Ikväll känner jag mig sådär väldigt skör. Ni vet, som att jag är vänd ut och in. Utan barriärer. Med alla mina känslor, tankar och drömmar öppna för omvärlden. Som att någon skulle kunna rasera allt bara genom att sträcka ut handen och ta i mig. Eller genom att inte göra det.

Och så skriver jag på en text till kursen Skapade svenska. Som handlar om ett odefinierat förhållande, ett "Kom hit och ta i mig så att jag vet att jag finns" - förhållande, som river ner mer än helar men också är vackert ibland. Och den börjar såhär:

Hon hade sovit i flera timmar. För ett ögonblick tänkte hon inte svara, men hon kunde inte låta bli längre. Han ringde alltid på natten. Och hon svarade, även om hon hade hunnit somna. Hon svarade, klev upp och gick ut. Mötte honom halvvägs, vid kiosken. Klev in i honom; in i hans famn, hans doft, närvaron som fick henne att skälva.
- Du är så himla snäll, du är verkligen en bra vän, mumlade han i hennes öra precis innan han somnade i hennes säng, med ena handen runt hennes bröst och den andra i hennes hår.
Han började snart snarka lågt, andedräkten luktade öl. Hon makade undan honom lite, försiktigt så att han inte skulle vakna, vände på sig så att de hamnade mitt emot varandra. Tyckte om att titta på honom när han sov.
På morgonen var han tyst och bakis som vanligt. Drog på sig kläderna och drack ett glas vatten. Frågade om hon kunde skjutsa honom till stan. Skulle träffa någon. Hela vägen önskade hon att de skulle möta någon de kände, men det hände aldrig.
- Vi hörs, sa han på väg ut ur bilen, med blicken redan någon annanstans.
Hon undrade alltid hur mycket han kom ihåg av deras nätter. Vad han hade sagt, och gjort. Och vad som var värre. Att han inte kom ihåg något, eller att han låtsades att han inte kom ihåg.
Hon vände bilen och åkte till gymmet. Tränade tills hon blev yr.

Nu, nu gör jag det. Skriver ett inlägg, alltså. Har klurat länge på vad jag ska skriva, detta första inlägg på väldigt länge. Skulle vilja skriva något alldeles fenomenalt, vackert och intelligent. Men istället får ni ett inlägg som mest bara bryter isen, så kanske allt det där andra kommer så småningom. Prestationsångest är ingen höjdare för kreativiteten.

Jag har haft en fantastisk fin, men väldigt intensiv, sommar. Nu har jag lämnat Stockholm för ett tag, för att läsa mitt sista år i min egen ihop-plockade, men dock mycket genomtänkta, utbildning. Jag sitter nästan varje dag och blir lycklig över att få läsa och skriva saker på skoltid som jag annars skulle ha gjort på fritiden. Jag bor tillsammans med fyra andra tjejer i ett hus och njuter av en period i mitt liv där jag inte har något annat för mig än att gå i skolan, göra frilansjobb, läsa ikapp mig i bokhögen och vila upp mig. Jag mår bra, och det är skönt.

Så, allt för nu. Jag återkommer.

Jag, Daniel Wistrand (redaktör för Ikon) och Mirjam Olsson (som ju juni-bloggade på Ikons hemsida och sitter med i Frizons ledningsgrupp) bloggar från festivalen Frizon.

Gå in här och läs vet jag!

Och för allt i världen, missa inte min kära vän Nasrins fantastiska augustiblogg. Ni MÅSTE läsa, okej?

Kära Erica, Sofie och alla ni andra som undrar varför jag slutat skriva. Ja, jag har visst tagit en bloggpaus. Inte en planerad sådan, men välbehövlig. Ber om ursäkt att jag inte meddelat mig, det beror just på att den mest bara blev. Jag kommer i alla fall att blogga från Frizon, den 11-15 augusti (och vara där på plats, kommer bland annat hålla i samtal i Förtältet - kom och säg hej!). Och sen hörs vi här på min egen blogg i höst, då ska jag berätta om min sommar och dela alla funderingar som jag har samlat på mig. Hoppas ni har det bra, jag blir så glad att några verkar sakna mig. Det är ömsesidigt!

Kramar från mig.

Hej!

Jag har bestämt glömt bort att berätta för er att jag för tillfället befinner mig på Nyhemsveckan, Pingströrelsens årliga sommarkonferens, och jobbar. Har fullt upp, så har inte hunnit svara på era tidigare kommentarer, men det kommer!

Men jag har inte slutat blogga, jag bloggar bara på annan plats för tillfället. Tillsammans med mina kollegor Carl-Henric Jaktlund och Urban Thoms så bloggar jag från Nyhemsveckan på Dagens hemsida. Läs gärna HÄR.

(Den här bloggposten är rätt lång, jag vet. Men jag tycker att det är viktigt att du läser den.)

Jag minns det märkligt väl. Jag gick på gymnasiet och hade precis blivit anställd som ungdomsreporter på lokaltidningen. En av pastorerna i min barndoms församling sa att det var ju jättebra att jag börjat skriva för tidningen, så att det fanns någon kristen där. Så att jag kunde skriva bra grejer. Jag minns det märkligt tydligt eftersom jag blev så arg. Men jag förstod inte varför då.  

Nu förstår jag. Jag blev arg av samma anledning som jag blir frustrerad och arg när mina kursare på högskolan - i all välmening - säger grattis till sommarjobbet på Dagen och lägger till: "Det passar ju dig perfekt, att jobba på en kristen tidning." Som att min dröm, bara för att jag är kristen, per automatik skulle vara att jobba på en tidning som skriver om kyrka och tro. Som att jag inte är journalist, utan i mångas ögon alltid en kristen journalist. (Med det menar jag inte att mina kristna tro inte påverkar mitt liv, tvärtom, men det är omöjligt att placera alla kristna i ett och samma fack.) 

Och jag vill, som så många gånger förr, ställa mig upp och skrika att jag är så mycket mer. Jag är mer än de epitet ni ger mig, än de åsikter ni tror jag att jag har, än de fack ni placerar in mig i. Det gör ont att bli reducerad.  

I söndags kväll kom jag tillbaka hem från ett sjukt intensivt men väldigt roligt besök i Ö-vik. Jag började läsa ikapp mig och nysta i det som kallats annonsbråket. (Kort sammanfattning: Dagens chefredaktör tackade nej till en annons från Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna homo-, bi-, trans- och queerpersoner om ett sommarläger, på grund av hänsyn till läsekretsen och omsorg om tidningens publicistiska profil. Beslutet ledde till stor debatt i riksmedier, på bloggar och runt fikabord.) Och klumpen som gjorde ont i magen växte större ju mer jag läste. Så kommer jag till jobbet nästa morgon - första dagen på sommarjobbet - är allmänt nervös, och får uppgiften att skriva en artikel om saken. Och det var på ett sätt en av de svårare texterna jag skrivit. För jag ville verkligen inte delta i den där kategoriseringen. Jag ville på något sätt delta med bara något litet konstruktivt. Mest av allt ville jag gömma mig under ett mjukt duntäcke och glömma bort allt jobbigt. Men på något sätt var det skönt ändå, att skriva den där artikeln, att bearbeta alla känslor och tankar.  

Men det som fastnade allra mest från alla samtal, var något som inte kom med i artikeln. Jag och Niklas Piensoho, som är föreståndare för Sveriges största Pingstförsamling, pratade om att homosexualitet har blivit en sådan stark symbolfråga. Jag frågade varför han tror att det har blivit ett ämne som är så pass känsligare än andra för många kristna, och han svarade då:  

Jag tror att det funkar för att det är en liten grupp människor det här handlar om. De flesta som är heterosexuella vet att det här kommer aldrig att bli ett problem i mitt eget liv. Då är det lätt att ta ställning. Men när det kommer till konflikter i en relation, eller pengar, eller lögn. Då kryper det genast mycket närmare. Och det är där jag tror att vi blir oförsonliga. Vi blir väldigt kategoriska, för det är lätt att vara kategorisk.

Ja. Det är lätt att vara kategorisk. Bli oförsonlig. Det är så sjukt lätt att kalla kristna för homofober. Det är så sjukt lätt att kalla homosexualitet för en synd och säga NEJ - men nagga rätt rejält i kanten när det gäller skilsmässa eller girighet eller otrohet (som det också går att läsa om i bibeln). Och det går inte att ta en annan position. Det går inte att säga att man inte vet, att man är sjukt förvirrad, att det inte går att få ihop. För båda lägren kommer att ge dig en position i någon av ytterkanterna.  

Jag är så sjukt trött på det där. Jag är trött på att bli kategoriserad som något så mycket mindre och så mycket enklare än jag är. Jag är trött på att själv kategorisera. Och jag är trött på att se andra kategorisera - och göra det med bara en mening, utan att få ont i magen eller somna lite senare än vanligt på kvällen.  

Min största önskan och bön just nu är denna: Att vi alla, för en gångs skull, skulle stanna upp, och tänka: Om det var jag, om det var min syster, om det var min bästa vän. Att vi på allvar försökte förstå och lyssna, vilken åsikt den andra människan än har.

Annars går jag snart sönder. Och många med mig.

Min opinionstext i juninumret av Ikon handlar om det där som kallas framtiden. Texten kan ni läsa här nedan, jag kommer att utveckla en del kring ämnet framöver.

Jag vill bli journalist. Men varje år ger högskoleverket ut statistik om att det utbildas väldigt många fler journalister än det finns jobb. Tidningens rubrik: Sämst chans att få jobb som journalist. Etablerade journalister säger till mig att det är en helvetisk bransch. Människor jag aldrig träffat förut konstaterar att jag som kvinna aldrig kommer att lyckas kombinera frilansande med familj.

Att jobba som journalist, det är en av mina drömmar. Men ibland går luften ur mig. Och ibland får jag för mig att följa de röster som säger att det aldrig kommer att gå, eller att jag måste armbåga mig fram för att lyckas. Istället för att följa viskningen i mitt hjärta.

I våras behövde jag bestämma mig för var jag ska läsa klart min journalistutbildning i höst. Det fanns inget självklart alternativ, så jag mejlade journalister och redaktörer och bad om råd. Jag var så nära att söka in på utbildningen som kanske skulle ge status, men också ont i magen. Men så fick jag det allra bästa rådet: Att fokusera mer på utbildningen och det liv jag vill leva då än på framtida eventuella jobb. För om man behåller sin öppenhet och odlar sin nyfikenhet och kreativitet, så löser det sig.

Och helt plötsligt visste jag ju vad jag ville. När jag struntade i siffror, alla andras råd, måsten, och varningar och lyssnade till mig själv.

Att lyckas är att våga följa det där pirret av överjordisk glädje, den där klumpen av frid i magen, de där stunderna av förtrollande kreativitet. Då gäller det att stanna upp ett tag och komma ihåg var det kommer ifrån; vilka människor, vilka platser, vilka drömmar. Våga drömma stort! Våga drömma drömmar som förändrar världen, drömmar som har andra människor i centrum, drömmar där du gör skillnad. Och handla sedan efter dem, ett litet eller stort steg i taget. Tänk ibland på dig själv som 80-åring - hur vill du att ditt liv ska ha blivit?

I Bibeln kan man läsa om Elia, som var rädd, ensam och hade gett upp hoppet. Han ville dö. Men han letade efter Gud. Gud sa åt honom att ställa sig på ett berg. Först kom en storm som klöv berg och krossade klippor, men Gud var inte där. Sedan kom jordskalv och sedan eld, men Gud var inte där. Till sist kom ett stilla sus, och där var Gud. För att lyckas behöver vi också bli stilla, och lyssna till den Gud som har skapat oss.

Ty du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig. - Augustinus.

Ända sedan jag läste den i Philip Yanceys bok "Bön", så har denna franciskanska välsignelse varit min ständiga bön. Över de människor jag möter, de sammanhang jag befinner mig i, men allra mest och oftast över mig själv.

Må Gud välsigna dig med obehag
inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer
så att du får leva på djupet av ditt hjärta.

Må Gud välsigna dig med vrede
över orättvisor, förtryck och utsugning
så att du kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna dig med tårar
att fälla över dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig,

så att du kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Och må Gud välsigna dig med tillräckligt mycket dåraktighet
för att du ska kunna tro att du kan få betyda något för världen,
så att du kan göra det andra hävdar är omöjligt
för att komma med rättvisa och godhet till alla våra barn och fattiga.

Amen.

Ni lyssnar väl på humorprogrammet Mammas nya kille i P3? Så fantastiskt roligt! Och nu ska humorgruppen Klungan, som till stor del står bakom radioprogrammet, göra en tv-serie i fem delar där många av Mammas nya kille-karaktärerna återkommer. Jag dör lite av skratt av klippet med Katla. Vet inte hur många gånger vi har sett det den senaste veckan. Börjar på måndag!

Jag upptäckte även för ett tag sen att det finns massa klipp med Hassan på Spotify! Total nostalgi. Jag minns tydligt hur vi satt framför stereon på vardagsrumsgolvet och lyssnade på inspelade Hassan på kassettband. Hassan var även det ett humorprogram i radio, först och främst känt för sina busringningar. Med Fredrik Lindström, Erik Haag, Kristian Luuk och Henrik Schyffert, bland annat. Lyssna först på Spotifys topplista. Om ni gillar det har ni många fina upplevelser framöver.

Sista tipset, inte i radiohumorgenren, men dock lika bra, är vår Junibloggare Mirjam Olsson. Alla inlägg hittills har har fått mitt hjärta att banka lite extra. Fantastiska människa. In och läs!

Så. Nu kommer snart Juninumret av Ikon, och jag tänkte avsluta Aprilnumrets Opinionstext om att jag vill ha mer feminism i kyrkan med några länkar och lästips i frågan. HÄR kan du läsa själva Opinionstexten, och HÄR kan du läsa några av de kommentarer jag fick på den och mina tankar kring dem. Det finns såklart sjukt mycket bra att läsa kring feminism och jämställdhet, men här är några tips kopplade till kyrka. Ett bra basictips dock tycker jag är boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" av Liza Marklund och Lotta Snickare. En lättläst bok med många exempel och berättelser om hur vi gör kvinnligt och manligt, och vilka konsekvenser det får. Samt hur vi kan förändra det.

Rättviseförmedlingen kan vara årets bästa idé. Nyligen vann de första pris i tävlingen Gemensam styrka. Rättviseförmedlingen vill kort sagt rätta till de skevheter som förklaras med att "det inte fanns några andra", genom att hjälpa till med att hitta bra alternativ till dem som har svårt att hitta andra medverkande än män. De hjälper dessutom till att komma till rätta med andra skevheter som handlar om att inte alla sorters människor syns och hörs. Detta gör de genom de kontakter de har i Facebookgruppen.

EFK Ung konstaterade för ett tag sedan att årets kristna konferenser och festivaler har misslyckats gällande talare. Män, män, män och någon enstaka kvinna. De ställde fem frågor utifrån de siffror de presenterade:
1. Talar inte Gud lika mycket genom kvinnor som män?
2. Har vi skapat ett sätt att leva församling som hjälper män men stjälper kvinnor?
3. Lever kvinnor ut sitt ledarskap på ett annat sätt, inte från talarstolen?
4. Varför är det så många kvinnor som svarar nej när man tillfrågar om de vill predika, jämfört med män?
5. Vad gör det med unga kvinnor och män att de sällan ser kvinnor i talarstolen?

In och diskutera, vet jag!

Efter den insikten publicerade EFK Ung också en lista på kristna kvinnliga talare och ledare, utifrån Rättviseförmedlingens idé. Så att ingen ska kunna säga att det inte finns några kompetenta kvinnor att välja mellan. De vill dessutom ha fler tips. Så gå in och läs och delta!

Tidningen Dagen hade i höstas en artikelserie om jämställdhet i kyrkan:
- Om att kvinnliga föreståndare blir färre.

- Om att nästan var femte kvinnlig pastor känner sig diskriminerad på jobbet.
- Om att väldigt få kvinnor tillfrågas att tala på konferenser.
- Om att läsa Bibeln med rätt sorts glasögon gällande kvinnligt ledarskap.

Kloka Josefine Arenius skrev i samband med den artikelserien en bloggpost på temat kvinnligt och manligt ledarskap. Om att vara kvinna och ta mycket plats, om ett tävlande kvinnor emellan om de där få platserna, om att få kommentarer om att behöva välja mellan familj och ett jobb i ledarposition, om att efter att ha talat på en konferens få en klapp på låret och repliken; "det verkar ju som du vet vad du pratar om".

Så slutligen, en dikt av Bradley Hathaway. Om manlighet. Jag gillar verkligen det Bradley gör. Mer poesi till folket! Däremot är jag inte helt såld, rakt av, på hans sista kärleksstycke. Jag känner liksom inte att jag behöver räddas eller beskyddas av en man. Samtidigt så beror det ju på hur man tolkar saken, jag tror i och för sig att man måste rädda och beskydda varandra hela tiden i ett förhållande. Men jag vet flera andra som känner igen sig i hans dikter, och jag vill inte bara se saker ur mitt perspektiv.

Det är Sveriges nationaldag och jag lyssnar på Kents "Sverige", framförd av Glada Hudik-teatern.

Ligger i mammas och pappas skinnsoffa med ansiktet inåt ryggstödet. Ihopkurad i fosterställning, varm under röd fleecefilt, och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst". Tårarna rinner men jag torkar inte bort dem. Jag gråter alltid av sån där brutal ärlighet.

Minns förra sommaren då jag precis kommit hem från Moldavien. Målade det nybyggda förrådsutrymmet mellan huset och garaget. Det är ren terapi att måla för mig. Att se hur mitt arbete får konkret resultat, på en gång. Känna hur min kropp arbetar och se att det är gott. Ibland undrar jag om jag inte borde ha blivit hantverkare istället. Funderar på hur bra jag egentligen mår av allt det abstrakta och teoretiska. Av världarna i mitt huvud, i datorn, på pappret. Under tiden jag målade lyssnade jag mig igenom massa Sommar i P1. Bland annat Mia och Klaras program. Jag älskade det.

Nu ligger jag där i soffan och läser Mias bok och gråter. Min vän frågade mig en sommardag på en stor gräsmatta vad jag är rädd för. Jag är rädd för nästan allt, men mest av allt är jag rädd för att bli ensam. Jag ligger där i soffan, läser om Mia och hennes familj, hör min egen i bakgrunden. Jag vet vet vet att singel inte är lika med ensam men jag vill också dela hela livet, kämpa för kärleken, få barn och se dem växa upp. Men det är ju inte upp till bara mig. Ibland blir det bara inte så. Och jag vet att jag är alldeles för bra på att ta ut sorger i förskott, att det finns massa människor och barn därute som jag kan ge min kärlek till, och att jag har vänner som redan nu delar sina liv med mig. Men ibland blir jag rädd ändå. Det är söndagskväll och jag är rädd för att bli ensam.

Mamma kommer upp från nedervåningen, frågar hur jag mår, säger: Men har du gråtit? och så gråter jag lite till och hon torkar mina tårar och lägger kind mot kind. Pappa gapskrattar till en dålig film, min lillebror lagar mat till oss, min andra lillebror tar studenten om några dagar. Det känns lite bättre. Jag är inte ensam nu, allt vilar inte i mina händer, och det får vara bra så.

1. I dag hade jag uppsatsseminarium. Jag opponerade på två andra uppsatser, och försvarade min. Och det gick bra! Så nu har jag en kandidatexamen med etnologi som huvudämne. Galna tider.

2. I onsdags deltog (och ja, jag använder medvetet det verbet istället för rusa eller springa) i Vårruset! Tänkte där i våras när vi anmälde oss att det kanske skulle bli en liten sporre till att komma igång med träningen. Och så lockade Linn med att vi skulle få gooidebags och en picknick-korg. Men i onsdags förmiddag konstaterade jag att senaste gången jag sprang var för två år sedan, och det var ett stort undantag. Att jag inte tränat vettigt på typ ett och ett halvt år (kära nån, får lite panik när jag ser det så här i skrift). Och att jag tröstätit mig igenom vårens stress. Planerade i alla fall att springa så mycket jag orkade, men några timmar innan loppet fick jag sån där sjuk mensvärk. Låg i en hög, halvgrät och hyperventilerade så att både händer och fötter domnade av. Så min kropp var inte helt redo för att rusa runt banan. Bestämde mig därför för att gå i den snabba gång-gruppen. Något gick dock fel på vägen och jag råkade hamna i sista gruppen. Alla andra startgrupper fick klatschiga hjälte-presenatationer innan de släpptes iväg. Innan jag startade ropades det ut: "Och här har vi gruppen med barnvagnar och trimmade rullatorer. Ni vet väl om att det är bra att träna?" Eh. Men jag tog mig runt, lite springandes till och med, och blev smått peppad på att börja springa. Även om picknick-korgen, sällskapet och medaljen var det allra bästa.

3. Jag sitter på en buss mellan Stockholm och Ö-vik (och DET är alltså det trista - drygt sju timmar på buss är inte att föredra) och hittade nyss ett meddelande mannen bredvid skrev till mig med blyerts på skräppåsen innan han gick av. "Tack för en trevlig resa! Lycka till som reporter. Conny." Hihi. Senast jag reste bondade jag med en före detta alkoholist och narkoman som berättade sin livsstory för mig under några timmar, och ville ha mitt nummer när han klev av. Jag är tydligen bra på det här att vara resesällskap.

I min kyrka har vi varje gudstjänst med en kreatör, någon som har skapat något kreativt utifrån temat. Förra gången jag var med gjorde jag en video på temat "Varför svarar du inte på mina böner?" Den kan du se HÄR. I söndags var temat mod och jag medverkade med en dikt.

När jag och min vän Frida, som var ansvarig för musiken, några dagar tidigare pratade om gudstjänsten och temat hamnade vi i ett samtal kring att det krävs mod för att följa Jesus. Och att vara modig förutsätter ju att det finns någonting att först vara rädd för. Så jag skrev en text om hur lätt det är att inte våga stanna upp och tillåta Gud att komma ikapp. Att jag, och många med mig, är rädda för att släppa in någon för långt, på grund av relationer och situationer som tidigare gjort ont. Och att trots att det jag, och kanske ni, allra mest längtar efter är att bli nerbrottad, så försöker jag springa ifrån Gud genom att att fylla mig själv och mitt liv med massa annat.

Så här kommer en text om att bygga modet inne och att jaga efter vind.

Oj, vad smutsiga de är, mina skor.

Här står jag och de är det enda jag ser. Mina skor.

För om jag höjer blicken bara lite så kommer jag att se delar av dig.
Och jag kan inte.
Försöker andas lugnt, du säger: "Men det är ju bara jag".

Du drar handen genom mitt hår. Jag tänker: Åh, hur ska det här någonsin sluta väl?
Du har vänt mig ut och in, alla mina innersta rädslor är till ditt förfogande, här är jag och jag är räddare än någonsin förr.
Jag håller mig fast i din hand - ser du inte att du vänt mig avig, och om du bara vill så får du mig, mina rädslor, smutsiga skor och det borttappade modet.
Men du släpper mig och går.

Att bli kär, få hjärtat krossat och bygga in det med bomull inåt och taggtråd utåt, för att inte någon ska kunna vända en ut och in igen.
Att se på film, blogga, prata i telefon och lyssna på musik på allra högsta volym.
Att äta och träna. Gå upp i vikt, gå ner i vikt och upp igen.
Att plugga och läsa och analysera och kritisera.
Att jobba och göra karriär, köpa lägenhet i stan men drömma om ett hus på landet.

Att springa rätt ut i dimman.
Att springa från ett möte till ett annat.
Att springa sin kropp i form.
Att springa rakt in i en främlings famn.

Jag hatar att springa men nu springer jag så att jag ser och smakar rött.

Gode Gud. Få mig att stanna, för nu orkar jag inte mer.
Kom och stick hål på mig och mitt uppblåsta ego.
Kom och slå ett hål i mur efter mur jag byggt omkring mig.
Kom och gör ett hål i mig!
Ta tag i mig, få mig att stanna.
Titta mig i ögonen och låt mig inte titta bort.
Håll om mig trots att jag sparkar.
Gode Gud. Kom och ta sönder mig så att Du kan komma in.
Innan jag går sönder allra längst inifrån och ut.

(HÄR kan ni lyssna på Nichole Nordemans låt Hold on, som Frida sjöng efter att jag läst min dikt. De passar mycket bra ihop.)

I slutet av hösten någon gång satt jag hos en fantastisk sköterska på Studenthälsan. Jag hade bokat tid för ett hälsosamtal eftersom jag var så sjukt stressad att jag hade yrsel, mitt hjärta slog konstigt och jag hade ont i magen, bland annat. Vi pratade massa, jag grät, hon gav mig olika övningar och ställde bra frågor. Under ett av samtalen frågade hon mig vad jag gjorde enbart för mig själv, var jag hämtade kraft ifrån? Jag insåg att i stort sett allt jag gjorde antingen tog kraft eller gav lika mycket som det gav. Så jag satte mig ner och skrev en lista på saker som jag vet att jag mår bra av, eller som jag trodde skulle plussa på kraft-kontot. En sak jag skrev ner var att gå med i en hemgrupp. Tänkte att jag behövde hjälp att få in mer Gud i vardagen.

En hemgrupp är en liten grupp av kristna (eller såna som är intresserade av vad kristen tro är för något) som träffas hemma hos varandra under veckan. Hemgrupper kan se väldigt olika ut beroende på vilka som är med i gruppen, men vanligtvis brukar man fika tillsammans, be, diskutera utifrån en bok man läser, bibeln eller från veckans gudstjänst, pratar om hur man mår och vad som händer i livet.

I julas var jag på den första hemgruppsträff och ikväll hade vi sommaravslutning. Och den lilla gruppen med alla de fina människorna har verkligen varit en kraftkälla för mig. Jag har lärt känna nya vänner som jag har delat en del av livet med, och min kyrka blev inte något jag bara går till på söndagarna, utan också en del av vardagen då vi ofta diskuterade och funderade vidare på det temat som den senaste gudstjänsten handlat om.

Jag har olika erfarenheter av hemgrupper, vissa bra, vissa mindre bra. Men när det väl funkar är det sannerligen en välsignelse. Så veckans tisdagstips är att söka rätt på en hemgrupp där du trivs. Min har verkligen blivit en kraftkälla.

Jag var på en jazzklubb igår kväll. När vi gick in kom en vakt springade efter mig och ville kolla mitt leg.

- Vilken åldersgräns är det? frågade jag honom.

- 20 år.

- Ha! Jag är 25, så det var ju dagens komplimang, sa jag nöjt och letade fram leget.

Vakten tittade lite konstigt på mig, nickade och gick.

Där och då insåg jag den skrämmande sanningen. Jag har vuxit ur åldern då man blev sur för att behöva visa leg, och kommit in i den då man blir nöjd över att behöva visa det. Hjälp!

I det där stora kuvertet som gjorde mig så glad fanns förutom pappret som sa att jag var antagen, även en del information. Bland annat ett brev som börjar såhär:

Jag tycker att det är helt otroligt roligt, och blir helt fnissig.

Titta för det första på den där stora rutan med en varning i versaler och fet text. Och tre utropstecken efteråt. "VARNING!!! DETTA BREV INNEHÅLLER TEKNISKA TERMER" Haha, bara den formuleringen är nog för en fnissattack.

Det roliga nummer två är bilden, misstänkt lik en clipart-bild, föreställande en sån där cool murvel. Allt är på plats: Mannen, hatten, kostymen, presskortet, pennan, blocket, den allvarliga blicken och drömmen och övertygelsen om att kunna förändra världen.

Varningen blir desto mer rolig när man fortsätter att läsa brevet. Det handlar nämligen enbart om bärbara datorer och diverse olika programvaror, typ ordbehandlingsprogram och några adobeprogram. Jag är ingen helgjuten tekniknörd, är mer intreserad av vad tekniken kan göra för mig rent användarmässigt, men jag fattar verkligen allt.

Det är såklart väldigt gulligt att man inte vill skapa panik hos framtida studenter och fint att man inte förutsätter att alla kan allt, att det finns utrymme för att lära. Men samtidigt. Det är ju en journalistutbildning år 2010 det handlar om. För mig är det rätt självklart att inkludera datorer, Internet, och olika programvaror i mitt yrke.

Hihi, nu tittade jag på pappret igen och börade fnissa för mig själv.

Just nu är jag himmelskt glad över följande:

I förrgår när jag kom hem låg ett stort kuvert på hallmattan. Jag öppnade det, började gråta lite och kunde inte stå still. Jag kom in!! Direkt på andra året på Svfs journalistlinje. Så till hösten flyttar jag till Jönköping, till ett huskollektiv med balkong och trädgård där även min vän Emma bor, för att slutföra min journalistutbildning. I ett år ska jag läsa tidningsjournalistik med inriktning på reportage och det är ju helt fantastiskt när man kommit på vad man vill och sen får möjlighet att göra det.

I går lämnade jag in min C-uppsats med titeln "Europas murar och gränslös information. En etnologisk studie av moldoviers migrationsberättelser ur ett identitetsperspektiv." Jag har opponeringen kvar, men ändå känns det som om något stort och tungt försvunnit från mig. I dag sov jag tills jag vaknade av mig själv och det är en märklig känsla att faktiskt ha en helt ledig dag.

I morgon flyttar min vän Malin till Stockholm. Jag föddes fyra månader efter henne och vi har gjort ungefär allt ihop sen dess. Och nu ska jag få nåden och glädjen att dela en sommar i samma stad med henne och hennes Emanuel.

Och så har jag fått sommarjobb som reporter och redaktör på Dagen, har jag sagt det? Kommer bland annat att hänga en del på Nyhem och Frizon. Ska ni dit?

Posten har nu en kampanj för att få folk att skicka fler kort vilken de kallar Glädjespridaren. Det tycker jag är helt fantastiskt! Jag älskar att få post som inte är reklam eller räkningar. Det händer ju så sällan nuförtiden, och det visar verkligen att någon har lagt ner tid på att skicka mig något fint, i jämförelse med ett mejl eller ett sms (som för den skull inte är trista ju.).

Min otroligt begåvade och kreativa vän Jakob är en av de illustratörer som har gjort några av de förslagen man kan se på hemsidan. Så fina! Titta bara på de här till exempel:

HÄR kan du se alla Jakobs kort.

I dag blir det ett kort tisdagstips. En spellista som jag tycker mycket om, som min gode vän Mattias har satt ihop. Make me happy, heter den dessutom. Så bra!

I lördags var jag på Jesusmanifestationen. För första gången. Tidigare år har jag lättat (men något skamset) insett att jag varit bortrest eller upptagen på annat håll. Jag känner mig i allmänhet rätt skeptisk till alltför stora samlingar, oavsett om det är gudstjänster, hockeymatcher eller demonstrationer. Mest, tror jag, för att jag aldrig kan stå för allt vad den där massan verkar stå för. Och för att det ofta skapas någon sorts vi- och dom-känsla jag inte kan stå bakom.

I år skrev jag en grej för Dagen på Jesusmanifestationen, och det kändes skönt. Att vara med men ändå stå utanför. Gick dit med blandade känslor. Skeptisk, avvaktande och förväntansfull. Men så efter några timmar fann jag mig, till min förvåning, travandes ner mot Kungsträdgården tillsammans med hundratals andra - skrattandes med solen i ögonen, pratandes med en trevlig kvinna jag hamnat bredvid, och kände en sån där lyckoklump i magen.

Jag står inte bakom allt vad alla kristna människor har för sig.
Jag står inte bakom allt det som hände på Jesusmanifestationen.
Jag kommer aldrig att vara den som skriker "Jesus - Han älskar dig", varken på gator eller hemma i min lägenhet.

Men jag blev glad över att se alla dessa, på så många sätt, olika människor som deltog. Jag kan inte förvänta mig, eller ens tro att det vore det bästa, att alla människor ska vara och tycka exakt som jag.

Jag tror dessutom att det ligger ett maktperspektiv i vilka som får tillgång till det offentliga rummet. Min uppsats jag skriver nu handlar till stor del om att behandlas som den annorlunda, och vilka strategier man tar till för att hantera människors fördomar, ensidiga och oftast negativa beskrivningar och om vilka som får ta plats i medier och andra allmänna rum. Jag känner igen mig så sjukt mycket i vissa teorier och begrepp gällande detta, som kristen. Jag anpassar mig, förklarar mig och undviker dagligen samtalsämnen för att inte på en gång bli placerad i ett fack. Har lärt mig att argumentera, försvara och förklara min kristna tro. Och att vara tyst när jag inte orkar. Men jag kan bli så trött på det. Så därför var det skönt att gå tillsammans ner till Kungsträdgården, och roligt att se alla tusentals som samlats där. Att för en gångs skull inte vara ensam.

Med det sagt, är det rätt tydligt att det oerhört lätt skapas en vi- och domkänsla. Och det finns såklart inget gott i det. Alls.

Gudstjänsten i Kungsträdgården var ju helt tydligt riktad till enbart invigda kristna. Och jag undrar, var det nödvändigt att tala om lammet från Juda, andens kraft och i allmänhet skrika lite för högt? (Se blogginlägget nedan.) Och varför vifta med Israelflaggor? Nästa gång tycker jag att vi kommer ihåg att vi faktiskt är just i en park. Där folk går förbi, och helst ska kunna förstå något av vad som händer, och få ut något av det. Tänka att vi talar till våra grannar, vänner, släktingar, arbetskamrater och klasskompisar istället. Såna som sällan går till kyrkan, ni vet? Eller ja, jag förstår inte det heller, för den delen. Deal? (Vilket för övrigt alltid borde tas i beaktning, även i kyrkorna.)

Har på senaste tiden, förtretat och uppgivet, konstaterat att det ofta är samma sak att intervjua kristna (och då oftast de som jobbar inom kyrkan) och politiker. Man måste liksom översätta det de säger för att den vanlige läsaren ska kunna förstå och koppla det till sin vardag. Jag som journalist får ställa följdfrågor för att få dem att utveckla de inlärda märkliga fraserna. Omformulera så att fler ska få en chans att förstå.

"Det finns en sån nöd på Hultsfred." säger någon. "Hur menar du då? Vilken sorts nöd?" undrar jag. Och då blir det liksom tyst ett tag. Som att det är självklart och att jag borde förstå. Och så ska det ska gärna stå Guds ord istället för Bibeln. Exempelvis.

Och det är ju märkligt. När både politik och tro är två ämnen som berör det grundläggande av att vara människa, som handlar om vilka vi är och hur vi lever våra liv.

Jag tror att det beror på att både politiker och kristna (och då främst sådana som mest rör sig inom "kristna kretsar") oftast bara träffar likasinnade. De lär sig aldrig att uttrycka sig, och förklara det de håller på med och tror på, för andra som inte har bakgrundsinformationen och som kan alla uttryck.

Så väldigt sorgligt.

Den här tiden på året gör mig lite kluven. Kan vara för att jag har behövt sitta inne nästan hela den här sommarvarma veckan för att klura på min uppsats (men snart, hörrni, så kan ni få läsa drygt 40 sidor uppsats om ni har lust! eh.). Men främst tror jag att det beror på att allt är så vackert att det på något sätt påminner om det jag saknar.

I dag tog jag i alla fall ledigt på eftermiddagen. Åkte till min guddotter Eli, och hennes fina föräldrar. Picknickade på baksidan av deras hus, med luften tung av häggblomsdoft och ett rådjur och en ekorre i skogen alldeles intill. Det var fint.

Men hjälp vad veckorna går! Och vad timmarna går. Nu är jag där igen, i de sista skävlande minuterna av tisdagen.

Underbara Clara gjorde en blogglista häromdagen, och här kommer min. Alla länkade bloggar är mina tisdagstips. Enjoy!

Bästa bloggen: Det varierar, men just nu är det Elsa Billgrens. För att hela hennes liv är så sjukt vackert, för att hon precis gift sig, är på bröllopsresa i Paris och snart ska ha en hejdundrandes bröllopsfest.

Bilden är härifrån.

Blogg jag följt längst: Oj, det minns jag inte. Har nog bytt ut i stort sett hela mitt tidigare bloggutbud. Men kära Johanna kanske?

Bloggen jag kollar oftast: Jag använder Bloglovin, och tittar därför på bloggarna så ofta som de uppdaterar. Så det borde göra Blodinbella till en klar vinnare, I guess?

Blogg som får mitt blod att koka: Elinkans. Men inte av ilska, utan av ren och skär hänförelse.

Bilden är härifrån.

Enda manliga bloggaren jag regelbundet följer: Jag följer många manliga bloggare. Alex Schulman, Markus Byström och Simon Norrsveden, exempelvis.

Bilden är Markus, och alltså härifrån.

Blogg som jag medvetet undviker att läsa: Väldigt många. Jag har begränsat mitt bloggutbud till bloggar som ger mer kraft än de tar. Antingen i form av kreativitet, kunskap, glädje eller vishet. Jag försöker värdera mitt liv och min tid högre än att lägga tid på onödiga ting.

Blogg jag läser i hemlighet och skäms över: Katrin Zytomierskas. Har inte ens hennes blogg inlagd, utan klickar in på den manuellt. Känns lite bättre så. Men hon har faktiskt blivit lite vettigare under sin graviditet. Och snart kommer ju Ringo, måste bara hänga med till dess.

Storbloggar jag aldrig läser: Samma svar som till vilka bloggar jag medvetet undviker att läsa.

Blogg som jag aldrig tänker börja läsa: Kissies. I ren protest.

Personer som jag önskar ska börja blogga: Oj. Robyn, Hanna Hellqvist, Tomas Andersson Wij och Jonathan Johansson, kanske? (Fast det är ju mest för att jag vet, eller ja, tror, att de skulle göra det bra.)

Vilka bloggar följer ni? Ge mig era blogg-tisdagstips, pleeease?!

Jag älskar Stockholm, och alla dess möjligheter. Det gör jag. Jag älskar att kunna gå runt hörnet en måndagskväll, sätta mig på en bar och lyssna på några av Sveriges bästa artister. Jag älskar konsertutbudet, museerna, utställningarna, föredragen. Parkerna, de vackra husen, människorna som ser ut att höra hemma i en modekatalog. Jag älskar affärerna, utbudet, restaurangerna, caféerna, uteserveringarna, de samtal som förs här, jobben som bara finns här och människorna som bor här.

Men.

Jag är som allra lyckligast och fridfullast då jag kan titta ut genom buckliga fönster och se skog, små stigar och hav av vitsippor och gullvivor. Ta en morgonpromenad längs vattnet, höra vattnet som kluckar och fåglarna som sjunger. Att det är helt tyst på kvällarna och tidigt på morgnarna. När jag kan bada nästan naken i solnedgången och sen somna på en gång, nöjd med dagen.

Tänk vad några dagar i naturen kan göra all skillnad. Jag har nog en hus-på-landet-dröm trots allt.

Det finns stunder då
jag undrar om
det inte finns något mer

Ängeln
Ligger på en snöäng
försöker räkna alla stjärnor
Tvåtusenfemhundrasjuttionio
och några till

Livfulle
Rör vid märkena på dina händer
som berättar om ett liv
Du kan väl inte bara
vara borta

Miraklet
Håller om så varsamt
allt det vackert oförstörda
Var kom du ifrån
du lille

Gåtfulle
Ensam i det tysta mörkret
vågar viska en längtan
undrar om du hör
du gåtfulle

Det finns stunder då
jag måste tro
att det finns något mer

Jag och Fredrika är volonärer i en grupp som heter Move It, vilken är en del av organisationen Individuell människohjälp. Vi arbetar med att introducera nyanlända invandrarungdomar till det svenska samhället, genom att göra olika fritidsaktiviteter med dem. Målet är att de ska hitta en aktivitet som de gillar och kanske vill fortsätta med. Samtidigt får de öva på sin svenska, lär sig att hitta bättre i Stockholm och får nya vänner.

I dag kom 24 stycken ungdomar och fyra andra volontärer från Move It ut till oss på skärgårdsön. Vi har upptäckt ön och fortet, gått en tipspromenad, ätit lunch och grillat korv. Pratat, spelat kubb, boule och fotboll. Och jublat, dansat och sjungit. Vi var nog en rätt annorlunda, men helt fantastisk, syn i skärgården som mestadels är fylld av helylleturister.

Vi har precis vinkat av dem vid bryggan, och jag är glad men trött. Känns kul att det blev så lyckat, de verkade ha en väldigt bra dag.

Jag vill rekommendera alla som har möjlighet att bli volontär i någon grupp, oavsett vad ni vill göra. Vårt samhälle är väldigt uppdelat. Umgås du inte främst med människor som är rätt lika dig? Men jag tror att det är jätteviktigt att vi träffas över diverse olika gränser, om det så gäller var vi är födda, hur gamla vi är, hur mycket pengar vi har på banken, vilken religion vi tillhör, eller vilken annan olikhet det än går att komma på. Om inte annat för att komma på att vi nog inte är så olika ändå när det väl kommer till kritan. Att vara volontär är en bra möjlighet att träffas människor som du kanske annars aldrig skulle träffa.

HÄR kan du läsa en text jag skrev på IM:s hemsida om varför jag valde att jobba med Move It. "Att känna frustrationen över att inte kunna uttrycka vad man vill säga, bli missförstådd och bara vilja skrika: Jag är inte dum, jag är smart, jag förstår bara inte vad ni säger! Att uppleva hur alla ens meriter hemifrån inte längre är värt något, inte veta hur man hämtar ut ett paket på posten, panikslaget läsa bok efter bok bara för att för en stund tänka på något annat och samtidigt vara livrädd för när boken ska ta slut. Där och då bestämde jag mig för att bli volontär i Move It Stockholm när jag kom hem.", skriver jag bland annat. 

Jag tog min uppsats under den ena armen, min vän Fredrika under den andra och åkte ut till en skärgårdsö. Här ska jag förhoppningvis få lite skrivro och allmän frid. Samt sola på klippor, lyssna på fågelsång, titta på vitsippshav och utforska det gamla fortet. Hoppas ni har det lika fint som jag.

Lite i senaste laget med tisdagstipsen, jag vet. Men denna tisdag har varit fullbokad. Jag har knapprat på mig uppsats så fort jag kunnat. Ätit glass och gått runt hela Djurgården med Malin, helt vårrusiga blev vi av nyutslagna löv, blomdoft och solsken. Och sen kramats hela kvällen med min kära vän Charlotte som varit borta från mig ända sen i höstas. Men nu så!

Först en helfestlig blogg. Lou Reed i tweed. Missa sannerligen inte. Tipstack till Johanna!

Och så lite musik. För er som lyckats missa. Och för er andra, en påminnelse.

"Men sakta och utan att märka det blev jag indragen i stadens puls igen. Förlorade kontakten med det som var på riktigt, det som förvandlar folk.

Jag letade efter skogarna och former där friden fick tillåtelse att viska högre än den postmoderna MTV-kulturen, och det skulle dröja, skogen avvaktade.

Men i oktober 2004 hände det."

Mikael Isaksson, alias Aftonson, har gjort en av de få skivorna med texter om och till Gud som jag helt kan identifiera mig med. Helt fantastiskt bra, vackert och klokt. 

Jag lyssnade på Christopher Sander live för första gången igår kväll. Jag höll på att ramla av stolen flera gånger. Först av ren och skär förälskelse, och sen en gång bara för att jag tappade balansen. Lyssna på hans soloskiva HÄR och på hans band [Ingenting] HÄR. Bara gör det.

Kolla in det här helt fascinerande bildspelet om fladdermössen som tagit över familjen Breitholtz Falk hus.

Den här videon var lite häftig, tycker jag. Titta ända till slutet bara. Tipstack till Lindströms funderingar.

Clara Lidström, alias Underbara Clara, (vars blogg jag hoppas ni läser, annars, börja nu!) skrev i veckan ett inlägg som beskriver ungefär hur jag drömmer om att mitt liv ska bli. Dessutom smart och en knäpp på näsan åt de som behöver, som vanligt.

Nog så. Nu har jag så ont i huvudet att jag snart sprängs. Sova, jaa!

Jag blir så glad över varenda kommentar jag får, det ska ni veta. Jag försöker verkligen svara på alla (mer eller mindre snabbt dock beroende på dags- och livsform). Men det är ju inte alltid så lätt att komma ihåg att klicka in på den där bloggposten igen för att kika på svaret. Så ett tips om ni inte vill missa att läsa mitt svar, eller att hänga med i en intressant kommentarsdiskussion - klicka i den lilla rutan "Prenumerera på nya kommentarer via epost" när ni skriver in en kommentar. Då får ni alltså ett mejl så fort någon kommenterat på det inlägget. Lätt som en plätt!

Och om ni vill prata mer med mig, lägg gärna till mig på Twitter och/eller mejla mig på lina_mattebo@mail.com.

Sist, men ja, inte minst, kan ni lägga till mig på Bloglovin så att ni inte missar något här på bloggen.

Igår gick jag omkring och hade ont i magen. Dagen toppade med nyheten om att predikanten Holger Nilsson vill ordna ett bokbål med Jonas Gardells böcker. Nu säger han att han ångrar uttalandet om ett bokbål, tack och lov. Men jag är så sjukt trött på att ofta först behöva försvara mig och ta mig ur facket crazy-kristen innan det går att börja prata om det som är viktigt på riktigt med människor jag möter. Nåja, Daniel Wistrand och Håkan Arenius (hans svar i kommentarfältet är också väldigt bra) skriver ungefär det jag tycker om saken.

Nåja, bokbålet var egentligen bara en bakgrund till det här inlägget. Jag är rätt så dålig på att läsa bibeln och att ta någon sorts lugn stund varje dag för att be och meditera över min tro och vad den bör få för konsekvenser. Ber gör jag nu och då hela dagarna, som ett ständigt samtal, mer eller mindre medvetet. Men jag skulle önska att jag skulle bli bättre på att också stanna upp och lyssna. Och under ont-i-magen-dagar som igår så önskar jag också att jag var mer insatt rent teoretiskt i min tro, för att kunna ge andra perspektiv.

För ett år sedan fick jag Niklas Piensohos bok 100 dagar med Jesus av en vän. En andaktsbok med Jesus som tema. Varje vecka börjar med en bibeltext, varje dag har olika perspektiv på den texten och avslutas med en andlig övning. Jag tänkte att ni skulle få följa med mig under dessa 100 dagar. Om någon vill haka på, så gör gärna det. Dealen är att jag skriver ett inlägg varje vecka om vad jag läst, tänkt och gjort utifrån Piensohos bok. Jag har en tendens att inte orka mig igenom såna här projekt till slutet, men om jag vet att ni är med mig (och kanske ge mig lite pepp ibland?) så tror jag att det kan gå vägen. Och förhoppningsvis får ni också ut något av min resa. Yey, då kör vi! Återkommer om en vecka.

Jag längtar så till sommaren! Bland annat för att jag då tänker läsa andra böcker än kurslitteratur. Halleluja! Mest av allt vill jag läsa de här tio böckerna (utan inbördes ordning). Har någon av er läst dem? Hiss eller diss? Tänker att jag återkommer när jag har läst dem, vad jag tyckte och tänkte liksom, låter det bra?

Kokain av Lasse Wierup och Erik de la Reguera.

Blonde av Joyce Carol Oates

Håpas du trifs bra i fengelset av Sussan Alakoski

Kontakt med den osynlige - Hur förhåller jag mig till en Gud som inte lever upp till mina förväntningat? av Philip Yancey

Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

Ett hjärta större än världen - att följa Jesus enligt Bergspredikan av Magnus Malm

Drevet går : om mediernas hetsjakt av Anders Pihlblad

Väder, vind och livets allvar - En brevväxling av Martin Lönnebo och Tomas Sjödin

Extremely loud and incredibly close av Jonathan Safran Foer

Född fördömd : Romerna - ett europeiskt dilemma av Irka Cederberg

Solen har inte gått ner än. Klockan är halv tio, och det är fortfarande ljust bakom husfasaderna mitt emot mitt köksfönster. Tar blicken från dig, tittar ner på den asfalterade innergården och ler. Tycker om den så mycket mer nu när Eddie har målat en stor glad gubbe med många tänder på marken. Får höra att körsbärsträden har slagit ut.

Tittar längtansfullt på bokhyllan och räknar ner dagarna tills jag kan lägga mig i parken på en filt och läsa mig igenom en hel dag. Medborgarplatsen fylls med mer folk för varje dag; barn tittar lycksaligt på den stora mjukglassen med strössel i blått, grönt och rosa pappa räcker till dem och där skridskobanan var i vintras sitter människor med ansikten mot solen och varandra. Mina pensionärsgrannar som gapskrattar varje kväll så att jag blir alldeles varm inuti har kommit hem från södra Europa.

Luften biter fortfarande lite när jag går genom allén på väg hem lite för sent, men träden har stora vårgröna knoppar med så mycket inneboende längtan att de snart spricker. Jag längtar efter så mycket kvällar som denna. Snart, snart.

Om någon dag i veckan är tråkigast, så måste det ju vara tisdag. Måndag är man för chockad för att hinna tänka på allt som ligger framför i veckan. Tisdag däremot. Då kommer allt ikapp.

Därför inför jag nu en ny tradition: Tisdagstipset. Varje tisdag tipsar jag om saker som jag av någon anledning tror att fler än jag kan uppskatta. Det kan vara aktuella saker, eller inte. Det kan bli en lång lista, eller en kort. Enda regeln är att jag tycker att det är bra.

Mitt första tips blir en av mina favoritbloggar. "My milk tooth" är berättelsen om två mjölktänder och deras äventyr. "When I was young, I placed my baby teeth under my pillow and when i woke up I'd find a shiny new quarter. But whatever happened to those little teeth? Where did they go? Would I ever see them again? Many years later, a little tooth was standing at my door. It looked familiar. Its name was ickle. Welcome home, my milk toof!"

Jag älskar P3-dokumentär. När jag var i Moldavien förra våren lyssnade jag igenom typ hela arkivet. Det är en fest varje gång det kommer ut ett nytt program. Jag rekommenderar att lyssna på alla dokumentärer, men om du ska börja med någon, lyssna på Kårhusockupationen. För att den både är intressant och fantastiskt rolig.

Jag älskar hur Johanna Nilsson skriver. I julas tog jag ledigt och plöjde massa böcker som inte är kurslitteratur, bland annat hennes "Jag är leopardpojkens dotter". Den är på många sätt annorlunda än de andra hon skrivit, men lika bra - om inte bättre. Boken handlar om hennes farföräldrars tid i Kongo och om att vara ett andra generationens missionärsbarn. När vi därför hade temat "Gå ut" i senaste numret av Ikon föreslog jag att vi skulle göra något med Johanna. Resultatet blev den här artikeln där Linus Björkestedt skriver om sina erfarenheter om att vara missionärsbarn, och om det samtalet han och Johanna hade om det:

"Att växa upp i skuggan av Det stora uppdraget. Som barn till missionärer, missionärsbarn. Slungas runt. Rivas upp ur sin grogrund för ett nytt hemma. Igen och igen. Se föräldrarna bli mindre och mindre genom det lilla flygplansfönstret och veta att det dröjer veckor, kanske månader, tills man ses igen. Inte veta var ens riktiga hemma är. Vad gör allt det där med ett barn? Kan det någonsin vara värt risken att ens barn far illa för en kallelse från Gud?"

Och så till sist. Jonathan Johansson. Igen. En sjukt snygg musikvideo och en cover på Kate Bush Running up that hill (A deal with god), känns som en värdig avslutning på mitt första Tisdagstips.

Jag lydde Jonas råd. I fredags var jag tokstressad. Egentligen skulle jag ha behövt plugga hela helgen, men jag har lärt mig att det jag behöver mest när jag är så där stressad är en vilodag. Så lördagen fick blir en dag med sovmorgon, radiolyssnande och fotoalbumspysslande. Sen bjöd jag hem mig själv till två vänner på spel-, slisk- och filmkväll. Sov över och åt frukost i solen på balkongen.

Efter det var jag som en ny människa. Såg på saker och ting ur ett annat perspektiv och hade hopp igen. Gud visste verkligen vad han gjorde när han vilade på den sjunde dagen och sa åt oss att göra detsamma.

I dag tog jag en snabb fika med en vän innan jag skulle gå på helkroppsmassage (som ingick i att-ta-hand-om-mig-själv-kitet), vi uppdaterade om livet-läget och hon sa: "Vad duktig du är, Lina. Du gör verkligen framsteg i att inte ta på dig för mycket, tacka nej, och att inte sätta ditt värde i vad du gör". Det är sannerligen fint att ha vänner som både vet vad man kämpar med och som också uppmuntrar när man går åt rätt håll.

Och så en reminder till er andra prestationsprinsessor och -prinsar där ute: Det är en otrolig kick för stunden att alltid ha någonting för händerna, att kunna säga Ojoj, vad jag är sjukt stressad nu och att också lyckas klara det tajta schemat. Men jag (och jag tror inte ni andra heller) mår varken bra av det i längden eller på djupet. Livet är för kort och för viktigt för att stressas bort.

Jag har fått många kommentarer till min Opinionstext om att jag vill ha mer feminism i kyrkan. Jättekul, verkligen! För att läsa min Opinionstext i senaste numret, som alltså kommentarerna handlar om, klicka HÄR. Där kan ni också läsa kommentarerna i sin helhet, och de övriga som jag inte har utrymme att ta upp här och nu, men som inte är mindre viktiga eller bra för det.

Både Henrik och Mattias skrev om vilka associationer ordet feminist ger. Att det kopplas till saker man inte kan eller vill stå bakom. Men de håller med om själva sakfrågan.

Jag har också reflekterat över det där, om allt det som genast förknippas med ordet feminism. Att när jag förklarar vad grunden i feminism innebär - att man anser att kvinnor är underordnade män och att det bör ändras - håller nog de flesta med. Dock håller verkligen inte alla med om allt som alla feminister står för. Och det är ju både okej och bra! Jag blir dock frustrerad när människor kastar bort hela problematiken kring kvinnor och män för att de inte håller med om allting.

SM säger nej tack till mer feminism i kyrkan. För det första kul att någon (vågar) säga emot. Men för det andra säger hon/han dock: "Ja till jämställdhet, till mer snack om rättvisa, lika lön. Men jag hör till dem som tror att gud skapade män och kvinnor OLIKA och jag tycker snarare att valen ska ligga i det personliga och privata snarare än att förändringar ska pådyvlas oss av politiker som vill vinna röster och därför förespråkar kvotering och likriktning snarare än förändrade attityder och mångfald."

... Vilket ju exakt var vad jag skrev i min text: "Feminister arbetar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Det finns flera riktningar inom feminismen, men det som förenar är att man anser att kvinnor är underordnade män och att det bör ändras. Men varför det är så och hur det ska förändras finns det olika syn på. Så nej, att vara feminist innebär inte med nödvändighet att man tycker att kvinnor och män är helt lika. Det innebär inte att man tycker att alla män är dumma i huvudet eller att kvinnor är offer. Det handlar inte heller om att tjejer inte ska få ha rosa kläder."

Malina skrev att det blev en ögonöppnare för henne att tänka på jämställdhetsfrågan som en rättvisefråga. Hon tycker att det är dags för kyrkan att vakna upp och på allvar börja kämpa för lika behandling oavsett kön.

Johanna tycker att kyrkans tröghet blir frustrerande när jämställdhetsfrågan lyfts på allt fler plan och nivåer i samhället. Att det finns otroligt mycket bra att säga om detta inom ramarna för en kristen tro, men att det finns en rädsla för att ta diskussionen då man är rädd för att den ska rubba något väsentligt i världsbilden. Och att det finns mycket att be om förlåtelse för, vilket är jobbigt.

Viktor skrev bra om de olika inriktningarna inom feminismen, om ideologin bakom dem. Kortfattat att särartsfeminismen på den ena sidan menar att kvinnor och män i grunden är olika och att jämställdhet innebär att man bejakar skillnaderna mellan könen, medan den postmoderna feminismen menar att det inte finns några skillnader alls mellan män och kvinnor förutom de biologiska, och att dessa kan kringgås till förmån för kvinnans förbättrade ställning. Han menar att det är viktigt att reflektera över hur man tänker kring det ideologiska grundtänket. Hur ser vi på människan, och på könen?

Det här tycker jag är jätteviktigt! Jag försöker så gott jag kan tänka mina åsikter till sin spets, för att se om de håller och vilka konsekvenser de får. Och hur de passar in i min kristna världsbild. Just därför tycker jag att det är väldigt märkligt att feminism är någon slags icke-fråga inom kyrkan. Jag tycker att jämställdhet är väldigt viktigt, men får liksom ingen hjälp att tänka kring dessa frågor inom en kristen världsbild. Jag har sökt efter böcker och annat att läsa som kan sätta in jämställdhet, feminism och kvinno- och mansfrågor i en kristen världsbild, men inte hittat något. Antingen bortser man från de maktperspektiv och den orättvisa som jag ser i verkligheten, eller från Bibeln. Kan ingen länka samman dessa två? Jag är övertygad om att det går.

Linda skrev att hon började kalla sig feminist i olika sammanhang för bara något år sedan, och att hon märkt att folk oftare är intresserade än skeptiska. När hon förklarar vad hon står för har både killar och tjejer svarat att: Ja, men då är ju jag feminist jag också ju.

Det är nog något av vad jag har blivit mest förvånad över efter den här opinionstexten. Jag har på frågan om man vill ha mer feminism i kyrkan fått allra flest ja, några nja och bara ett fåtal nej. Det gör mig glad, men funderar också på hur vi ska kunna ta detta vidare. Vad tycker du?

Jag vet att det har blivit mycket hänvisningar vidare på senaste tiden. Men tips om bra människor och bra saker kan det aldrig bli för mycket av, tänker jag. Så. Emil Jensen, gott folk! Skit i den mesiga solnedgångsbakgrunden, men lyssna på det här klippet. Eller för er som föredrar Spotify finns spåret HÄR. Så galet genialiskt.

Jag är så otroligt trött. Kunde inte somna i natt på grund av att jag hostade så mycket. Somnade till sist nästintill sittande. I dag har jag jobbat med min uppsats hela dagen, och har fortfarande många timmar kvar.

Tog en paus i lyssnandet och skrivandet, och råkade klicka in mig på Jonas Helgessons sida. Den välsignade mannen alltså! Han lyckas alltid dyka upp när jag som mest behöver det. När jag läser det han skriver eller lyssnar till honom så infinner sig ofta den där känslan av liv på riktigt. Jag märker att jag har axlarna vid öronen, och börjar slappna av. Tar några djupa andetag och känner hur stressen i bröstet sjunker ner till en liten lyckoklump i magtrakten. Helt plötsligt minns jag igen vad jag vill, inte vad alla andra tror att jag vill eller vad jag borde vilja. Jag kommer ihåg vad jag tycker är viktigast.

På sin blogg skriver Jonas om att bra drömmar har andra människor som mål, inte som medel för att JAG ska lyckas. Och om vikten av att vila och inte jämföra sig med andra. "Sånt är livet ibland. Vinkel uppåt. Man är på väg men på vägen blir det motstånd, uppförsbacke. Blinka då in på rastplatsen. Sträck på bena, ta paus, titta på naturen. Våga bli stilla även om bilarna bara dånar förbi. De har sitt lopp att löpa, du har ditt. Även i nerförsbacken finns det rastplats. Det är nog så viktigt att stanna där också... Tacksamhetens hållplats."

Och här blir han intervjuad av Malou på Efter Tio.

Jag är i Örnsköldsvik hos min mamma och pappa och bror. Min äldre lillebror skulle också varit här, men har suttit fast i Geneve sedan flygen ställdes in. Och tiden är knapp! Inte bara vill jag hälsa på och krama om mina vänner, familj och släktingar som bor här. Jag jagar också folk, intervjuar, ringer, fotar och skriver texter till Dagens sommarbilaga, som jag jobbar med i år. Och så är det den där c-uppsatsen som halkar efter mer och mer. Och texter till Ikon som jag inte börjat med. Och så ni såklart! Kära bloggläsare, som inte får något vettigt att läsa från mig.

Men jag tänkte att medan jag ordnar upp mitt liv, kramar min mormor och farmor, hälsar på gravida vänner och nyfödda bebisar, äter god mat och förhoppningsvis håller mina deadlines utan att få hjärtsnörp av stress, så kan ni titta på två fantastiska och lika tragiska dokumentärer jag såg häromkvällen. Ni får inte missa!

Först, den omskrivna och omdebatterade dokumentärer Bananas!*. Om nicaraguanska bananarbetare som stämmer Dole för att de har blivit sterila av bekämpningsmedlet som används på plantagen. Se trailern nedan, hela dokumentären HÄR och tänk sen på vilka bananer du väljer i affären.

Och så Jakten på Bernhard, en typisk sån där dokumentär som jag älskar förbehållslöst. Om ensamma 82-åriga Bernhard som sätter upp lappar över hela Lund. Ni MÅSTE se den. Titta på trailern nedanför och se sedan hela dokumentären HÄR.

I lördags blev jag gudmor. Till den här helt fantastiska tösen: Elisabeth. Det är en stor glädje, ära och nåd att få vara en del av hennes liv.

Det var kärlek vid första ögonkastet (eller ja, egentligen ännu tidigare). Förhoppningsvis känner hon likadant. För tillfället är hon dock mest inne på att käka upp allt i hennes närhet.

Det här kortet på oss kan dock vara det roligaste någonsin. Lite: Jaja, ni tror att vi är söta och oskyldiga, men MOAHAHA, vi har planer på att ta över världen! Och det på ett mycket ondskefullt sätt.

I början av året grät jag mig igenom en hel gudstjänst. Jag kunde inte sluta, och ville inte heller.

Jag hade nästan gett upp drömmen om att hitta en församling att längta till. Som jag kunde komma till utan att få prestationsångest eller känna mig dålig. Utan som gav mig frid och hjälpte mig att leva det liv jag är skapad till tillsammans med Skaparen.

Där och då insåg jag att jag hade hittat den. Min församling. Och det överväldigade mig på något sätt. Lyckan i att ha hittat tillbaka.

Och så sjöng min vän Frida Bengt Johanssons Bilden av dig. Det var som att den handlade om mig.

På väg hem från skolan i förra veckan läste jag DN:s artikel om Dawit Isaak. Isaak är en svensk-eritreansk journalist som i snart tio år suttit fängslad i Eritrea, utan rättegång. Fängslad på grund av att hans regimkritiska tidning publicerade ett upprop med krav på demokratiska reformer. Nu sitter han i en cell på tolv kvadratmeter utan fönster, totalt isolerad. Får ett dåligt mål mat om dagen. Ingen har hittills kommit levande ur fängelset.

Och så tänkte jag på den korta artikeln i Dagen om de våldsamma protesterna mot ett moskébygge i England. Under artikeln finns det känsloknappar, där läsare kan klicka i vad artikelns innehåll gjorde med dem. Jag klickade i Arg. Majoriteten (för närvarande 48 %) är dock glada.

Jag tänker att de inte vet vad de gör. De som protesterar mot moskébyggen, eller blir glada för att andra gör det.

Innan jag åkte till Moldavien som volontär förra året gick jag en utbildning på Sida. Under en övning skulle vi komma överens i grupper om vilka fem saker som var de allra viktigaste för en människa. Läraren placerade sedan ut våra lappar under de olika artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Inte en enda lapp sattes upp under de artiklar som handlar om rättssäkerhet.

Jag har tänkt på det där ofta sedan dess. Hur jag och så många andra tar pressfrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, ett fungerade rättssystem, och andra liknande saker som är grunden för ett demokratiskt samhälle, för givna. Vi förstår inte hur mycket dessa saker betyder, för vi har aldrig varit utan dem.

Det tänker jag på när jag läser om och hör protester mot moskébyggen och minareter. Att vi inte vet vad vi gör. För om muslimer inte ska få organisera sig, och bygga religiösa byggnader, varför ska då vi kristna få göra det? Vi har en sekulariserad stat i den bemärkningen av staten inte bestämmer vilken religion medborgarna ska tillhöra. Tack och lov för det. Att religionsfrihet gäller i samhället är dock av största vikt.

Att anse att kristendomen är sann och att önska att alla andra också ska inse det är en sak. Att förbjuda eller motsätta sig moskéer en annan. Om vi inte inser det riskerar detta att leda någonstans dit vi verkligen inte vill.

Min opinionstext i aprilnumret av Ikon handlar om feminism. I kyrkan. Texten kan ni läsa här:

Föreläsaren byter sida på PowerPoint-presentationen. Det hörs spridda, lite förvirrade, skratt från de hundratals statsvetenskapsstudenterna. Siffrorna är så absurda att vi skrattar istället för att gråta. Vi läser att kvinnor äger en procent av all förmögenhet i världen. Att mer än 80 procent av alla parlamentariker är män. Att det varje år dör fler kvinnor av mäns våld i hemmet än antalet människor som dör i väpnade konflikter. Att av världens flyktingar är uppskattningsvis 75 procent kvinnor.

Det är alltså överlag svårare att vara kvinna än att vara man. Men jag, i jämställda Sverige, blir väl inte diskriminerad på grund av att jag är kvinna? Eller, jo. Till exempel finns det en konstaterad löneskillnad mellan män och kvinnor. Kvinnor som grupp tjänar sju procent mindre än män som grupp gör - när alla andra skillnader förutom kön är borträknade. För ett par år sedan fanns det i Sverige fler VD:ar som hette Göran än som var kvinnor. Mitt liv och mina förutsättningar påverkas negativt av att jag är kvinna. Runt om i världen och i Sverige sker fruktansvärda övergrepp på och orättvisor mot kvinnor. Jag hatar det, och därför är jag feminist.

Feminister arbetar för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Det finns flera riktningar inom feminismen, men det som förenar är att man anser att kvinnor är underordnade män och att det bör ändras. Men varför det är så och hur det ska förändras finns det olika syn på. Så nej, att vara feminist innebär inte med nödvändighet att man tycker att kvinnor och män är helt lika. Det innebär inte att man tycker att alla män är dumma i huvudet eller att kvinnor är offer. Det handlar inte heller om att tjejer inte ska få ha rosa kläder.

Kristna har genom historien kämpat mot orättvisor och stått på de undertrycktas sida. Men jag har nästan aldrig hört att det pratas om orättvisor på grund av kön i kyrkan. Något jag dock har fått höra är lite skämtsamma "Tig kvinna", och att feminist används som ett skällsord. Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut.

Jag är trött på att ständigt mötas av ilska eller förlöjligande när jag säger att jag är feminist i kristna sammanhang. Vissa vägrar kalla sig, eller har slutat kalla sig, feminist för att de inte vill bli förknippade med en viss sorts feminism. Det tycker jag är en dålig metod. Jag efterfrågar feminister som inte väjer för att se de könsbundna orättvisor som finns, men som söker en lösning utifrån en kristen världsbild. Mer feminism i kyrkan, helt enkelt.

Som vanligt vill jag veta vad ni tycker! Vill ni också ha mer feminism i kyrkan?

Min pappa kommer ihåg allt som har hänt i veckodag, datum och årtal. Jag minns inte ens mina olika födelsedagar. Men den 10 april de senaste två åren minns jag i detalj.

När jag fyllde 23 hade jag precis blivit kär (en av de där få gångerna som det räcker med en hand med fem fingrar på för att kunna räkna). Vi gick på teater och café och när jag skulle somna kändes min hand plötsligt helt tom. Det var en märklig känsla, för jag visste inte att min hand var tom förrän han höll den. Jag somnade tidigt på morgonen med fågelsång utanför fönstret, en mage i glädjeuppror och mina händer flätade i varandra.

När jag fyllde 24 var jag i Moldavien och grät nästan hela dagen. Lyssnade på radiodokumentärer på min säng och grät över discoteksbranden i Göteborg och över morden på Fadime och Anna Lindh. Grät när vännerna ringde och sjöng för mig - för att jag saknade dem så, men av glädje också för att jag hade dem. Grät på morgonen när jag öppnade paket från Sverige. Och när jag fick blommor och ett specialbeställt halsband från mina nyfunna vänner. Tania sjöng Happy birthday, Marcelle jublade med: To our princess Lina!, Katja klappade takten och Olga höll ett så vackert tal så att ögonen tårades. Jag var rädd att den dagen skulle bli höjden av ensamhet, men det blev tvärtom.

Igår fyllde jag 25. Och jag är inte kär. Jag har inte heller så mycket hjärteont att det förvånar mig att jag kan andas normalt. Jag är inte ensam i ett land jag inte känner till. Jag är 25 år och alldeles lycklig. Vaknade på min morgon och öppnade paket och läste brev från andra sidan jorden medan vackra vännen på soffan halvvaken sjöng Hon har blommor i sitt hår som bara jag kan se. Firade sedan med kalas i 14 timmar med så många fina vänner att jag fortfarande är glädjerusig. Det känns bra det här, att vara 25.

I aprilnumret av Ikon, som kommer i brevlådan i dag, har jag gjort en lång intervju med musikern Tomas Andersson Wij. Som ett komplement till artikeln kommer här ett antal tips och länkar för er som vill läsa om, höra och se mer av honom.

• Först av allt: Carl-Henric Jaktlund har gjort en introduktionsspellista på Spotify. För er som inte hört något av TAW, klicka in där först och lyssna.

• Tomas har en väldigt fin hemsida, men det allra bästa med den finner ni under rubriken "Om låtarna". Där har han skrivit om varenda låt han har gett ut. Vissa berättelser är helt fantastiska, som små skatter att upptäcka. Som den här texten om Blåa berg (missa inte heller den om Träden sjunger!):

"Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara."

• Filmaren Sandra Fröberg gjorde en film om inspelningen av Tomas senaste skiva, Spår. Den ligger ute på Youtube i fyra delar och är väl värd att se. Här är första delen:

Och så den andra, den tredje och den fjärde.

• Här finns en Spotifylista som Tomas själv har gjort (tipstack till Emanuel Karlsten), som är väldans fin.

• Vissa människor skriver så att jag för några sekunder tänker att jag aldrig mer ska skriva en rad; för att jag inte någonsin kommer att skriva så bra som de. Wilhelm Blixt (som för övrigt ju var Opinionsskribent på Ikon innan mig) har skrivit en så vacker recension av Spår att den är värd att läsa utan att ens vilja veta något om skivan.

• Och här, slutligen, har Svd så föredömligt samlat recensioner, TAWs skivor på Spotify, Youtube-klipp och annat trevligt.

Lägg gärna till fler tips i kommentarsfältet!

Jag har en Jonathan Johansson hang-up. Igen. Första gången jag hörde honom var på Frizon för många år sedan. Jag var 18-någonting och kände mig väldigt ensam. Men den där konserten i Hemlandssångertältet vägde nog upp allt. Jag föll och föll, trots att jag hade sittplats. Och när jag sen framkallade filmen var alla kort suddiga, men om jag kisade var jag där igen. Jag köpte hans första skiva och jag kan nog fortfarande alla texter utantill.

Men så kom hans senaste skiva för drygt ett år sedan. Och ja, killen är genialisk. Hans texter är sådana precisa beskrivningar av det samhälle jag ser runtomkring och det som finns i mig, att jag häpnar. Lyssna på den här låten till exempel, och läs texten:

ALLA VILL HA HELA VÄRLDEN

Vi har kommit hit
ingen väg
tillbaks
stora drömmen är
genomskinlig

Låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

Ta vad du vill ha
och lär dig
hur man blundar
vi är fria nu
genomlysta

Vi har kommit hit
ingen vill tillbaks
vi vet
hur man gör
att man måste

Låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

I ett rum där ljuset aldrig tränger in
håll min hand när väggen rasar

Eller låtsas som om allt är som det ska
och som om
allt är vackert
alla vill ha hela världen

Ta vad du vill ha
ingen kommer döma
stora drömmen
är genomskinlig

För mer vackert och smart, lyssna på hela skivan En hand i himlen och titta på den här musikvideon:

Dina muskler har ett minne. Din kropp minns hur man cyklar även om du inte har cyklat på flera år.

Ditt hjärta har ett minne, också. Som när det blir vår igen, och du förvirrat börjar minnas. Av det där skymningsljuset, doften i luften, lättheten. Du lutar huvudet mot det kalla tunnelbanefönstret, drar två djupa andetag och försöker tvinga bort minnena. Men vissa platser, melodier och årstider gör att hjärtat börjar komma ihåg. Och hur du sedan drar djupt efter andan i folkvimlet, vänder dig om utan att förstå varför. Tills du känner igen hans parfym.

Jag tror att även din ande har ett minne. Simon Bynert intervjuade Christopher Sander från [Ingenting] i senaste numret av Ikon:
- Jag är uppvuxen i en religiös familj. Och när de funderingarna väl har satts igång hos en ung människa så är det ingenting man som vuxen kan förneka eller fly från. Det måste man konfrontera.
- Andra människor, som i stället tittat på fotboll med sina föräldrar på söndagarna, behöver aldrig ta den diskussionen med sig själva. På gott och ont.
Är det en jobbig process att ta tag i?
Ännu en av dessa svårhanterliga pauser. Och sedan, något slags test:
- Jag vet inte. Vad tycker du?
Jag? Jag lämnade kyrkan med mer eller mindre buller och bång under gymnasiet, så mitt uttåg har fortfarande ett pubertalt skimmer över sig.
- Okej.
Men jag håller med dig. Har man väl inlett den där processen så går det inte att komma undan. Det är alltid någonting som - fortsätter klia.
Ny paus, och ett snett leende.
- "Det fortsätter klia." Det tycker jag är ett bra sätt att beskriva det på.

Jag känner så väl igen det där. Hur jag ibland har velat glömma bort Gud, önskat att jag har kunnat släppa taget. För att det har gjort så ont. Men att det inte går. Det går att täcka över, packa in, stoppa undan. Men i vissa stunder, sammanhang och tider dyker minnena upp igen. Det kliar. Jag tror att om man någon gång har upplevt bara det allra minsta av Gud, så går det inte att komma ifrån. Hur besviken, sårad, arg och heartbroken man än är.

Först ser jag ingenting. Kyrkan är helt mörk. Tänker att jag kanske tagit fel på tiden. Eller är först på plats. Men när jag går längre in skymtar jag fler och fler siluetter i bänkraderna.

Jag är på påsknattmässa för första gången i mitt liv.

En bit in i gudstjänsten tänder vi våra små Kristusljus på det stora påskljuset längst fram. Jag håller mitt hårt mellan båda mina händer, och ser plötsligt ansiktsdragen på människorna runtomkring.

O natt som till all jorden kom med seger över döden. Guds natt, där Jesus själv en gång fick änglakraft i nöden. Förjaga all vår liknöjdhet. O Herre Krist, oss stärk mot det som dövar och söver. (Psalm 461, andra versen.)

När mässan är slut går jag sakta hem mellan de låga gamla trähusen i Vita bergen. Längs gatorna finns polisbilar och ungdomar på väg till fest. Och så jag. Med ett halvt Kristusljus i den ena handen, en påsklilja i den andra och lycka allra längst inne.

Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.

Hennes pappa är rädd. Dödsrädd.
Hon är ju död! Tolv år och död.
Men Jesus är som vanligt annorlunda.
Var inte rädd. Tro bara.
Säger han. Och när han kommer in i huset som sörjer så verkar han inte förstå.
Hon är inte död, hon sover bara.
Han möts av de sörjandes hånskratt. För alla vet ju. Hon är död. Och mot döden hjälper inget. Men Jesus kör ut alla utom de närmaste, tar flickan i handen.
Stig upp.

---

Där är en man. En god och rättfärdig man. En förvirrad, sårad man som nyss fått veta att hans blivande fru väntar barn. Hon väntar barn, inte de.
Och han är rädd.
Men under tiden han ångestfullt grubblar visar sig en ängel för honom i en dröm och säger: Var inte rädd.
Och när han vaknar gör han som Herrens ängel befallt och gifter sig med henne.

---

Han har en hård man som sin herre. En sån som skördar där han inte har sått och samlar in där han inte har strött ut.
Och nu håller han en del av sin herres förmögenhet i sin hand. Denna del är hans ansvar medan hans herre är utomlands.
Och han är rädd.
Så han gräver ner sitt ansvar i marken, gömmer den i fruktan.
Men när hans herre kommer hem blir han inte nöjd:
Du onde och late tjänare. Eftersom du känner mig, borde du åtminstone ha satt in mina pengar i en bank, så att jag hade fått igen det som är mitt med ränta när jag kom.

---

Varför säger Jesus så många gånger åt oss att inte vara rädda? Kanske för att rädsla förlamar. För att rädsla får oss att vilja fly, att gömma oss, att inte göra vår del.

I kärleken däremot finns ingen rädsla. Nej, den fullkomliga kärleken till och med driver ut rädslan. Så låt istället den kärleken som räddar världen vara din drivkraft. För utan kärlek är vi ingenting. Störst av allt är kärleken. Som bekant.