Woah. Inte många timmar kvar, och jag börjar känna att det ska bli skönt när det här är över. Roligt är roligt, men för mycket är för mycket.

Snabb genomgång av kvällen. Woven Hand är världsbäst. David Eugene Edwards är den mest intensive och skicklige musikern jag bryr mig om just nu. Och hans hängivenhet... Jag har ont i nacken, säger jag bara. Mannen lackade ur lite under spelningen, när han i en sorts atmosfärisk och suggestiv sångpredikan sade "Jesus Christ, our lord" (eller nåt åt det hållet, minnet sviktar i ordföljden) och sedan "Holy, holy, holy", och försökte få publiken med - men ingen respons. Helt dött. Försökte en gång till. Ingenting. Då sade han i ett ironiskt utfall "I'm a rockstar, yeah", och publiken jublade. Det var som att ingen förstod att de inte försått innebörden av hans budskap. Vad pöbeln vill ha är rockstjärnor, inte Jesus. Nedslående, men mäktigt i sin dramatik. Spelningen var, som det alltid är med Edwards, mycket kortare än den timme den varade. Tiden går snabbt när man befinner sig i andra höjder. Och ingen encore fick vi. Rätt åt oss, nästan.

Jag minns knappt vad jag sett idag. Var en vända på dödsmetallarna Dark Funeral, och det var ingen glättig tillställning. Men intressant. Som den frikyrkounge jag är så fick jag ett infall att be. Det var roligt. Inget dramatiskt hände, men nog fick kidsen och bandet några fler välsignelser än de brukar få under konserterna. 

Lite gung har jag hunnit med också. Kapten Röd och Majorerna, och Rootvälska. Alltså, jag älskar reggae och allt med lite root och lite gung och jamaica, och allt vad de kan heta. Hjärtat pulserar på ett helt annat sätt. Liksom hemtamt. Najs.

Nu återstår Håkan och Hanoi Rocks. Sen blir det till att kryssa på campingen til the morning comes, och tack käre Gud när detta är över och man får sova och äta nåt som inte består till 110% av socker och fett.

Puss och kram, buss och kran. /Pia