Karolina - nu har jag tagit reda på mer om mitt torrschampoo. Det heter Lee Stafford, kommer i en rosa metallic burk, och luktar fullkomligt HIMMELSKT. Jag och Helena som har längre hår än min rocklugg testade det på en ö utan rinnande vatten, och kom fram till att håret ser mycket rent och fint ut, men känns vidrigt smutsigt efter användande. Och den luktar underbart. Jag överväger att börja använda det som parfym.

För info om torrschampoo och annat, gå till torraben.blogspot.com.

Ta hand om varandra! /Pia

Det är den låt Kent alltid spelar sist (nuförtiden). Helt sjuk extas som byggts upp, och sen sjunger alla "Vi ska alla en gång dö, älskling, vi ska alla en gång dö". Det är stort, och det är värdig avslutning. Därför väljer jag att avsluta bloggen med detta.

De största ögonblicken under festivalen: Woven Hand. Thåström. Kent. Christian Kjellvander. Kristian Anttila. Finska ligan (Hurrganes, Hanoi Rocks, Timo Räisänen). Det otippade mötet med en popstjärna. Festivalsömn. Kaffemopparnas riktiga espresson - mycket, mycket gott. Alla dessa människor.

Och så hälsningar till alla som deltog i min högst vetenskapliga bloggundersökning under sista natten. Frågan var "Varför kom ni till P&L?". Några svar, i min personliga favoritordning:

1. För att vi ville käka massa svamp.(Borlängegrabbarna blev seriösa också. Heja er!)

2. Det är som att vara i en bubbla.

3. För att det är så j-a sjukt. (Positivt menat, förtydligade de.)

4. Billigaste festivalen.

5. "För att hångla. Det är hångligt."

6. För att se Thåström.

Sen var det jämnt lopp mellan att komma för musiken och gemenskapen. Tack alla som medverkade, och extra kudos till alla som idag minns att jag frågade dem något.

Tack även till William, Helena och Stefan för en oförglömlig upplevelse. Nu har vi nog alla kommit över den så kallade Post Festival Syndrome, som jag illustrerar på bilden.

Puss o kram. /Pia

Håkan, åh, Håkan. Jag är inte ditt bästa fan, men jag kan inte motstå dig på scen. Det är inte musiken i sig, även om den är helt ok, det är inte texterna, fast jag nära nog älskar dem - det är hans kärlek till folket.

Två tredjedel av publikhavet grät maskaran av sig när han avslutade med en uppmaning att inte göra nåt dumt av de kärlekar vi svikits och besvikits av, under tider av mer cyniskt kärlekssökande: "Försök lägga de tjejerna och killarna bakom dig och låt mig göra nåt fint av det istället" säger mannen och slår igång "Det är så jag säger det", med inslag av Eldkvarns "Kärlekens tunga" i sig. Det var ett ögonblick när jag starkt övervägde att bli emo. Man är ju lite känsligt lagd efter en genomkörare på festival, och så är Håkan sådär underbar. Här en bild genom någon annans kamera - Håkan syns inte så bra, men känslan är total.

Matilda och Elin var några av fansen. "Man blir så sjukligt glad" och "man mår bra av det", det var det jag fick ur dem efter konserten, när de svettiga och sjukt glada satt ner vid kravallstaketet. De hade väntat sedan slutet av W.A.S.P-konserten på samma scen timmar tidigare. Att stå längst fram är en kamp på liv och död, och Håkan vann.

...på festival. Han kom, han knäböjde, han gick.

Finska hälsningar till Hanoi Rocks. Glamrock äger, faktiskt. Var bara tvungen att säga det. Michael Monroe hade festivalens snyggaste kostym. Inte minst den glittrande röda kaptensjackan han hade i början. Snyggaste publiken hade Hellacopters. Men det säger väl mer om mig än om publiken. Egentligen.

Har redan berättat lite om Woven Hand-konserten. Förunderlig upplevelse, andlig in till benet. Salvelsefullt och svavelosande. Om ändå lika många hade varit på den konserten som på Dark Funeral på samma scen några timmar senare. Eller som David Eugene Edwards skanderade "Holy, holy, holy". Halleluja.

Kudos till Leo, som stod bredvid oss och sjöng med, med påhittade texter i mitt öra. Han upptäckte i alla fall världens bästa musik.

En fantastisk grej: Festivalkyrkan. Det var andra året i rad på P&L, i stort sett alla församlingar i Borlänge som gått ihop för att ha ett jättepartytält på festivalområdet, med plats för samtal och andakt. Lite jobbigt placerat ur ett audiellt perspektiv - så pass nära stora Eldorado-scenen att Sex Pistols, Kent, Håkan, In Flames och alla andra stora akter dundrade på så att man knappt hörde vad man tänkte. Därför var det så grymt skönt att dra en sväng förbi Pingstkyrkan i Borlänge, som var ungefär 100 m från festivalområdet.

Vi träffade Victor Berg och Samuel Johansson som var två av de som gick runt med festivalkyrkoband. Syftet var att synas och att samtala. Och den som varit på sekulär festival vet att det också behövs - mycket elände sker mellan konserteufori och härlig gemenskap.

De vanligaste frågorna de fick höra? Svar: Homosexualitet, sex, alkohol och döden. Förvånad, någon?

Promise and the Monster, aka Billie Lindahl, höll en fantastisk liten spelning - så vänt, men intensivt. Bara en röst och en gitarr. När sångerna tog slut och min kära fotograf frimodigt ropade "vi älskar dig" så såg artisten stadigt på honom och frågade "vad tycker du att jag ska sjunga då?". Och därav följer att Promise and the Monster sjöng en förtätad, oackompanjerad ("jag orkar inte stämme om") version av "Arctic". Vad ska man annars med fotografer till?

Efter spelningen blev det en liten pratstund med Billie Lindahl. Läs din tidning så får du veta vad hon sa också.

Kära vänner, om någon fortfarande snubblar in här - det är epic fail att lägga in bilder och sen inte göra det på flera dagar. Jag har ursäkter, men det ursäktar inget. Så nu tar jag tag i det hela och lägger ut bilder och höjdpunkter.

Här en inblick i festivalkostymer. En del var tuffa, en del snygga, och så hade vi de anskrämliga. Den här hatten var ganska lagom, särskilt jämfört med de tre bröderna Borat iklädd ett slags "klädesplagg" i samma nyans av neon.

Festivalcamping - inte det mest fashionabla som finns. Själv hade jag min sovplats i en backe. Men det gick. Bajamajorna var rena i ungefär fem minuter. Helenas kommentar när vi gick över slagfältet i lördagnatten: "Så här skulle det se ut om det inte fanns vuxna". Amen.

Nu så! Äntligen dags för lite bilder - fick ju inte in dem på plats, eftersom tekniken strulade nåt hejdlöst.

Sen, alla ni som väntar på rapport från Håkan-konsert och den strikt vetenskapliga undersökningen från sista natten - det kommer.

Men vi börjar i början. Kön till campingen.

Och så packning. Nota bene, inte enbart mina grejer. Och så energidrycken.

Hej, kära vänner, och ursäkta min frånvaro! Jag hann aldrig göra mitt avlsutande blogginlägg från P&L för jag och mitt entourage åkte till en ö i en skärgård utan el eller rinnande vatten. Eller uppkoppling. Men nu är jag åter inom elektricitetens domäner, och tänkte ladda upp några bilder som jag av tekniska skäl inte kunde lägga ut tidigare. Så håll utkik!

Och - förlåt alla pinsamma stavfel och feltryckningar. Hade inte tid att korrläsa mina inlägg tidigare, och nu lider jag av klädsam rodnad som inte kommer av all sol jag utsatts för.

Woah. Inte många timmar kvar, och jag börjar känna att det ska bli skönt när det här är över. Roligt är roligt, men för mycket är för mycket.

Snabb genomgång av kvällen. Woven Hand är världsbäst. David Eugene Edwards är den mest intensive och skicklige musikern jag bryr mig om just nu. Och hans hängivenhet... Jag har ont i nacken, säger jag bara. Mannen lackade ur lite under spelningen, när han i en sorts atmosfärisk och suggestiv sångpredikan sade "Jesus Christ, our lord" (eller nåt åt det hållet, minnet sviktar i ordföljden) och sedan "Holy, holy, holy", och försökte få publiken med - men ingen respons. Helt dött. Försökte en gång till. Ingenting. Då sade han i ett ironiskt utfall "I'm a rockstar, yeah", och publiken jublade. Det var som att ingen förstod att de inte försått innebörden av hans budskap. Vad pöbeln vill ha är rockstjärnor, inte Jesus. Nedslående, men mäktigt i sin dramatik. Spelningen var, som det alltid är med Edwards, mycket kortare än den timme den varade. Tiden går snabbt när man befinner sig i andra höjder. Och ingen encore fick vi. Rätt åt oss, nästan.

Jag minns knappt vad jag sett idag. Var en vända på dödsmetallarna Dark Funeral, och det var ingen glättig tillställning. Men intressant. Som den frikyrkounge jag är så fick jag ett infall att be. Det var roligt. Inget dramatiskt hände, men nog fick kidsen och bandet några fler välsignelser än de brukar få under konserterna. 

Lite gung har jag hunnit med också. Kapten Röd och Majorerna, och Rootvälska. Alltså, jag älskar reggae och allt med lite root och lite gung och jamaica, och allt vad de kan heta. Hjärtat pulserar på ett helt annat sätt. Liksom hemtamt. Najs.

Nu återstår Håkan och Hanoi Rocks. Sen blir det till att kryssa på campingen til the morning comes, och tack käre Gud när detta är över och man får sova och äta nåt som inte består till 110% av socker och fett.

Puss och kram, buss och kran. /Pia

Bajamajor må vara praktiska, men de är inte roliga. Inte i dessa sammanhang. Men man överlever, i synnerhet om man har eget dasspapper med sig. Inne på området har de ett nytt system med bajamajor, med värdar som hela tiden släpper in folk, städar, fyller på papper och kollar att allt går lugnt till. Världens bästa! Hur ofta får man dörren till dass upphållen av stiliga unga män? Eloge.

Efter Thåström igår var Kent det roliga. Vilken show. Inte riktigt samma närvaro som Jönköping tidigare i år, men helt otroligt tajt. Både ljud och bild samverkade för det bästa. Flera äldre låtar spelades. "Blåjeans"! Mycket bra. Och min personliga favorit "Om du var här". Knökafullt var det, men jag lyckades ändå avancera nästan längst fram på vänstra flanken. Full body experience.

Jag är värdelös på att komma ihåg låttexter - det är fett ovärt, som mellansvenska fjortisar säger. Man har fullt av energi och kärlek i kroppen och kan för sitt live inte komma på hur texterna går. Surast är det med band man faktiskt gillar stenhårt, och ändå inte minns ett ord av. Värst är detta uppleva detta med folk runtomkring som kan varenda bisats baklänges. Men sånt är livet, inte allltid helt rättvist.

Apropå torrschampo, som en kommentatör frågade om. Nja, det är inte min grej, egentligen. Hittade en billig burk på Kicks, för 19.90, vilket var anledningen att jag köpte. Märket var Lee Strobels, tänkte jag säga, men det är nog en kristen författare det. Det börjar på Lee i alla fall, är rosa och funkar som mjäll på burk. Så jag är glad att vi har tillgång till vattendisch i en kyrka. Najs.

Sen hamnade jag i samspråk med en popstjärna, off duty, så att säga. Så det ska jag berätta för mina barnbarn, när den tiden kommer. Nu - ut på stan, och vänta på Woven Hand!

Kramis bananis. /Pia

En snabbis, från mitt i smeten. Det är röj i stan! Skön energi, fett massa folk och väldigt roligt. Sex Pistols är inte likstela än, vilket jag trodde - och fick ur sig hyfsat kontroversiella saker. Vi tar det sen, tror jag, när jag kollat med censuren. Spännande.

Thåström ägde. SÅÅ bra! Och jag tycker inte ens att man borde få skriva saker med stora bokstäver i löpande text. Men nu gör jag det. Så lugnt, men så intensivt. Helt ärligt, jag kände det spänna i halsmusklerna, det närmaste lipsilleri jag kommer på offentliga platser. Mycket vackert.

Kristian Anttila hade skön energi och stagedajvade, vilket alltid ger pluspoäng. Att ljudet strulade kunde inte han rå för. Tummen upp för bra svenska texter. Sen såg vi väna Promise and the Monster, lite för tidigt på dan för att göra rättvisa till hennes spröda låtar, men vackert ändå. Några ord blev utbytta också, håll utkick i en viss tidning nära dig.

Så där. Återigen dags för en kaffe efter den flottiga burgaren, och så ska jag springa efter folk det står "Festivalkyrka" på. De verkar intressanta i sammanhanget. Jag lovar att hälsa.

Puss och kram, mitt i stan. /Pia

Nu blir det mycket på en gång. Men pga tidigare nämnda datorproblem vet jag aldrig riktigt när jag hinner uppdatera. Förhoppningsvis igen ikväll, men om inte, så vet ni varför. Peace out!

...är världens bästa rocksko. Det är ett stort problem. Converse är helt värdelösa ur anatomisk synpunkt. Fruktansvärda för dåliga knän är de också. Efter en dag på språng i stadsmiljö har man ONT. Men vad ska man göra? Vill man vara fin, får man lida pin. Vad det eviga värdet av det hela är vet jag ännu inte.

Men det är i alla fall sant att musik är gudagivet, oavsett vilka attribut man belamrar det med, och vem man till slut beslutar sig att tjäna med det. Som jag sa igår så tvingades Opeth ställa in, vilket sög nåt fruktansvärt. Opeth var en tredjdel av orsaken till att jag överhuvudaget ville komma. Men sånt är livet. Att festivalen bjöd in de lokala sönerna Sabaton var väl ett... drag. Inte mitt favoritband. Bataljmetal med som handlar krigsslag och strider, toppat med frejdig folkölsmentalitet - men de gjorde det med den glädjen. Och bra så. "Nu ska vi sjunga en sång om att döda tyskar" är nog festivalens mest otippade citat hittills.

Andi Almqvist var min personligen mest otippade konsertupplevelse. Woven Hand-country bland med Nick Cave-murder ballads, fast med svenska förtecken. Helt underbart! Värmde upp i den kyliga natten. Manu Chao gav sin energifyllda sambapunk, men inte min grej riktigt. Då var det roligare med In Flames pyrotekniska show - de gav allt, och sin lite aggressiva musik till trots verkade vara de mest ödmjuka pojkarna i stan. Trevligt värre. Lite elektrosynt med Alive in Videoland på slutet, och så var kvällen alvslutad, komplett med översockrad och överprisad wåffla och en god Americano på det.

Nu ska äta piller för mina värkande knän, en kaffe för huvudet, och sen Kristian Anttila. Och Kent inatt. Kärlek och fred och harmoniska stunder. /Pia

Godmorgon, kära vänner. Ny dag, nya möjligheter. Har hittat en dator igen, så passar på att uppdatera lite. Rockluggen är vaxad, och det är inte den som syns på bilden här bredvid. Mer attityd än så behöver man på Peace&Love. Fast å andra sidan, folk här uppvisar en sån fantastisk variation på utseende och klädstil att ingenting varken förvånar eller förskräcker. Vi har dräggpunkare, indiefjortisar, lädermetalheads, folkölsrockare, popsnören, vegodreads och så ett otal andra subgenren och lite mer vanliga lirare. Mycket spännande. Men det är som man brukar säga - man ser inte träden på grund av skogen. Eller hur det var.

Det var länge sen jag sov så gott som i natt, trots att det var festivalens första egentliga natt, och festen började efter 2 och lugnade ner sig först vid 7 (am). Grymt röjigt, och vi fick skotta bort burkarna framför tältet. Men det var nästan lite mysigt att krypa ner i sovsäcken medan partyt utanför must go on. Vakande utvilad, och duschade i Pingstkyrkan. Fråga inte hur det gick till. Men kyrkor äger.

Musiken då? Gårkvällen var Finlands. MA Numminen och Pedro Hietanen, så sköna farbrödrer. Särskilt undergroundrockdängan "Lukta på WC:ns vägg" slog an en sån finsk ton av underfundig slagkraftighet som bara... gjorde mig glad. Timo Räisänen på Karnevalscenen gjorde som han brukar och gav oss en naken och hudnära spelning. Utan tröja. (Ens ordvitsar blir bara sämre och smäre - man kanske är trött eller nåt.) Otrolig energi. Och jag vet att man inte får använda ordet "magiskt" för mycket, men det var det det var. När alla sjöng "Fear no darkness promised child" var det nästan religiöst, för mig i alla fall. Inte minst för att det fanns en liten stenmur som jag kunde stå på. Så för en gångs skull såg jag nåt också. 157 cm är inte den ultimata konsertlängden. ALLA är längre än mig på konserter.

Det finska temat avslutades med en spelning av The Hurricanes, ett finskt rockband som väl var störst på 70- och 80-talet. Först såg det bara ut att vara fyra trötta finska gubbar med rockhår och kalaskula, men sen tog det sig. Gubbarna kunde ju rocka! Och sen hände nåt som fick mitt finska hjärta att banka lite extra. De spelade en låt med textraden "is it the truth that you love me", en gammal rockdänga som min kära pappa spelar lite då och då. Och det var så fint. Finland vann.

Eländes elände. Man önskar ingen ett totalt datorhaveri i Borlänge, på festival, när man ska blogga. Men hotellet där presscentrat ligger har snällt gett mig tillåtelse att använda deras gäst dator. Allt ska man vara med om.

Nu har festligeheterna dragit igång i alla fall. Petter invigde det hela med en grym session av Sthlms-hiphop, det var händerna i taket och giftigt och det är det som gäller eller. Fantastiskt, även om Petter inte är min favorit på skiva. Live äger han. Sen rappade Organismen (aka Organism 12) loss, och ayt vad jag diggar feta beats på svenska. Godkänt med råge.

Det är fullt med folk, 25 000 sålda biljetter. Vädret är alldeles för bra, alla är räkröda och ansiktet bränner. Det regnar inte, vänner. Det regnar inte. Så utöver datorstrul så börjar det arta sig. Borlänge är fint, och grymt grisigt just nu. Att plocka efter sig är inte helt vanligt. Campingområdet ska jag inte ens tala om. De stackarna som varit dyngraka sedan i måndags, när temadagarna började beklagar sig lite - det är en lång vecka. Jag och min minion till fotograf, William, är lite dragna på Lidls energidryck och ravioli. Det är inte heller alldeles sunt. Men vi är glada i alla fall.

Mer musik då. Amanda Jensen fyllde inte riktigt scenen, men har en röst som väl gör det åt henne. The Hives höll på att spränga ljudvallarna med sin kaxighet. Någon bar plakatet "All you need is love", varpå Howlin Pelle Almqvist sa "Det räcker inte. Vi behöver love, peace och The Hives". Hälsosamt självförtroende där. Och bra en kick till spelning, särskilt om man gillar tajta kostymer och raka gitarrpop.

Nu ska jag spring iväg. Under en timme ska avhandlas MA Numminen, Hästpojken, Timo Räisänen och Jason Mraz. Vem har planerat den timmen liksom?

More as this developes. Ursäkta att jag inte kan vara lika frekvent nu - men man gör sitt bästa! Fred, kärlek och en stark svart kaffe åt oss alla. /Pia

Vi är framme! Resan gick bra, natten gick bra, men nu när festivalen ska börja är det värre. Min dator har pajat. Sitter på ett hotells gästdator (säg inget till dem). Och min favoritakt, Opeth, har ställt in. Mitt hjärta gråter.

Men jag återkommer så snart jag vet mer om läget och datorn. Kärlek och fred, torts allt. /Pia

"Vi åker kl 0330 zulu sharp!"  Verkligen. Precis, exakt.

Njae. Grejen ska in i bilen, kaffet ska kokas och grejer skrivas ut. Vi kanske lämnar 08-området... före solnedgången i alla fall. Men jag har i alla fall köpt torrschampo för luggen, så vi borde klara oss levande ur detta.

Så vad ser man fram emot? Woven Hand, Kent och Opeth, utan inbördes ordning. Sen kommer alla svenska poppojkar, Kristian Anttila, Timo Räisänen och Markus Krunegård. Och när jag säger "svenska" så menar jag svenska på samma sätt som jag är. Finska. Score Suomi! Och därav följer att MA Numminen är festivalens joker, för mig i alla fall. Kan inte misslyckas, men lite udda i sammanhanget.

Då, halvklara till att hit the road Jack. Fred och kärlek och myspys till oss alla. /Pia

Så var det nästan dags. Borlänge awaits, med festival i fredens och kärlekens tecken. Jag har förberett mig grundligt, genom att skaffa rockfrisyr. Som saker ser ut just nu så är min lugg det det enda jag (typ) har kontroll över. Resan upp, intervjuer, överleva spelningar och en strulig dator, det är sånt som är lite mer oförutsägbart. Imorgon drar vi iväg!

Fred, kärlek och gruppkramar /Pia