Godmorgon, kära vänner. Ny dag, nya möjligheter. Har hittat en dator igen, så passar på att uppdatera lite. Rockluggen är vaxad, och det är inte den som syns på bilden här bredvid. Mer attityd än så behöver man på Peace&Love. Fast å andra sidan, folk här uppvisar en sån fantastisk variation på utseende och klädstil att ingenting varken förvånar eller förskräcker. Vi har dräggpunkare, indiefjortisar, lädermetalheads, folkölsrockare, popsnören, vegodreads och så ett otal andra subgenren och lite mer vanliga lirare. Mycket spännande. Men det är som man brukar säga - man ser inte träden på grund av skogen. Eller hur det var.

Det var länge sen jag sov så gott som i natt, trots att det var festivalens första egentliga natt, och festen började efter 2 och lugnade ner sig först vid 7 (am). Grymt röjigt, och vi fick skotta bort burkarna framför tältet. Men det var nästan lite mysigt att krypa ner i sovsäcken medan partyt utanför must go on. Vakande utvilad, och duschade i Pingstkyrkan. Fråga inte hur det gick till. Men kyrkor äger.

Musiken då? Gårkvällen var Finlands. MA Numminen och Pedro Hietanen, så sköna farbrödrer. Särskilt undergroundrockdängan "Lukta på WC:ns vägg" slog an en sån finsk ton av underfundig slagkraftighet som bara... gjorde mig glad. Timo Räisänen på Karnevalscenen gjorde som han brukar och gav oss en naken och hudnära spelning. Utan tröja. (Ens ordvitsar blir bara sämre och smäre - man kanske är trött eller nåt.) Otrolig energi. Och jag vet att man inte får använda ordet "magiskt" för mycket, men det var det det var. När alla sjöng "Fear no darkness promised child" var det nästan religiöst, för mig i alla fall. Inte minst för att det fanns en liten stenmur som jag kunde stå på. Så för en gångs skull såg jag nåt också. 157 cm är inte den ultimata konsertlängden. ALLA är längre än mig på konserter.

Det finska temat avslutades med en spelning av The Hurricanes, ett finskt rockband som väl var störst på 70- och 80-talet. Först såg det bara ut att vara fyra trötta finska gubbar med rockhår och kalaskula, men sen tog det sig. Gubbarna kunde ju rocka! Och sen hände nåt som fick mitt finska hjärta att banka lite extra. De spelade en låt med textraden "is it the truth that you love me", en gammal rockdänga som min kära pappa spelar lite då och då. Och det var så fint. Finland vann.