Hängde i Filadelfiakyrkan i helgen. Där träffade jag några som hört en underbar konversation utanför kyrkan. 

Det hade gått till typ så här:

Person 1: Alltså är det här Mozzarellakyrkan?

Person 2: Mozzarellakyrkan??

Person 1: Ja, eller nån slags ost är det väl?

Person 2: Vaddå, menar du Filadelfiakyrkan?

Person 1: Ja, just det. Det är väl ost?

Oslagbart.

Mozzarellakyrkan?

Det är nu officiellt. Jag är en hederlig medborgare. Måste få skryta lite om detta. För några månader sedan hittade jag 420 kronor i rulltrappan på väg hem från jobbet. På hederliga ben sprang jag upp till framförvarande rulltrappsresenärer och frågade om sedlarna var deras.

- Nej, men ta dem du. Finders keepers vet du.

Där kunde historien ha tagit slut. Jag tar pengarna och går visslande hem. Men icke. Någonstans därinne i det avtrubbade samvetet gnager sanningen. Pengarna är inte mina.

Så jag fraktar min hederliga kropp till polisstationen ett par kvarter bort. Det visar sig bli ett rent segertåg. Poliserna får plötsligt något religiöst i blicken, nästan som i Carl-Bertil Jonssons jul. Den manliga polisen tittar på mig genom glasrutan och säger "Det är en på tusen som gör en sån här grej och lämnar in kontanter". Den kvinnliga polisen bara ler, får inte fram ett ord.

Med stolta steg lämnar jag stationen och tänker inte mer på sedlarna i rulltrappan. Tre månader senare får jag ett brev. Ingen har hämtat pengarna, och gissa vem som får casha in nu ... korrekt, den hederlige medborgaren.

Men att ut hämta sina rättmätigt upphittade slantar visar sig vara lättare sagt än gjort. Låt mig demonstrera förloppet i en följetång i bästa Knivlisa-anda. Notera good cop, bad cop-metodiken

Poliskontakt 1:

Jag: Hej, jag skulle hämta ut ett hittegods

Poliskvinna: Det går inte, klockan är efter fem.

Jag: Men på papperet står det att man kan komma fram till klockan sju.

Poliskvinna: Ja, det har du rätt i. Men jag har inga nycklar, så det går ändå inte. Sorry.

Poliskontakt 2 (på telefon):

Jag (med gråten i halsen): Hej, jag skulle hämta ut ett hittegods, men polisen hade inga nycklar och nu har sista datumet snart gått ut ...

Poliskvinna 2: Så ja. Det ska nog gå bra, vi förlänger datumet

Poliskontakt 3:

Jag: Hej, jag skulle hämta ut ett hittegods

Poliskvinna 3: Det går inte, datorn säger att datumet har passerat.

Jag: Men jag har ju ringt och fått det framflyttat

Poliskvinna 3: Datorn säger att datumet har passerat. Du får ringa igen i så fall. Sorry.

Poliskontakt 4 (på telefon):

Jag (nu helt förkrossad): Hej, jag skulle hämta ut ett hitteg...

Poliskvinna 2 (igen): Ja, det är du igen. Inga problem, jag förlänger datumet och ringer till stationen.

Poliskontakt 5:

Jag: Hej, jag skulle hämta ut ett hittegods

Poliskvinna 3: Absolut. Varsågod. Och du,  du ska ha en eloge för att du var så ärlig och lämnade in pengarna.

Slutet gott allting gott.

Ridå.

Sensmoral: Ärlighet varar längst, men det tar en himla tid.

Trettondagsafton. Julen i dödsryckningar. Vardagen i antågande. Dags att logga in igen. På jobbet. På mailen. På Facebook.

Men vad händer? När jag loggar in på Facebook möts jag till min stora förvåning av följande meddelande: "Daniel har gått med i gruppen "Vi som firar jul för att hylla Hitler".

Jag sitter några sekunder i chock. Förbannar  min förmåga att klicka Ja för snabbt på Facebook-förfrågningar. Sedan tänker jag igen. Inte ens jag skulle väl gå med i en Nazigrupp av ren tankspriddhet.

Nej, inte ens jag. Det hela rör sig om en gruppkapning, visar det sig. Någon har totalt bytt skepnad på den timida vatten-insamlingsgruppen "1 medlem = 1 dl vatten". Och plötsligt har 6 000 medlemmarna som bara ville vara med och bidra med rent vatten hamnat i en Nazistgrupp.

Facebook, när det är som mest sårbart. Tankeväckande.