Sommarens konferenskavalkad tog för mig sitt slut nu i veckan. Efter att ha besökt Nyhemsveckan, Hönökonferensen och OAS sommarmöte var det nu dags för Frizon festivalen utanför min gamla hemstad Örebro. Tyvärr så fann jag inte mer tid än en dag i min fullspäckade kalender vilket ledde till att jag inte kunde delta under hela festivalen men i fredags var jag i alla fall på plats, givetvis med frugan vid min sida, och det blev ett trevligt besök. Det första jag fick höra vid vår ankomst var att jag missat festivalens höjdpunkt, nämligen Marcus Birro, flera stycken sa att han var väldigt fascinerande att lyssna till. Det kändes bittert att missa denne fotbollsintresserade poet med katolska övertygelser, men vad gör man när tiden inte går att spola tillbaka? (Tro nu inte att jag tycker allt Birro yttrar är jätte bra men det hade varit väldigt intressant att höra honom tala ifrån en kristen plattform.)

Efter att ha bitit ihop och kommit igen efter besvikelsen stegade vi givetvis till ”Surfing the Nations” monter för att om möjligt finna lite bekanta ansikten, men inte en själ var närvarande, endast en lapp som beskrev att det var en STN-återträff inplanerad senare under dagen. Vi minglade runt och lyssnade på lite olika band och träffade efter hand på gamla bekanta från lite här och var. Stod ut bland banden vi hörde tyckte jag att Kadawatha gjorde, jag har aldrig hört dem förut men det jag hann höra var riktigt bra. Näst på programmet stod ”Talkshow med Ante” i Ladan och denna timma för sammanfattas som ganska rolig. Bäst tyckte jag att det var när Ante sa ”Up yours” till Frizon ledningen och öppnade en burk Coca-Cola. Jag förstår nämligen inte varför man ska välja ut ett företag som man öppet bojkottar på en kristen festival, något jag fick berättat för mig att man gör med just Coca-Cola.

Vi begav oss sedan till vår STN-återträff som tydligen var ett Networkingmöte kring extremsport. Det dök upp ca 35 personer varav 31 stycken hade varit på Hawaii med STN, de fyra övriga avlägsnade sig tyvärr ganska snabbt vilket resulterade i att det till slut ändå blev en form av återträff. Vi pratade lite om vad vi som STN Sweden kan göra i och för vårt land och det var mycket trevligt. Det är oerhört kul att se så många människor som blivit starkt påverkade av STN´s ministry på Hawaii och är villiga att fortsätta arbetet hemma i Sverige.

Vi fortsatte dagen, som nu blivit kväll, med kvällsmöte i Ladan. Lite lovsång och predikan och sedan var jag tvungen att dra mig bort mot hamburgarna för min mage kändes oerhört tom. Mat, mer möten med gamla vänner, lite mer musik och så ett besök i bokhandeln, sedan var jag mätt på alla sätt och vis och vi drog oss mot parkeringen för att köra till Askersund där vi skulle sova.

Frizonfestivalen är bra, konstig, rolig och intressant; allt ifrån fotbollspoeter i talarstolen till tjeckiska anarkister i ”virustältet” och en vid blandning artister på scenerna. Jag skrev bra för jag tycker att det är bra att kristendomen får presenteras och upplevas i olika former. Förhoppningsvis leder också Frizons breda repertoar till att ungdomar finner och upplever Jesus som ju är den vart på alla aktiviteter, konserter, seminarier och möten förhoppningsvis pekar mot. Jag kan emellertid se en risk i att formen för en sådan här tillställning tar över till den grad att substansen urholkas, att Jesus får mindre plats än han ska ha och fokus istället blir någonting annat. Givetvis ligger mycket ansvar på deltagaren och jag vill inte kritisera Frizonledningen, men jag skulle gärna veta hur de tänker kring denna fråga. Jag vill ju själv kunna arbeta för Kristus på ett så bra sätt som möjligt och det var kanske främst därför denna fråga fanns i mitt huvud när jag åkte därifrån.