Igår kväll hände det grejer!

Vi var ett gäng som hängde i kyrkans ungdomsgård. Tog lite fika, såg film, skejtade i mini-rampen. Softade efter en intensiv lägerhelg helt enkelt.

Vid tio-halv elva tiden bultade det plötsligt på ett fönster. Vi var då tre tjejer i rummet. Vi gick upp för att öppna dörren. Utanför står en ung kille med afrikanskt ursprung. Runt handlederna sitter handbojor. På upprörd engelska frågar han om vi kan hjälpa honom att öppna dem. Vi frågar vad han har gjort och han svarar att han rymt från polisen. Varför frågar någon av oss men han upprepar sin fråga om vi kan hjälpa honom av med handbojorna. Vi svarar att vi inte vet men att han kan få komma in. Det vill han inte, vi skulle bara ringa polisen, tror han. Plötsligt vänder han på klacken och rusar därifrån. Kvar står vi, ganska uppskakade.

Vi hämtar de andra och berättar vad som just hänt. Det första vi gör är att be för hela situationen. Sen diskuterar vi vad vi borde göra. Vem är han? Varför har han rymt från polisen? Är han kriminell eller en flykting som ska utvisas? Borde vi hjälpa honom? Eller ringa polisen? Vi är ganska uppskakade. Går det en farlig brottsling på Alingsås gator?

Efter ett tag bultar det på dörren igen. Vi rusar upp för att öppna. Är han tillbaka? 

Ja, där utanför står han. Men utan handbojor och berättar att alltihop var ett skämt! Fram kommer också hans tre kompisar. Vi skrattar som bara den. Han lyckades verkligen lura oss!

Vi bjuder in dem och det visar sig att de är i 16-17-års åldern och är ganska nya i Sverige. De kommer från Somalia, Irak, Afgahnistan och Turkiet. Vi bjuder på te, spelar biljard, de provar att skejta i rampen och vi pratar en stund innan de beger sig hemåt igen.

Vilken kväll det blev! Den lär vi minnas ett tag...

Det har ju börjat ett gäng nya sexor och sjuor på skolan. En ny kille frågade om jag ville spela biljard med honom. Och det ville jag så klart.

Jag frågade om han gick i sexan eller sjuan. Jag fick en mörk blick. Han gick i nian!

Aj, då! Nit direkt. Undra om han kommer att ogilla mig resten av året nu?

Men jag fick min triumf: "Vilken klass går du i?" frågade han.

Så vi slutade på 1-1.

Vilken är den mest betydelsefulla händelsen under ett läsår i skolan?

Kan det vara nån idrottsdag? Valet till skolans Lucia? Ett viktigt prov? Klassresan? Skoldiscot? Avslutningen?

Nej, jag tänker på den dagen när man står i timmar framför spegeln på morgonen. Byter kläder fjorton gånger. Har kanske klippt sig. Övar in det vinnande smajlet.

Skolfotograferingen, så klart!

Vill man synas i en skola är skolkatalogen det givna valet! ALLA köper den och tittar igenom den hundra gånger minst. Misslyckas man, blundar, gör en konstig min eller något annat får man leva med den skammen resten av året.

Som kamratstödjare vill man definitivt synas! Alla i skolan ska veta vem man är annars är det ju ingen idé att vara där. Så idag stoltserade vi bland lokalvårdare, kuratorn, vaktmästare, rektorn och annan övrig personal. Och skulle jag nu ha fått till en konstig min eller så, så gör ju det ingenting. För det betyder ju att fler kommer lägga märke till en!

I dagarna tre har jag fått den ständiga sportkommentators-frågan: Hur känns det?

Hur känns det att vara tillbaka i Alingsås? Hur känns det att börja sitt andra teamår? Hur känns det att ha nya teamkompisar?

Och jag kanske har väldigt dålig kontakt med mitt känsloliv men jag känner liksom inte så mycket.

Men jag förstår frågan. För vad är det jag kommer fråga eleverna imorgon, när vi kommer tillbaka till skolan? Jo, antagligen denna mycket intelligenta: "Hur känns det att vara i skolan igen då?"

Nåt måste man ju prata om.

Idag har heta ämnen avhandlats. Sex, homosex, alkohol och Islam har varit på tapeten.

Ibland känns det som om jag varken vet ut eller in, så nu är det dags att sova på saken.

En av de bästa sakerna med att vara på Götabro är att tiden för personlig andakt är schemalagd. Ingen chans att smita undan alltså!

Idag satt jag i morgonsolen, läste bibeln och bad

Och blickade ut över sädesfältet

Läste Daniels inlägg på Frizonbloggen om att kyrkkidsen svär. Frågan är om det kommit in fler okristna på konferenserna eller om det är de kristna som antagit ett grövre språk? Jag har märkt en tendens till det senare faktiskt...

Skrev ett inlägg i våras om hur roligt jag tyckte att det var när en kille slungade iväg en svordom ganska högt och ljudligt mitt i en söndagsgudstjänst. Men det roliga låg ju inte i själva svordomen utan i att denna kille som använder svordomar fanns med i vår gudstjänst.

I trean på gymnasiet spelade vi en teaterpjäs om en skolklass. Jag fick rollen som klassens värsting. Med nitbälte, tjocka svarta kajalstreck runt ögonen och svordomar i varje replik. Hur skulle jag göra nu? Skulle jag be att få byta roll? Eller fråga om det gick att stryka svordomarna?

Det gjorde jag inte. Jag såg en enorm utmaning i att spela den här rollen, så olik mig själv. Jag tyckte att det skulle bli riktigt kul.

Innan premiären "varnade" jag alla mina kristna vänner om att jag skulle vara väldigt olik mig själv, men att det bara handlade om en teaterpjäs. Och det var det ingen som tyckte var konstigt. Alla tyckte att det var en bra pjäs och att jag gjorde bra ifrån mig.

Men en av mina vänner tog riktigt illa upp. Sa att hon var besviken på mig. Hur kunde jag ta sådana ord i min mun?

Det är klart att svordomar inte är någon måttstock på hur kristen man är. Absolut inte. Det står ingenstans om det i bibeln.

Men att det man säger har stor betydelse och påverkan kan väl ingen förneka. Och jag vill påverka min omgivning på ett positivt sätt! Med goda ord. Jesus säger att "munnen talar vad hjärtat är fullt av." I Psaltaren 141 ber författaren: "Herre, sätt en vakt för min mun, en dörrvakt för mina läppar." Och i ordspråksboken fyra: "Låt aldrig din mun tala falska ord, avhåll din tunga från svek."

Därför gör jag inte om det. Jag vill varken svära på scen eller i verkliga livet.

Dagarna på Götabro består av undervisning, teambuilding, bön och gemenskap.

Förra året var vi nio teamare på fyra olika platser. I år har vi nästan tredubblats! 26 teamare fördelas på åtta team. Vi är fyra som fortsätter sen tidigare. De flesta andra gick någon av Götabros bibelskolor förra året och några stycken kommer, liksom jag, från andra bibelskolor. Det är roligt att vara en del av ett så stort gäng som brinner för att nå ut i Sverige!

För exakt ett år sedan bekantade jag mig för första gången med Götabro Kursgård och Teen Challenge.

Nu är det dags att åka dit igen för att under tio dagar ladda upp inför andra teamåret. Och det är lite som att komma hem.

Jo, jag hann ju med ett seminarium på Frizon också. Eller ja, i alla fall de sista 20 minutrarna av det.

"Uppbrott från bekvämlighet" handlade om församlingens ekonomi. De största kostnaderna för de flesta församlingar är idag lokaler och anställdas löner. Men är det verkligen att prioritera pengarna rätt? (Ett referat kan också läsas här på frizonbloggen).

Jag håller med föredragshållaren Victor Paulsson i att det inte är något fel i sig att ha lokaler eller anställda pastorer. Problemet är att resten av församlingen lätt kan bli passiv. Det är de anställda som gör jobbet med att sprida Guds rike, de har ju lön för det!

Och det kan bli som Max Lucado skriver, vilket jag citerade för några veckor sedan: "Istället för att ta oss tid med Gud och lyssna efter hans röst låter vi andra göra det, och sedan drar vi nytta av deras erfarenheter. Låter dem tala om vad Gud vill. Det är väl därför vi avlönar pastorer och präster?"

Men bibeln talar om att vi som församling är en kropp, var och en med sin uppgift och att vi finns till för varandra (Rom 12:4-5). Att vi alla har något att bidra med när vi samlas (1 Kor 14:26).

Jag citerar frizonbloggens referat: "Victor sa att det är ett av de största problemen i svenska kristenhet idag. Att medlemmarna blir konsumenter och recensenter i bänkarna istället för att tjäna Gud."

Så hur ska man göra då? Alla pstorer som studerat teologi i en massa år. Ska inte de få ha ett jobb där de får använda sin utbildning (och kan betala sina studieskulder)? Och jag då? Jag får visserligen inte någon lön av församlingen men likväl betalar de bostad och mat samt en avgift till Teen Challenge för att ha mig här.

Nej, jag vet inte. Men det som är spännande med sådana här seminarium (och med hela Frizon) är att man får chansen att tänka nytt. Tänka om.

Morgondagens församling behöver inte se ut som den alltid har gjort. Det finns andra sätt att tänka och göra.

Hemma igen från repetitionerna i Jönköping och föreställningarna på Frizon. (utmärkta rapporter från Frizon hittar ni på Ikons egen Frizonblogg)

Det har varit grymt kul! Att hålla på med teater är verkligen något av det bästa jag vet! Jag fattar inte varför jag inte gör det jämt?!

I övrigt har Loney Dear, Maia Hirasawa och Gustav Spetz blivit mina nya favoriter! Och Sarah Kelly finns med sen tidigare. Det var de konserterna jag hann med.

Frizon är förstås också ett ställe där man hälsar på en massa folk! Folk man känner. Folk man tror att man känner. Folk man inte visste om att man kände. Och en tjej hade blivit beordrad av sina föräldrar att hälsa på mig. (Våra föräldrar är bekanta med varann och tyckte att vi också skulle bli det).

Tråkigt att inte kunna vara med på hela festivalen, men imorgon vankas det bröllop - det är inte helt fel det heller!

Idag har vi repat och repat och repat.

Repliker: "Han kommer att bli amerikan. Ingen jag känner är det. Jag känner inte ens någon som känner en amerikan men min son ska bli en." och "Jag menar Hjalle är cool och så... men nån Starlightare, det är han bara inte."

Rörelsescheman: "Om du står där, så går jag här och sen sitter han där."

Provat kostym: "Sitter den här för tajt? Ska inte du ha en hatt? Vart är min fläta?"

Och vi har skrattat och skrattat och skrattat.

Åt vad? Ingen aning. Men kul är det!

Idag är semsetern slut för en av församlingens ungdomspastorer. Jag vet en arbetsuppgift han skulle kunna ha.

Städa vårt gemensamma kontor.

Här ser ut som "hej kom och hjälp mig." Inte ett dugg inspirerande ställe att arbeta på. Helt otroligt att jag lyckas knåpa ihop blogginlägg i den här deprimerande miljön!

Det är förstås svårt när man är flera som delar ett kontor (under sommaren är det ju två skejtteamare här också). Vem har släpat hit vad, liksom? Till mitt försvar så vill jag klargöra att jag endast tillfört två Segertoner till röran. De ska jag snart gå tillbaka med.

För övrigt är det dags för mig att åka bort igen. Strax blir jag upplockad av en vän och så far vi till Jönköping. Klockan ett börjar vi repa och på onsdag blir det Frizon. Där ska vi framföra två teaterföreställningar på torsdag och fredag. (läs här!)

Frizon alltså. Det blir nice!

Ja, jag är trött, tröttare, tröttast. Är stel i nacke och axlar. Är på väg att bli förkyld. Och har blåmärken och spruckna tånaglar efter intensiva fotbollsmatcher.

Nej, jag saknar inte det fuktiga tältet, den knöliga sovsäcken, den iskalla duschen eller att käka mackor vareviga lunch.

Men gemenskapen med drygt 150 pers i alla åldrar, bibelstudierna som var uppmuntrande, utmanande och låånga (som vanligt ;-), lovsångsstunderna med massor av Gudsnärvaro. Sånt skulle man ha jämt!

En sex-åring frågade sin mamma: "Kan vi inte bo här allihopa hela året?" Precis som lärjungarna som följde med Jesus upp på förklaringsberget, fick se hans härlighet och ville bygga hyddor för att stanna där för alltid (Luk 9:28-38).

Utmaningen är att likt Jesus gå ner från berget. Vi ska inte förandliga oss, inte bunta ihop oss i nåt sorts sektliknande kollektiv. Utan istället gå ner i verkligheten (med kraft från Gudsmötet) och möta människors behov. That´s the point!

Och, by the way, mina barndraman gjorde succé!