"Att vara frikyrklig är snart det nya svarta, lika avant garde som att det var att bekänna sig till ultrafeminismen på 90-talet."

Så skriver Klara Ledin på sin blogg på Resume.se.

Tänk att vi i kyrkan blivit så utanför att vi plötsligt blivit inne.

På väg in till pressvisningen till "Män som hatar kvinnor" får jag en plastpåse. I den ska jag lägga mig mobiltelefon. Kära SF. Så här i efterhand. Förlåt att jag skrattade.

Den stackars pressvärden försökte krysta fram en förklaring till en idé som säkert inte ens var hennes egen.

- Det är för att man inte ska kunna filma med mobilen, och lägga ut det på nätet.
- Å, så pass.
- Ja.
- Men om jag tar ut mobiltelefonen ur plastfickan.
- Då kommer det att prassla.
- Och det ska ni höra bland 800 journalister?
- Ja.

Vid det här laget började hon bli en smula irriterad. "Ta bara påsen och lägg i mobilen när du har tid."

Nu har jag fått lite dåligt samvete och bjuder därför på ett litet tips, SF. Det kan ju vara så (hör och häpna) att det är SAMMA illasinnade människor som inte (hur otänkbart det än kan låta) lägger ner telefonen i påsen som filmar!!! Eller är det bara jag som är så cynisk.

Själv stoppade jag naturligtvis lydigt ner telefonen i påsen. Trots att jag inte ens kan filma med min mobil. Man är ju ändå kristen.


Min mobil. I en påse.

Häromdagen såg jag "Vägen hem", filmen om Knutby. I kväll ser jag teaterpjäsen på Uppsala Stadsteater, med samma tema. Och om jag någon gång får Knutbygubbar med Happy Meal så kommer jag antagligen att köpa den också.

Det känns som att vi är kompisar, jag och Knutby. Speciellt efter att jag och Kim Wincent, en av pastorerna i Knutby, brevväxlade för exakt ett år sedan. Vi ville komma dit, och visa upp IKON, eftersom det säkert finns många i församlingen som skulle gilla magasinet, och kanske ha behov av det - trodde vi. Och först var de positiva...

Kim Wincent skrev: "Ni är välkomna till oss i samband med en söndagsgudstjänst, då ni får tillfälle att presentera er och er tidning efter Gudstjänsten."

Gott mos. Låt oss packa väskorna.

Men plötsligt, när de läst magasinet, blev de skeptiska. Och det var annat ljud i skällan från Kim Wincent: "Det är naturligtvis fel att lova något och sen inte kunna stå för det och det vill jag be om ursäkt för. Vi har dock ett ansvar som församlingsledare att bara presentera det vi kan stå bakom. Vi upplever att er tidning är väldigt nischad, då den riktar sig till en subkultur inom ungdomsvärlden, på ett sådant sätt som inte är förenligt med vårt synsätt."

Nischad? Subkultur? Det är sant att IKON visserligen inte är så mainstream, men subkultur? "Hallå! Look who's talking?", tänkte jag besviket skicka som svar, men besinnade mig i sista sekund.

Det blev inget besök den gången. Men vi hoppas fortfarande på en andra chans.

Kika uppe till höger. Där ser ni Jonathan Johansson, som blödde näsblod på framsidan av senaste IKON.

Så kliver jag in på Pressbyrån, skummar igenom de senast inkomna magasinen. Plötsligt fastnar jag vid gaymagasinet Dorian. Har de verkligen snott vår idé (kika in näsblodet)? Och dessutom gjort det med Danny, (som vi intervjuat i höstas)?

IKON och Dorian. Sida vid sida.

Så måste det vara. IKON är gaymagasinet Dorians största inspirationskälla. Lite fegare är de ju, visserligen. Eller ska vi säga mer subtila. Men ändå.

Sitter och slipar på en ny serie till IKON - kallad "Är det sant?", där vi ställer märkliga påståenden mot väggen och ringer upp dem de gäller.

- Du Rickard, vet du att en person blev utesluten ur en Pingstförsamling för att vederbörande spelat Fia?, tipsar Urban Thoms, redaktör för Dagens avdelning "Folk".
- Va? Fia? Alltså Fia som i Fia med knuff?
- Ja, fast om det var med knuff vet jag inte.

Ringer upp församlingens pastor. Han bara skrattar. Nekar å det bestämdaste. Ringer upp en utav medlemmarna* i församlingen. Hon ska enligt ryktet ska ha läst det någonstans. Hon bekräftar. I ett brev står det att personen blev utesluten under 30-talet, delvis på grund av Fiaspel.

- Gode tid. Är det sant? Fia med knuff?, frågar jag förvånat.
- Ja. Om det var med eller utan knuff stod det inte. Men Fia var det.

Kärahjärtanes vad jag hade blivit utesluten om reglerna från 30-talet levt kvar.

* Medlemmen ville inte vara med i magasinet, därav har jag skippat namn på vederbörande och på församlingen.

Jag var i Jönköping nyss för att plåta ledarbild till nästa nummer av IKON. Det går till likadant varje gång. Andreas Joakimson (formansvarig) plåtar mig. Och jag plåtar Joakimson. Sedan är det bara att klippa och klistra tills vi blir nöjda.

"Själv är bäste dräng" som det heter.


Andreas Joakimson. Förbereder sig inför plåtningen.

Resultatet blev vääääldigt fint. Ska fundera på om ni bloggläsare ska få en förhandstitt... ;-)

Den skånske pophjälten Jonathan Johansson, som var IKON:s huvudintervju i förra numret får "den största av ateister kan börja ifrågasätta sin icke-tro", enligt Nöjesguiden.

Så här skriver skribenten Johannes Helje:

"Även om den sakrala känslan i både texter och melodier säkert kan skrämma bort en och annan lyssnare är En hand i himlen så vackert tragisk att till och med den största av ateister kan börja ifrågasätta sin icke-tro."

Jonathan Johansson, IKON1931, nr 6 2008

Lyckas man få Gud att krypa under skinnet på indiestockholm och cyniska Nöjesguiden har man nåt alldeles extra.  

Yes. We like Jonathan Johansson!

Nu har Stockholms innekyrka numero ono "Passion Church" blivit "Hillsong Stockholm". Och tagit del av ett onekligen starkt varumärke (vem känner inte till Hillsong?). Församlingen jublar! Pingst FFS jublar! Bloggare jublar!

Är det bara jag som är liiite fundersam? Som inte riktigt förstår?

Jag har en hel bunt med kompisar som äääälskar Passion Chu... förlåt. Hillsong Stockholm. Men ingen av dem har fått mig att förstå.

Andreas Nielsen pratar om stora visioner för Stockholm, om den hyrda gudstjänstlokalen vid Göta Källare, om församlingens ungdomsprofil, om det ekonomiska stödet från en större församling (denna gång Hillsong).

Är det bara jag som får lite Karisma Center-vibbar? Är det bara jag som får en klump i magen?

Jag vill inte vara den där tråkiga, den som alltid är en smula skeptisk. Det är mycket roligare att vara påhejaren, den odelat positiva. Och visst - Andreas Nielsen är säkert en helt annan person än han var för fyra år sedan då Karisma Center upplöstes. Och visst - Hillsong har nog större insyn i ekonomin än vad Pingst hade då.

Eller rättare sagt. Låt oss hoppas det.

Fick ett telefonsamtal igår. Från söndasskoleledaren i min kyrka. Hon undrade hur det hade gått. Hade nämligen, i söndags, gjort min första insats som söndagsskolefröken för 10 till 14-åringar.

Jodå - kunde jag svara - allt hade gått bra. Men var ändå tvungen att erkänna; utom det där med bibeltexten då. Skapligt viktig del kan man ju tycka, eftersom vi trots allt är en söndagsskola.

Jag försökte vara pedagogisk. Hitta något som de kände till, och som jag kunde knyta an till.

Har ni hört talas om Shadrak, Meshak och Aved-Nego?

- Nej.

Men ni kanske har hört talas om Babylon?
- Nej.
- ...kung Nebukanessar?

- Nej.

Okej. Men jag hade ju ändå triumf på hand. Det är ju, trots allt, en väääldigt cool historia. En riktigt sinnessjuk och egoistisk kung, och uppstudsiga revolutionärer.

- De trotsade kungen!

- Mhm.

- ...och kastades i den brinnande ugnen!!!...

- Mhm.
-  Och i elden såg kungen att de plötsligt hade blivit fyra. Och det visade sig att det var Gud som var med dem. I ELDEN!!!!
- Mhm.

Okej. Vi leker istället.

Jag fick erkänna mig besegrad. De här stockholmskidsen kommer bli en svår nöt att knäcka. Det mest positiva är att jag inte fått sparken.

Åååå, det är så himla synd om oss kristna. Och speciellt synd är det om stackars lilla snutte-plutte-mig som är frikyrklig i dessa tider av Knutbyfrossa, när dramat spelas upp både på bio och på teater. Alla vanliga korkade svenskar kommer ju åter tro att vi är likadana som de i Knutby. Att vi är lika freaky, skjuter folk på löpande band.

Jamenvisst. Och jag säger TACK KNUTBY, tack filmskaparna, tack alla som vispar runt i den här soppan igen!

I tider då kristen tro anses skittråkig och väääldigt långt borta för de alldra flesta får jag plötsligt åter telefonsamtal från mina icke kristna vänner som vill gå på bio med sin "christ church-polare". Varför? För att jag är expert! Vad vill de snacka om efteråt? Dah, vad tror du? Frikyrkan, så klart!

Allvarligt talat. Bättre läge att berätta om hur det egentligen ligger till i våra församlingar får vi inte.

Visst är det märkligt att det alltid ska till engelska namn till våra lovsångskvällar och ungdomssamlingar. Det känns som att "Praise Night" inte ens var coolt när det kom.

Därför var det med skräckblandad förtjusning jag såg att Filadelfia Stockholm skulle döpa sin senaste satsning till... Graceland.

Vad i? Jag var tvungen att ringa upp ungdomspastorn tillika sköningen Tobias Artursson, ansvarig för det nya tonårsevenemanget Graceland.

- Ja, vi är också trötta på engelska ord. Ändå heter våran ungdomsverksamhet "Insideout". För mig är det viktigaste att det inte andas hurtighet och tvärsäkerhet som "Praise Party", "Celebration", eller något annat med samma korsfararmentalitet.

Hm. Okej då. Han övertygade mig den här gången. Men snälla kyrksverige. Inga fler "Joy Night!" Okej?

Det är väl knappast någon hemlighet att screamopojkarna i Intohimo snart släpper sin efterlängtade uppföljare till "Failures, Failures, Failures & Hope". Vad som dock inte är fullt lika känt är att producenten är ingen mindre än Blindsides egen gitarrist (och IKON-skribenten) Simon Grenehed.

Det kan ju inte gå fel.

Det rullar på fint för Intohimo just nu. Inte nog med att nya skivan snart skall förlösas, de ska ju dessutom agera förband till Underoath i vår.
- Det är helt sjukt. De slog ju igenom 2004, och det var då vi startade Intohimo. Vi har alltid sett upp till dem enormt mycket under alla år, och den nya skivan är ju väldigt inspirerad av dem, hälsar Intohimos basist Jacob Sandgren.

Nu är det klart att Sixpence None the Richer kommer till sommarens Gullbrannafestival.

Fågan är dock hur hett det är med Sixpence None the Richer anno 2009?

På wikipedia står det: "Sixpence None the Richer var ett amerikanskt pop/rockband, aktivt mellan 1992 och 2004."

Hm.

Therese Börjesson letade efter ikonbilder till ett av hennes silversmycken. Och var hittar man det bättre än hos... IKON?

Och varför valde hon Jesus som motiv?
- Därför att han är min största förebild. Han är vacker rakt igenom. Han är kärlek, och jag skulle vilja att folk bar det runt halsen som en ständig påminnelse.

Visst är det fint?

Så här snyggt blev det:



Illustrationen är gjord av Katarina Olars, och publicerades i IKON1931, nr 5 2007. Vill du veta mer smycket kan du gå in på esthere.com.