerna under inlägget "Gå ut i hela världen-grejen". Där har det kommit in intressanta funderingar!

Medelåldern här på Vinden är väl en sisådär 70 eller nåt. Och det är ett gäng roliga tanter och gubbar jag jobbar med!

Imorse moppade jag golvet i butiken när två gubbar kom gående. När de närmade sig mitt nystädade golv sa den ena till den andre:

- Nu går vi inte där ho har skurat, för annars sopar ho te oss me skurmoppen. Ho e som Lucky Luke me den däringa skurborsten!

Vi pratade om att vi är så dåliga på att dela med oss av tron. Vi läste slutet av Matteusevangeliet och början av Markus. Om hur lätt det verkade vara för Jesus. Och om hur svårt det är för oss.

De första lärjungarna tog bokstavligt åt sig av "Gå ut i hela världen"-grejen och bara pratade och pratade tills de torterades till döds. "Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Det kan jag. Tiga, alltså. Det är jag väldigt bra på.

När människor frågar varför jag tror blir det liksom tomt i huvudet. Jag får kramp. Orden vill sig inte. Jag mumlar något. Stammar fram något blekt.

Vi har inte förstått vad vi har, sa en vän. Vi själva har inte förstått det som Jesus faktiskt gjort för oss och vad det betyder. Att det gör all skillnad i världen att ha Jesus och att inte ha honom.

Vi är så upptagna av att vara kristna att vi inte tänker på vad det faktiskt handlar om. Och då blir det inte så viktigt för oss att berätta för andra.

Men om man vill, hur gör man då? Vi pratade om ord och handling. Om någon som sa: "Berätta om Jesus, och om det behövs, använd ord."

Och jag tänker att Gud du får använda det lilla jag har, det lilla jag gör och det lilla jag säger. För jag kan inte mer.

"Min frid ger jag er..." sa Jesus.

Inte kramp. Frid.

Och jobbet går bra.

Det är ju en vecka av learning by doing, kan man säga. Vi packar säckar med kläder som ska skickas till Ukraina, vi ställer ut prylar i butiken, vi står i kassor, vi sorterar grejer. Allt möjligt helt enkelt. Och jag basar över de gymnasieungdomar som är där - det funkar också rätt bra. Jag trivs med att vara chef!

Men det är långa dagar. Från morgon till sen eftermiddag, fem dagar i veckan. Det är annat än temandet det!

Så har sommarjobbet kickat igång!

På second hand-butiken Vinden ska jag tillbringa de närmsta fem veckorna tillsammans med en brokig skara av pensionärer, invandrare, ungdomar som gör samhällstjänst, praktikanter med diverse sociala problem och ett gäng gymnasieungdomar som fått jobb via kommunen. Spännande värre!

Och mig ser de nästan som någon slags frälsare som ska rädda hela organisationen under sommarveckorna. Jag som aldrig sysslat med nåt liknande arbete!

I lördagskväll var vi ett gäng hemma hos en vän och kollade på film. Med oss var en kvinna som inte är kristen.

När vi tittat några minuter på filmen (Good Will Hunting - sjukt bra!) sa hon: Jag trodde inte att ni kristna tittade på sådana här flmer med våld och sex. Någon svarade att det ju inte finns så många andra att välja på, typ alla filmer innehåller våld och sex.

Jag kom att tänka på ett bibelstudium jag hörde för några år sen. Förkunnaren drog en historia om en pappa som tyckte att hans barn tittade på för mycket film med dåligt innehåll. Barnen försvarade det med att det inte var så mycket dåliga saker i filmen, bara lite grann. Varpå pappan ställde sig för att baka kladdkaka. När den var färdig och barnen hungrigt tänkte börja äta den sa han: Jo, jag la i lite av hundens bajs också, men bara lite. Då barnen äcklade drog sig tillbaka sa pappan: Där ser ni! Också lite skit kan göra stor skada.

Det är midsommarafton. Det regnar.

Surprice, någon?!

Förr om åren har jag tillsammans med ungdomarna i min hemförsamling åkt till olika konferenser över misommar. Vi har bott i tält och haft ett eget litet "läger" i konferensen kan man säga.

Jag minns speciellt ett år. Vi hade en morgonandakt tillsammans. Det regnade för andra dagen i rad. Någon envisades med att ta upp en låt som går så här:

Vilken härlig dag, tack gode Gud för vädret.

Vilken härlig dag, jag lever den för dig.

Vilken härlig dag och allt känns bara bättre

ju mera jag ser av allt som du ger till mig.

Vilket skämt! Det hade ju regnat i två dar! Jag vägrade sjunga med. I alla fall i strofen "tack gode Gud för vädret". För okej, att det kan vara en bra dag även om det regnar och att man kan leva en regnig dag för Gud. Men att tacka Gud för regnet, det gick bara inte.

Har haft en otroligt skön dag. Umgåtts med vänner, tittat på film, spelat Settlers, fikat och pratat.

Jag drog på mig mina gröna gummistövlar när jag skulle ge mig iväg. De som jag fick i typ sexan och på den tiden vägrade ha på mig bland folk. Men man växer upp och inser att det inte hänger på sina skodon om folk tycker om en eller ej.

Och imorgon bär det av till Alingsås igen.

"Att tro på Gud är inget intellektuellt val.

Det är att bli fullständigt drabbad."

Det är skolavslutningsdag. Mamma var på min lillebrors (han slutade sjuan). Själv funderade jag en stund på att gå men orkade inte masa mig upp så tidigt.

När mamma dök upp i klassrummet hade hon fått en mörk bilck av min bror som efteråt förmanat henne på typiskt tonårsmanér: "Varför kom du? Jag sa ju att du inte fick komma." Sedan fortsatte han:  "Om i alla fall Karolina varit med. Det hade varit häftigare."

Måste säga att det passar mig fint att vara den coola storasystern som gärna får visas upp för klasskompisarna! Nu ångrar jag att jag inte tog mig upp till avslutningen.

Tråkigt nog för alla sommarlovssugna elever så har regnet vräkt ner större delen av dagen. För mig har det dock passat bra. Tillbringade några timmar ute i förrådet och gick igenom mina banankartonger med nedpackade tillhörigheter.

Hjälp, vad mycket papper jag äger! Det var två kartonger böcker, en och en halv med anteckningsböcker, dagböcker och andra papper med allt möjligt jag skrivit. En kartong fylldes av tidningar och manus. En annan med grejer från skoltiden. Allt från småskolans teckningar till de oläsliga anteckningarna från min korta karriär som universitets-student pluggandes konstvetenskap.

Har tillbringat några dagar på Götabro och knytit ihop teamåret med de andra teamarna. Vi har delat vår upplevelser av teamandet och vi har uppmuntrat, bett och profeterat över varandra. Även om vi inte setts så många gånger under året (9 för att vara exakt) så har vi fått en go gemenskap. Jag tror att det beror på att våra hjärtan klappar för samma sak: Att nå ungdomar för Gud!

Nu har jag landat hos min familj, ska vara här över helgen. Och hinna gå på några vänners bröllop!

På tåget läste jag SJ´s tidning Kupé och blev glatt överraskad över ett helt uppslag med en annons för Lapplands-veckan. Det är inte ofta man hittar reklam för kristna happenings i svenska, allmänna tidningar!

Men så upptäckte jag en liten fot-not, som nog skulle vara nån slags förklaring till vad Lapplands-veckan var för nåt: Pingstvänner tror bland annat att en sträng moralisk hållning och stark tro ska leda till ett bättre liv.

Suck.

Så var vi där igen. Kristen tro handlar om regler och moral. Är det det vi vill att svenskarna ska tro??

Och så har han gjort det igen! Gud alltså. Visat sin stora nåd över en inkompetent stackare.

För två år sen bestämde jag mig för att gå bibelskola i Jönköping. Ett smart drag hade ju varit att börja söka bostad direkt. Jag kollade lite halvhjärtat på bocket.se men annars gjorde jag inget. Några vänner till mig satte på eget bevåg upp ett meddelande om att jag sökte bostad på en anslagstavla i Pingstkyrkan i Jönköping. Men ingen hörde av sig. Hela sommaren gick och mamma började prata om att det kanske var dags att inhandla ett tält.

En vecka innan jag skulle flytta ner satt jag på ett bön- och lovsångsmöte i kyrkan. "Gud, hjälp mig hitta nånstans att bo" bad jag. Mötet tog slut och jag gick i mittgången påväg ut. Då kände jag hur det surrade i fickan. Mobilen ringde. Personen i andra ändan presenterade sig och frågade om jag behövde bostad i Jönköping. Vad kunde jag säga? Ibland skickar Gud bönesvar på raketfart!

Och nu satte jag mig i nästan samma båt igen. Sedan mitten av april har jag vetat att jag vill vara kvar i Alingsås över sommaren och behöver ett sommarjobb. Ändå har jag knappt sökt nåt. Vet inte varför. Det är en av mina dåliga sidor: Är helt otroligt inkompetent i vissa lägen!

Men sen april har jag också bett Gud om hjälp. Och önskat ett jobb som skulle kunna vara roligt. Ett jobb som inte skulle vara på ålderdomshem (som typ är de enda jobb som finns). 

I söndags på gudstjänsten talade jag om mitt behov för församlingen. Och idag ringde en man som jobbar på församlingens Second Hand-butik och erbjöd en tjänst som typ arbetsledare.

Så idag gick jag från arbetslös till arbetsledare! Inte illa va??

Gud är god!

I går kväll hade jag och E vår sista kväll tillsammans. Vi tittade på "bakom-kulisserna-scener" till Vänner, sa fina ord om hur mycket vi kommer sakna varandra samt bytte presenter.

Jag fick dessa fantastiskt roliga "glas-underlägg" (eller vad kallar man dem?) Haha! De speglar min syn på städning rätt bra! och läs det här inlägget

...på en viktig princip i det kristna livet.

Att Döda havet är dött beror på att det inte finns något utlopp, ingen flod som leder vatten ut ur sjön. Vattenytan hålls i balans av avdunstning och eftersom saltet inte avdunstar blir det kvar. Och därav blir salthalten mycket hög och inget växt- eller djurliv kan finnas där.

Men nog med naturkunskap. Hur hänger detta ihop med mitt kristna liv då?

Jo, när jag gick bibelskola förra året (eller när du går på ungdomssamlingar, gudstjänster, konferenser, läger och dylikt) fick jag en massa saker från Gud. Jag hade ett inlopp av Guds ord och annan undervisning. Men inte särskilt mycket utlopp. Jag delade sällan med mig av det jag lärde mig till någon annan.

Risken med att bara ha inlopp är att man, liksom Döda havet, kan dö i sitt kristna liv. Om jag aldrig använder det jag fått av Gud, vad spelar det då för roll att jag fick det?

Därför valde jag att göra ett teamår. Under det här året har jag nästan konstant fått ge ut. Ge av min tid, mitt engagemang, mina kunskaper och erfarenheter till andra människor.

Vill du ha ett spännande kristet liv, där du känner att du verkligen lever? Se då till att du har ett utlopp!

Vi jobbar hårt in i det sista, det är förberedelser som har gällt de senaste dagarna.

Jag leder morgondagens gudstjänst + att jag och E ska berätta om vårt teamår. På kvällen är det avslutning på Tjejsnack. Och vi har inte sparat på krutet, det kommer bli en kanonkväll tror jag!

Om en stund påbörjas en bönenatt med ungdomarna här i kyrkan. Min helighet kommer dock att naggas i kanten, jag kommer inte orka vara med särskilt länge.

Astrött är vad jag är.

Så här skrev jag i min gamla blogg den 27 oktober förra året:

"Aldrig att jag ställer mig på en skateboard!" har jag nån gång sagt. För visst att jag åker snowboard och det tycks vara nästan samma sak, men skateboard - aldrig! Men "man ska aldrig säga aldrig" som det så klokt heter. Igår gjorde jag det i alla fall. Bor man ett stenkast från en av Sveriges största utomhusskate-ramper och jobbar i en kyrka med skatearbete lär man ju ta vara på tillfället och prova nåt nytt! Först var det skitläskigt att bara ställa sig på den men sen gick det nog rätt bra för att vara första gången. Och målet är klart: Att kunna åka på Christ Air i maj nästa år... Haha!

Man kan säga så här, jag stod inte ens på en bräda en enda gång efter det där. Tills idag. E blev så peppad efter Christ Air och ville gärna testa en gång innan hon flyttar så vi bokade en tid med en av tjej-skejtarna. Vi gav oss ut i parken med brädor, hjälm, knä-, armbågs- och handledsskydd.

Hur det gick? Tja... handledsskydden kom till användning i alla fall! Det viktigaste är helt enkelt att våga. Och att försöka igen trots att man ramlar.

Vilken stil jag har va?!

Kom att tänka på ett bibelord från Ordspråksboken 24:16, Sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen, men de onda stupar för olyckan. Jag tänker att det som är rättfärdigt är inte att aldrig falla, att aldrig misslyckas. Det rättfärdiga består i att man reser sig igen. Att man inte ger upp.

Det gäller livet. Det gäller skateboarding.

Den där amerikanen kom inte igår heller. Han missade ett plan i London och kom inte till Sverige förren vid midnatt. Då fick han sova på Stockholms central för att imorse ta första tåget till Alingsås. Han verkade inte så pigg när jag träffade honom. Stackarn!

För övrigt har vår lägenhet tömts på saker idag. E packade sina ägodelar och hennes pappa kom och hämtade allt utom en resväska med det hon behöver för de sista dagarna. Nu saknar vi flera möbler, tavlor, dukar, prydnadssaker, filmer, den underbara lökskäraren från tapperware, lite andra köksprylar, dvd:n, strykjärnet och dammsugaren.

Och imorgon är sista dagen på skolan. Teamåret går onekligen mot sitt slut.

Overkligt är ordet. Overkligt.

I februari nån gång hörde jag för första gången talas om att det fanns en skejtare i Kalifornien som hört om att man kunde vara skejtteamare i Alingsås och kontaktat Teen Challenge Sverige.

Nån vecka senare hade han skickat en ansökan och det började talas om att han skulle göra ett halvårs team från april till september.

När april kom började vi vänta på att han skulle anlända.

Hela april och maj gick men ingen amerikan syntes till.

Imorse vid personalsamlingen meddelade pastorn: Idag kommer han.

Ska bli kul att se vad det är för nån...

Det är sådana här dagar som man helst skulle vilja krypa in i kylskåpet. Eller, mer realistiskt kanske, ta en tur ner till sjön. Här i Alingsås råder härlig sommarvärme!

Var i alla fall in till Göteborg en stund på förmiddagen. Strosade runt på Nordstan och kikade efter en klänning. Blev stoppad av en energisk tjej som ville värva mig som stödjare av Svenska Afghan Kommittén, en hjälporganisation som jobbar med kvinnor och barn i Afghanistan.

Eftersom jag inte hade särskilt bråttom stannade jag och lyssnade på henne. Jag nämnde att jag redan stödjer ett hjälpprojekt i Rumänien och att jag själv varit där nere för några år sen och sett fattigdomen med egna ögon. Hon undrade hur det kom sig och jag berättade om min hemförsamlings engagemang i Rumänien, Estland och Moldavien. Och vips, så var vi inne på ämnet religion!

Hon var uppväxt inom katolicismen men nu hade hon format sin egen tro, berättade hon. Jag frågade hur den var, men det hade hon lite svårt att förklara. Och jag hade mycket svårt att förstå! Det handlade nåt om att vi var droppar av energi som hörde ihop med en energiboll...?

Jag hann kort nämna att jag trodde på Jesus och hade döpt mig och då kom vi in på himmel och helvete. Ibland blir jag lite orolig när det ämnet kommer upp, har liksom ingen lust att prata om helvetet så mycket. Men med tanke på att hon jobbar mot misären i Afghanistan kom hon in på att det ofta kan se ut som ett helvete här på jorden. Vilket jag höll med om.

Men i himlen där sker Guds vilja och i bönen Fader vår ber vi ju om att Guds vilja ska få ske här på jorden. "Och det är det våra liv går ut på" sa jag, "att vara med och sprida Guds rike här mitt i det jordiska helvetet. Och det gör du, genom att värva folk som vill stödja ett positivt arbete bland afghanerna." Det höll hon med om och sen skildes vi åt.