Karolina - nu har jag tagit reda på mer om mitt torrschampoo. Det heter Lee Stafford, kommer i en rosa metallic burk, och luktar fullkomligt HIMMELSKT. Jag och Helena som har längre hår än min rocklugg testade det på en ö utan rinnande vatten, och kom fram till att håret ser mycket rent och fint ut, men känns vidrigt smutsigt efter användande. Och den luktar underbart. Jag överväger att börja använda det som parfym.

För info om torrschampoo och annat, gå till torraben.blogspot.com.

Ta hand om varandra! /Pia

Det är den låt Kent alltid spelar sist (nuförtiden). Helt sjuk extas som byggts upp, och sen sjunger alla "Vi ska alla en gång dö, älskling, vi ska alla en gång dö". Det är stort, och det är värdig avslutning. Därför väljer jag att avsluta bloggen med detta.

De största ögonblicken under festivalen: Woven Hand. Thåström. Kent. Christian Kjellvander. Kristian Anttila. Finska ligan (Hurrganes, Hanoi Rocks, Timo Räisänen). Det otippade mötet med en popstjärna. Festivalsömn. Kaffemopparnas riktiga espresson - mycket, mycket gott. Alla dessa människor.

Och så hälsningar till alla som deltog i min högst vetenskapliga bloggundersökning under sista natten. Frågan var "Varför kom ni till P&L?". Några svar, i min personliga favoritordning:

1. För att vi ville käka massa svamp.(Borlängegrabbarna blev seriösa också. Heja er!)

2. Det är som att vara i en bubbla.

3. För att det är så j-a sjukt. (Positivt menat, förtydligade de.)

4. Billigaste festivalen.

5. "För att hångla. Det är hångligt."

6. För att se Thåström.

Sen var det jämnt lopp mellan att komma för musiken och gemenskapen. Tack alla som medverkade, och extra kudos till alla som idag minns att jag frågade dem något.

Tack även till William, Helena och Stefan för en oförglömlig upplevelse. Nu har vi nog alla kommit över den så kallade Post Festival Syndrome, som jag illustrerar på bilden.

Puss o kram. /Pia

Håkan, åh, Håkan. Jag är inte ditt bästa fan, men jag kan inte motstå dig på scen. Det är inte musiken i sig, även om den är helt ok, det är inte texterna, fast jag nära nog älskar dem - det är hans kärlek till folket.

Två tredjedel av publikhavet grät maskaran av sig när han avslutade med en uppmaning att inte göra nåt dumt av de kärlekar vi svikits och besvikits av, under tider av mer cyniskt kärlekssökande: "Försök lägga de tjejerna och killarna bakom dig och låt mig göra nåt fint av det istället" säger mannen och slår igång "Det är så jag säger det", med inslag av Eldkvarns "Kärlekens tunga" i sig. Det var ett ögonblick när jag starkt övervägde att bli emo. Man är ju lite känsligt lagd efter en genomkörare på festival, och så är Håkan sådär underbar. Här en bild genom någon annans kamera - Håkan syns inte så bra, men känslan är total.

Matilda och Elin var några av fansen. "Man blir så sjukligt glad" och "man mår bra av det", det var det jag fick ur dem efter konserten, när de svettiga och sjukt glada satt ner vid kravallstaketet. De hade väntat sedan slutet av W.A.S.P-konserten på samma scen timmar tidigare. Att stå längst fram är en kamp på liv och död, och Håkan vann.

...på festival. Han kom, han knäböjde, han gick.

Finska hälsningar till Hanoi Rocks. Glamrock äger, faktiskt. Var bara tvungen att säga det. Michael Monroe hade festivalens snyggaste kostym. Inte minst den glittrande röda kaptensjackan han hade i början. Snyggaste publiken hade Hellacopters. Men det säger väl mer om mig än om publiken. Egentligen.

Har redan berättat lite om Woven Hand-konserten. Förunderlig upplevelse, andlig in till benet. Salvelsefullt och svavelosande. Om ändå lika många hade varit på den konserten som på Dark Funeral på samma scen några timmar senare. Eller som David Eugene Edwards skanderade "Holy, holy, holy". Halleluja.

Kudos till Leo, som stod bredvid oss och sjöng med, med påhittade texter i mitt öra. Han upptäckte i alla fall världens bästa musik.

En fantastisk grej: Festivalkyrkan. Det var andra året i rad på P&L, i stort sett alla församlingar i Borlänge som gått ihop för att ha ett jättepartytält på festivalområdet, med plats för samtal och andakt. Lite jobbigt placerat ur ett audiellt perspektiv - så pass nära stora Eldorado-scenen att Sex Pistols, Kent, Håkan, In Flames och alla andra stora akter dundrade på så att man knappt hörde vad man tänkte. Därför var det så grymt skönt att dra en sväng förbi Pingstkyrkan i Borlänge, som var ungefär 100 m från festivalområdet.

Vi träffade Victor Berg och Samuel Johansson som var två av de som gick runt med festivalkyrkoband. Syftet var att synas och att samtala. Och den som varit på sekulär festival vet att det också behövs - mycket elände sker mellan konserteufori och härlig gemenskap.

De vanligaste frågorna de fick höra? Svar: Homosexualitet, sex, alkohol och döden. Förvånad, någon?

Promise and the Monster, aka Billie Lindahl, höll en fantastisk liten spelning - så vänt, men intensivt. Bara en röst och en gitarr. När sångerna tog slut och min kära fotograf frimodigt ropade "vi älskar dig" så såg artisten stadigt på honom och frågade "vad tycker du att jag ska sjunga då?". Och därav följer att Promise and the Monster sjöng en förtätad, oackompanjerad ("jag orkar inte stämme om") version av "Arctic". Vad ska man annars med fotografer till?

Efter spelningen blev det en liten pratstund med Billie Lindahl. Läs din tidning så får du veta vad hon sa också.

Kära vänner, om någon fortfarande snubblar in här - det är epic fail att lägga in bilder och sen inte göra det på flera dagar. Jag har ursäkter, men det ursäktar inget. Så nu tar jag tag i det hela och lägger ut bilder och höjdpunkter.

Här en inblick i festivalkostymer. En del var tuffa, en del snygga, och så hade vi de anskrämliga. Den här hatten var ganska lagom, särskilt jämfört med de tre bröderna Borat iklädd ett slags "klädesplagg" i samma nyans av neon.

Festivalcamping - inte det mest fashionabla som finns. Själv hade jag min sovplats i en backe. Men det gick. Bajamajorna var rena i ungefär fem minuter. Helenas kommentar när vi gick över slagfältet i lördagnatten: "Så här skulle det se ut om det inte fanns vuxna". Amen.

Nu så! Äntligen dags för lite bilder - fick ju inte in dem på plats, eftersom tekniken strulade nåt hejdlöst.

Sen, alla ni som väntar på rapport från Håkan-konsert och den strikt vetenskapliga undersökningen från sista natten - det kommer.

Men vi börjar i början. Kön till campingen.

Och så packning. Nota bene, inte enbart mina grejer. Och så energidrycken.

Hej, kära vänner, och ursäkta min frånvaro! Jag hann aldrig göra mitt avlsutande blogginlägg från P&L för jag och mitt entourage åkte till en ö i en skärgård utan el eller rinnande vatten. Eller uppkoppling. Men nu är jag åter inom elektricitetens domäner, och tänkte ladda upp några bilder som jag av tekniska skäl inte kunde lägga ut tidigare. Så håll utkik!

Och - förlåt alla pinsamma stavfel och feltryckningar. Hade inte tid att korrläsa mina inlägg tidigare, och nu lider jag av klädsam rodnad som inte kommer av all sol jag utsatts för.